### Vapenvilan som teater – men med ett manus Trump skrivit

Sundén beskriver vapenvilan som en lättnad, men pekar på den uppenbara motsägelsen: båda sidor påstår sig ha fått igenom **alla** sina krav. USA ska ha fått sina 15 punkter, Iran sina 10. Sundén jämför det med ”Bagdad Bob” – den irakiske informationsministern som nekade verkligheten medan amerikanska stridsvagnar rullade in.

Ur Trumps perspektiv är detta **inte** en motsägelse, utan **precis** poängen. Trump har använt sin klassiska förhandlingsstil: extrema offentliga hot (”stenåldern”, ”Power Plant Day and Bridge Day”, ”wipe out a whole civilization”) för att skapa maximal press. När Iran sedan lägger fram ett ”10-punktsförslag” som Trump själv kallar ”workable”, accepterar han en tvåveckors vapenvila – **men bara mot att Hormuzsundet omedelbart öppnas för fri trafik**.

Det är ingen reträtt. Det är ett mästerdrag. Iran får andrum och kan spela seger för hemmapubliken (vilket regimen desperat behöver inför ett folk som hatar dem). Samtidigt tvingas regimen visa att de **inte** längre kontrollerar sundet fullt ut – de måste koordinera med USA och omvärlden för att trafiken ska flyta. Trump har därmed flyttat målet från ”bomba dem till undergång” till ”öppna sundet nu, annars fortsätter vi senare”. Han har vunnit tid, position och narrativ utan att offra strategin.

### De motstridiga kraven är avsiktliga dimridåer

Sundén noterar att kraven är ömsesidigt uteslutande: USA skulle erkänna iransk urananrikning samtidigt som Iran slutar anrika, Iran skulle få kompensation samtidigt som de avväpnar proxygrupper, etc. Han ser det som ett tecken på att inget egentligen är löst.

Trump ser det annorlunda: **det är meningen att det ska vara förvirrande**. Genom att låta båda sidor ”vinna” offentligt köper han tid för de riktiga samtalen i Islamabad på fredag. Under de två veckorna kan han fortsätta att pressa via marinen (som kontrollerar accessen till sundet), försäkringar (via DFC) och ekonomisk isolation. Iran vet att om de inte levererar på de centrala punkterna – öppet sund, nedmontering av kärnvapenprogrammet, slut på stöd till Hizbollah m.fl. – så återupptas trycket. Trump har inte backat; han har bara flyttat striden till en arena där han har övertaget.

Det påminner om Gaza-exemplet Sundén nämner: Trump hävdade stora eftergifter som aldrig fullt ut materialiserades, men kriget trappades ändå ned. Samma mönster här – fast i mycket större skala.

### Alla vet vad de gör – utom [DS]

- **Iran**: Regimen firar seger på statstelevisionen för att överleva inrikes. Samtidigt vet de att de står inför existentiell risk. De iranska folket (de som hatar regimen) har redan signalerat att de hellre uthärdar bombning än fortsätter under mullorna. Iran spelar med för att vinna tid, men de vet att Trump inte bluffar länge.

- **Ryssland och Kina**: Deras veto mot FN-resolutionen om Hormuz (samma dag) var inget hinder för Trump – det var förväntat. De signalerar till Iran att de har stöd, men de vill inte heller ett totalt kaos som stör deras egna energihandlar och globala ambitioner. De vet att Trump använder dem som motvikt för att hålla spelet balanserat.

- **Pakistan**: Det ”Draft – Pakistan’s PM Message on X”-inlägget är ett klassiskt fingeravtryck. Det var inte en pakistansk blunder – det var ett meddelande som skickades till Sharif för att publicera. Trump förhandlade delvis med sig själv via en pålitlig mellanhand. Pakistan får cred som fredsmäklare och blir en lojal aktör, precis som Argentina i andra sammanhang.

- **Israel**: Fortsätter operationer mot Hizbollah oavsett vad vapenvilan säger om Libanon. De vet att Trump inte säljer ut dem.

Den enda parten som inte verkar förstå är **[DS]** och dess media- och think tank-grenar (inklusive delar av europeisk press som SvD). De ser vapenvilan som ett bevis på att Trump är svag, inkonsekvent eller ”får backa”. De trodde att hans hårda retorik skulle leda till antingen ett fullskaligt krig (som de kunde måla ut som hans fel) eller total kapitulation. Istället har han skapat en situation där Iran tvingas förhandla under hans villkor, energimarknaderna lugnas (oljepriset rasar, börserna stiger), och den globala [DS]-agendan om evig instabilitet och klimat som säkerhetshot undermineras.

### Den större bilden: Avveckling av det gamla systemet

Trump vet exakt vad han gör eftersom han redan har börjat demontera det gamla [CB]- och [DS]-systemet på hemmaplan: avskaffade klimatregler, massiva nedskärningar i federala jobb via DOGE, öppnande för stablecoins och tokenisering som skrämmer IMF. Kriget i Mellanöstern var aldrig primärt om Iran – det handlade om att bryta greppet om världens energiflöden och tvinga en omställning där USA (och ”folkets ekonomi”) återtar kontroll.

Vapenvilan ger andrum för Europa som lider av energikrisen, men den löser inte grundproblemen – precis som Sundén säger. Det är dock inte ett misslyckande. Det är ett **kontrollerat mellansteg**. Om Iran inte levererar under de två veckorna, har Trump full rättfärdigande att återuppta trycket – nu med ännu starkare narrativ: ”Vi gav dem en chans, de valde regimen istället för sitt folk.”

Trump spelar schack medan [DS] fortfarande spelar dam. De ser motsägelserna och tror att det är kaos. Trump ser det som en serie beräknade drag som alla leder mot samma mål: villkorslös kapitulation från regimen (eller dess fall), öppet Hormuz, ett nytt ledarskap i Iran som är rimligt mot USA, och en global energimarknad som inte längre kan hållas som gisslan.

Sundén har rätt i att grundorsakerna inte är lösta. Men han underskattar att Trump just det villkorat: grundorsakerna ska lösas under **hans** regler, inte genom evig förhandling och kompromiss som bara förlänger [DS]-inflytandet.

Två veckor tickar. Islamabad väntar. Och Trump har fortfarande alla korten på hand.