Nu blev det inte mindre tomkartongvarning på SD...

Viktor Orbáns styre i Ungern har tidigare försvarats av Sverigedemokraterna. När tänkte de om – och varför?

Mattias Svensson

Publicerad 06:00

Följ skribent

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Ibörjan av mars (11/3) inledde Financial Times en artikelserie om hur Viktor Orbán tagit kontrollen över det ungerska samhället. Den första texten handlade om hur Orbáns valrörelse lagts upp med rysk assistans.

Orbán ska framställas som ”en stark ledare med utländska vänner”, medan den ungerske oppositionsledaren Peter Magyar utmålas som en marionett i händerna på Bryssel. Eftersom Orbáns band till Moskva kan utgöra en belastning, så inriktas kampanjen i stället på vänskapen med Donald Trump.

Knappt en månad senare spelar USA:s vicepresident JD Vance sin roll exakt enligt denna ryska valplan, komplett med lögnaktiga utfall om EU:s påstådda inflytande över ett val som Vance själv åkt till Europa för att påverka.

Vår tids medlöpare samlas i Ungern.

Vår tids medlöpare samlas i Ungern. Runt Orbán flockas förment ”konservativa” – främst postliberala tänkare som amerikanen Rod Dreher och den irländske ekonomen Philip Pilkington – som beundrar auktoritära ledare och har stor sympati för vänsterpolitik via en ingripande stat, åtminstone så länge den paras med utfall mot invandrare, EU och liberalism.

Att de därmed blir Rysslands nyttiga idioter bekommer inte de mer renläriga ideologer i det amerikanska Maga-lägret som menar att Putin precis som Orbán står upp för familjen och kristendomen, medan Europa beskrivs som försvagat och förtryckande på grund av sin liberala pluralism. Högern har därmed på senare år fått sin motsvarighet till diktaturbeundrarna bland politiker och intellektuella på vänsterkanten.

Detta gör Orbán till ett lackmustest som avslöjar de auktoritära. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson påstod exempelvis i en debattartikel 2018 (AB 23/4) att det saknades konkreta exempel på korruption och förtryck i Orbáns Ungern, och att kritiken ”egentligen handlar om att den socialliberala och EU-förespråkande elitens hegemoni för första gången på allvar har börjat utmanas.”

Nu är det däremot tyst. Inga ledande sverigedemokrater har uttalat sig om det för Europas framtid avgörande valet i helgen. Ungernsympatierna tycks liksom Putinkramandet vara bortstädade, och det är förstås välkommet.

Men precis som när vänstern gjort avbön för hyllningar av Kuba och Venezuela är frågan när och hur Jimmie Åkesson omvärderat Orbáns styre. När insåg Åkesson att han haft fel om korruptionen och förtrycket, och därmed också om att kritiken mot Ungern bara var ”ett slags kampanjande” från det ”vänsterliberala etablissemanget”?

Det borde Jimmie Åkesson redovisa för att undanröja tvivel om att tystnaden bara är taktisk.

Mattias Svensson