I hjärtat av den globala omvälvningen stod president Donald J. Trump som den obevekliga kraft som varken [DS], [CB] eller Teheran kunde räkna med. Hans ekonomi fortsatte att växa ostoppligt – jobbmarknaden hade tredubblats genom att statliga byråkratijobb ersattes med riktiga privata jobb, och han använde siffrorna som ett skarpt vapen mot Fed. Han hade förutspått det dramatiska fallet i olje- och gaspriserna, och nu började effekterna synas när Hormuzsundet långsamt öppnades igen. OPEC+ hade gått med på att öka produktionen med 206 000 fat per dag, Saudiarabien och Ryssland stod för de största ökningarna, och världen fick plötsligt en ström av billigare energi som sänkte kostnaderna för allt från bensin till tillverkning.

Men Iran vägrade att böja sig. Enligt uppgifter till Wall Street Journal hade Teheran avvisat alla erbjudanden om att öppna sundet i utbyte mot vapenvila. Medlare från Turkiet, Egypten och Pakistan försökte förgäves få igång samtal, men iranierna ansåg amerikanska krav oacceptabla och hade ingen avsikt att träffa USA-representanter i Islamabad inom överskådlig tid. De stod fast vid sina krav och visade ingen vilja att ge efter.

Trump svarade med kall strategi och öppet förakt. Han förklarade att Vladimir Putin inte var rädd för NATO – och att hans uppmaningar till alliansen att hjälpa till med Iran bara hade varit ett test. ”Jag föraktar NATO”, sa han rakt ut. Samtidigt eskalerade trycket från den amerikanska sidan. Försvarsminister Pete Hegseth varnade öppet: ”Idag blir den mest massiva attacken sedan operationens början. Imorgon blir den ännu större. Och sedan får Iran ett val. Välj klokt. För den här presidenten menar allvar.”

Pentagon ställde in en planerad presskonferens samma dag som Trumps ultimatum om Hormuzsundet löpte ut – en tyst men tydlig signal om att handlingen fortsatte bakom kulisserna.

Samtidigt avslöjade senator Lindsey Graham att iranierna försökte byta petrodollarn mot yuanen – något som ”måste få ett slut”. Den geopolitiska bilden klarnade ytterligare: Trumps masterplan handlade inte bara om sundet, utan om att säkra energikontrollen och bryta motståndarnas försök att fly från dollarns dominans.

I Ovala rummet satt Trump och dirigerade spelet med Sun Tzus precision. Han hade redan räddat två piloter djupt inne i iranskt territorium – en operation så komplex att den redan hade sin egen Wikipedia-sida. Utan en enda amerikansk död hade USA visat total luftöverlägsenhet. Militären stod nu helt bakom honom. Den heroiska räddningsinsatsen hade cementerat hans ställning som överbefälhavare på riktigt.

Medan Iran vägrade ge vika, fortsatte [DS] och deras allierade att spela sina gamla kort. Vissa israeliska röster, som journalisten Shimon Riklin på Channel 14, gick så långt att de öppet uppmanade till användning av atomvapen eller neutronbomber mot Iran. Västmedia började försiktigt förbereda opinionen för ”extrema åtgärder”, till och med genom att citera anonyma iranier som påstods vara beredda på ”total utplåning”.

I Europa fortsatte den cyniska teatern. EU klamrade sig fast vid

Ukraina som en proxy för att slippa skicka egna soldater. Ungdomar i Europa kunde inte ens föreställa sig att gå i krig, och ingen ville införa värnplikt. Zelenskyj erbjöd Ryssland en ”energifrid” – om Ryssland slutade attackera Ukrainas energisektor skulle Kiev svara med samma mynt. Ryssland svarade inte omedelbart, men alla visste att svaret skulle avslöja Moskvas långsiktiga planer.

Ryssland skickade samtidigt ett skarpt varning till Baltikum: om de öppnade luftrummet för ukrainska drönare mot Ryssland skulle det få konsekvenser. Samtidigt attackerades ryska oljeterminaler i Ust-Luga och Novorossiysk – ett uppenbart försök att utarma den ryska ekonomin genom att sprida ut luftvärnsresurserna.

Trump såg hela schackbrädet. Han visste att [DS] ville tvinga fram ett markkrig, precis som de ville ha i Iran. Han visste också att Europa var svagt och beroende – ett kontinent som levde på amerikanskt skydd och amerikanska pengar samtidigt som det föraktade den ”grovhet” som gjorde det skyddet möjligt. Han visste att Kina och vissa krafter försökte fly från petrodollarn. Och han visste att hans egen ekonomi, med billigare energi och tredubblad jobbmarknad, var på väg att bli ostopplig.

Masterplanen stod klar: kontrollera energiflödena, göra motståndarna beroende av USA, bryta centralbankernas och [DS]-nätverkens grepp, och omforma den globala ordningen till en resursbaserad verklighet där Nordamerika och Ryssland blev de stabila leverantörerna.

Trump vinner oavsett vad.

Han hade redan militären. Han hade redan kontroll över sundet. Han hade redan folket bakom sig när han frågade: ”Ska vi ta oljan?”

Och han hade redan satt igång en kedjereaktion som varken Iran, NATO, [DS] eller de gamla globalisterna kunde stoppa.

Påskmorgonen hade han twittrat: ”Open the damn strait, you crazy

bastards. Praise be to Allah.”

Nu fortsatte han bara att spela spelet – på sina villkor.