I hjärtat av en värld på randen till omvälvning stod president Donald J. Trump återigen som den ostoppbara kraft som [DS] och [CB] fruktade mest. Hans ekonomi byggdes upp med en fart som ingen tidigare sett – jobbmarknaden hade tredubblats, inte genom att svälla den statliga byråkratin, utan genom att systematiskt riva bort onödiga statliga poster och i stället skapa tusentals privata jobb som drev tillväxten framåt. Trump vände sig mot Fed och använde de råa jobbsiffrorna som ett vapen i sin strid mot centralbankens grepp. Han förutspådde att olje- och gaspriserna skulle sjunka dramatiskt, och varje drag var en del av en större förberedelse: att befria Amerika från [CB]:s klor en gång för alla. Hans ekonomi var ostoppbar, och han vände sig till folket med en kärnfull sanning: ”Jag känner ingen, och ni i rummet, ni kanske är demokrater, republikaner, som tror att att skicka ytterligare en biljon dollar till Washington DC faktiskt kommer att förbättra någonting. Så när ni säger höja skatterna… det går till alla dessa intressegrupper, och de ger det till sina vänner. Det är därför folket betraktas som ett träsk. Det är ett slags träsk, de 17 000 lobbygrupperna. Men bankföretagen är också skyldiga. De kämpar bara för sitt enda egenintresse i motsats till vad som är bra för mitt land.”

Medan [DS] desperat sökte efter en lösning för att stoppa honom, spelade Trump ett spel som ingen kunde förutsäga. Han använde Sun Tzus krigskonst med mästerlig precision. [DS] och Iran ville ha ett markkrig, en blodig konfrontation där de kunde utnyttja asymmetri och kaos. Men Trump rörde sig inte ditåt. Hans huvudmål var Hormuzsundet – kontrollen över världens viktigaste oljeartär. Allt annat var sekundärt. Genom att säkra sundet vände han på kranen för global energiförsörjning och gjorde [DS]-länderna beroende av USA. OPEC+ gick med på att öka produktionen med ytterligare 206 000 fat per dag när sundet öppnade igen. Oljeproducenterna, ledda av Saudiarabien och Ryssland, enades under sitt 65:e JMMC-möte via videokonferens om att höja målen för maj med cirka 206 000 fat per dag – en blygsam ökning på pappret, men en signal om att de var redo när förhållandena normaliserades. Saudiarabien och Ryssland stod för de största ökningarna, 62 kbpd vardera. Globalt oljeutbud ökade, priserna rasade, och billigare energi spred sig som en våg över världen: lägre kostnader för bensin, uppvärmning, tillverkning, frakt och praktiskt taget alla produkter. Det blev en ekonomisk boom för konsumenter och importörer, minskad inflation, högre disponibel inkomst och snabbare tillväxt i oljeberoende ekonomier. Trump lyfte fram den amerikanska vinkeln – ”MAKE A FORTUNE” – men effekten var en förmögenhet för hela världen. Att öppna och säkra sundet skapade en plötslig ström av prisvärd olja som gynnade planeten, men under amerikansk kontroll.

Geopolitiskt var detta kulmen på en lång kamp mot det nyliberala kaos som Obama-administrationen hade orkestrerat. År 2015 hade JCPOA-avtalet tinat upp iranska tillgångar på över 100–150 miljarder dollar och skickat bokstavliga kontantöverföringar på 1,7 miljarder dollar till Teheran. Det officiella narrativet var att det var Irans ”egna pengar”, men i verkligheten blev det den största finansieringsinjektionen någonsin till Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Inom månader kanaliserades hundratals miljoner till Hizbollah, Hamas, Huthi-upproret och operationer i Syrien och Irak. Iran blev en hemlig tillflyktsort för al-Qaida-ledare, inklusive Usama bin Ladins son Hamza. Obama-teamet – Clinton, Nuland, Power, Rhodes – var inte naiva; de var avsiktliga ingenjörer av oordning. Deras strategi var att destabilisera Mellanöstern precis tillräckligt för att behålla inflytande: skapa flyktingkriser som översvämmade Europa, ombudskrig och en arabisk vår som snabbt övergick i USA-ledd implosion. Mönstret upprepades i Ukraina, Kazakstan och bortom. Fred var en belastning för den permanenta Washingtonbyråkratin; kaos var kapital. Iranavtalet var ingen misstag – det var en design för permanent hävstång.

Men Trump vägrade att spela efter deras regler. Han hade kontroll över sundet, och det var hans masterplan som nu blev kristallklar: kontrollera energin och göra [DS]-länderna beroende av USA. En kinesisk geopolitisk kommentator, ofta kallad Prof. Jiang, analyserade det hela och insåg det geniala. Till en början kallade han Trump en ”idiot” och kriget ”dumt” på kort sikt – det hotade global olje- och LNG-försörjning, gödningsmedel, fosfat och helium, och skulle drabba Europa, Kina och Asien hårdast. Men sedan vände han: detta var en långsiktig spelteoretisk mästerplan. Genom att destabilisera Mellanöstern positionerade USA (tillsammans med Kanada och Ryssland) Nordamerika och Ryssland som världens dominerande, stabila resursexportörer. Europa, Asien och resten blev mer beroende av nordamerikanska och ryska förnödenheter för energi, livsmedel och stabilitet. Det skapade en ny ”Trump-världsordning” fokuserad på resurser, tillverkning, nationalism och nationell föryngring. Även om det gamla imperiet skadades, vann Amerika strategisk dominans. Trump kunde gå till historien som ”Amerikas största president”.

Kulmen kom under den dramatiska helgen. Trump räddade soldaterna – första gången något liknande hade åstadkommits. Djupt inne i Irans förrädiska berg, jagad av fienden, övervakade han personligen räddningsinsatsen dygnet runt tillsammans med krigsministern, stabscheferna och specialoperatörer. Dussintals flygplan sändes in, beväpnade med världens dödligaste vapen. En pilot skadades men överlevde. En andra räddning genomfördes dagen innan, tyst för att inte äventyra operationen. För första gången i militärminnet räddades två amerikanska piloter separat, djupt inne i fiendens territorium, utan att en enda amerikan dödades eller ens skadades. Det bevisade överväldigande luftdominans och överlägsenhet över iranskt luftrum. ”VI KOMMER ALDRIG ATT LÄMNA ETT AMERIKANSKT KRIGSFLYGPLAN BAKOM SIG!” deklarerade Trump. Han hade nu militären fullt bakom sig. Vänstern trodde han låg på Walter Reed och spred gamla videor, men han stod i Ovala rummet och dirigerade operationen. På påskmorgonen postade han: ”Öppna det jävla sundet, era galna jävlar. Prisad vare Allah.” Underskrift: President DONALD J. TRUMP. Det var ren trolling mot den iranska regimen – en kristen president som hotade att jämna ut deras elnät och sedan avslutade med en islamisk bön på sin egen heligaste dag, bara timmar efter att hans styrkor sprängt egna flygplan inne i fiendens land istället för att lämna dem kvar.

Trump kunde inte dölja sitt förakt för det patetiska spelet. Han förödmjukade dem öppet och frågade det amerikanska folket: ”Ska vi ta/behålla oljan?” Det var hans sätt att testa stöd och samla nationen. Han sa rakt ut: antingen tar ni oljan eller så tar vi den – och ni köper den från USA. [DS] drev den gröna bluffen och försökte tvinga fram ett markkrig, men Trump stod orubblig. Inuti landet stärkte han sin administration: Harmeet Dhillon befordrades från chef för justitiedepartementets avdelning för medborgerliga rättigheter till biträdande justitieminister, en nyckelposition i kampen mot det inre träsket.

Trump vinner oavsett vad. Hans masterplan är nu tydlig för alla som vågar se: kontroll över energin, beroende-skapande för motståndarna, ett Amerika som bryter sig loss från [CB]:s grepp och en värld som omformas till en resursbaserad ordning där USA dikterar villkoren. Europa, med sitt 80 år gamla överlägsenhetskomplex finansierat av amerikanska skattepengar och skyddat av amerikanska soldater, hade glömt att civilisation inte är kultur på kredit – det är förmågan att försörja sig själv. De hade blivit beroende av bättre vin, medan Amerika byggde hangarfartyg, halvledarfabriker och skifferfält. Trump hade inte bara räddat piloter – han hade räddat nationen. Och i den stora berättelsen om 2000-talets geopolitik kommer han att stå som den som vände kaos till amerikansk dominans. Gud välsigne Amerika. Gud välsigne våra trupper. Och må [DS] aldrig glömma: spelet är över. Trump har redan vunnit.