Den här artikeln är en perfekt kandidat för en raljant genomgång, eftersom den är skriven med gravallvarlig patos och en nästan arkeologisk längtan efter en svunnen tid av ämbetsmannaideal. Inga-Britt Ahlenius, med sin bakgrund som Riksrevisionsverkets generaldirektör och FN-tjänsteman, målar upp ett sargat landskap där staten har förvandlats till en grå, själslös förvaltningsmaskin – eller ännu värre: ett Ica.

Här är några punkter att raljera kring:

**1. Den försvunna ämbetsmannen – statens siste mohikan**

Ahlenius sörjer ämbetsmannen som en mytisk varelse – en sanningssägare med järnklädd anställningstrygghet, upphöjd över vanliga dödliga som jobbar på Ica. Man ser nästan framför sig en ensam gestalt i kappa och hatt, vandrande genom regeringens korridorer, med en portfölj fylld av *sanning* och *integritet*. Sen kom 70-talet och förstörde allt. Var det Palme? Var det älgskottet? Nej, det var *reformer*.

**2. Ica-argumentet – när staten blev ett varuhus**

Den briljanta poängen att statstjänstemän nu är "ungefär som på Ica" är en retorisk fullträff om man vill låta nedlåtande. För på Ica, till skillnad från i staten, finns ingen rättsordning – bara prismärkningar och tråkiga kassaköer. Att Ica ändå lyckas med effektivitet, konkurrens och (!) kundförtroende utan ett särskilt *etos för tjänst i livsmedelshandeln* nämns inte. Kanske för att det skulle sabotera bilden av att staten är en unik, skör blomma.

**3. Den normerande kraften i att kunna åka dit för tjänstefel**

Ahlenius argumenterar för att det gamla tjänstemannaansvaret – med straffsanktioner – hade en positiv, nästan magisk normerande effekt. Man undrar om det var så att varje ämbetsmanna på 50-talet vaknade på morgonen och tänkte: "Idag ska jag inte begå tjänstefel, för det står i lagen." Idag, utan den moroten/piskan, är det tydligen fritt fram att vara både inkompetent och korrupt. Förutom att vi fortfarande har lagar. Och JO. Och medier som (enligt henne) sover.

**4. "Vänliga sällskapshundar" – mediernas nya smeknamn**

Ahlenius har en oslagbar förmåga att hata medierna lagom mycket. De är bra på att granska näringslivet (där marknaden minsann tvingar fram effektivitet), men när det gäller staten är de "vänliga sällskapshundar". Man ser framför sig löpsedlar med skällande taxar, men i verkligheten är det mest slick på handen. Det är en så underbar bild att man nästan vill ha den broderad.

**5. Kommunernas "vilda västernkultur"**

Här når raljans höjdpunkt. Kommuner och regioner, som sysslar med allt från äldreomsorg till skolgång, beskrivs som ett laglöst ingenmansland där man utan meritokrati anställer sina kusiner, trotsar domstolsbeslut och ägnar sig åt "eventuell brottslig verksamhet" – bara för att sedan byta kommun och fortsätta som om inget hänt. Man ser nästan en sheriff i Kiruna som ropar "Det här inte är en laglig stad, främling!" medan någon eldar upp en JO-anmärkning.

**6. Den finska avundsjukan**

Finland, det ständiga syskonet som "behållit ämbetsmannen från 1734". För 1734, när Finland fortfarande var en del av Sverige, det var minsann tider det. Inga "vilda västern", inget Ica. Bara frostiga skogar och stränga ämbetsmän med personligt ansvar. Ahlenius glömmer nämna att Finland också har världens mest fungerande samhälle, men det passar ju in i bilden av att Sverige har tappat bort allt som var heligt.

**Slutsats för raljansens skull:**

Artikeln är en fantastisk blandning av ämbetsmannaromantik, 70-talsnostalgi (fast tvärtom – 70-talet som syndabock), och en närmast konspiratorisk känsla av att staten *medvetet monterats ner* – inte genom kupp, utan genom "precisa statsmaktsbeslut". Det är som om Ahlenius tror att det finns en hemlig karta över den försvunna skatten "Svensk Förvaltningskultur" och att vi alla är för dumma för att följa den.

Det bästa är avslutningsfrasen: "Det ska inte gå att klara sig med att 'vi har varit naiva'." För i Ahlenius Sverige är naivitet den värsta synden – näst efter att behandla statstjänstemän som vanliga Ica-anställda.

"Det finns inget annat land i OECD som på samma sätt som Sverige har monterat ner en bärande pelare i statsförvaltningen.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Mediernas bevakning av näringslivet är professionell och systematisk; ekonomer som kan läsa resultat- och balansräkningar analyserar i mikro- och makroperspektiv. Men intresset är lågt för hur regeringen sköter sin förvaltning och hur den demokratiska arkitekturen i Sverige – förvaltning och rättsväsende – successivt förändras genom statsmaktsbeslut. Bevakningen är mest händelse- och skandalstyrd.

Till skillnad från i näringslivet finns i staten inte konkurrensen på en marknad som tvingar fram effektivitet och kvalitet. Staten är en rättsordning, inget företag. Incitamenten måste byggas systematiskt och annorlunda, i ett ramverk av funktioner och processer för att säkra integritet och kvalitet.

Det finns några grundelement. Det krävs ett etos för tjänst i staten för att markera det särskilda i att arbeta i staten, ett etos som kodifieras i en code of conduct. Tydliga regler ska finnas för ansvarsutkrävande och för vars och ens ansvar. Rekrytering ska ske på meriter till tjänster med anställningstrygghet för att säkra uppgiften att leverera sanningen till makten.

Tydliga regler ska finnas för ansvarsutkrävande och för vars och ens ansvar.

På grund av långvarig underrapportering av vad som försiggår i svenska staten kan jag meddela en nyhet. Nämligen att staten, som den beskrivs arketypiskt i filosofi och statsvetenskap, den som under grundlag och andra lagar ska verkställa statsmakternas beslut, har försvunnit. Inte genom en statskupp utan genom precisa statsmaktsbeslut efter noggrann utredning, remissbehandling och beredning. Den är i denna bemärkelse helt enkelt borta.

Genom ”reformer” på 70-talet har ett antal avgörande bultar dragits ur statsbygget. Ämbetsmannen, bäraren av staten och dess idé har avskaffats och blivit en vanlig arbetstagare, ungefär som på Ica. Ämbetsmannen med särskild anställningstrygghet för uppdraget att leverera sanningen till makten har blivit en tjänsteperson i regeringens stora kontor.

Det tidigare tjänstemannaansvaret är kraftigt kringskuret. Ansvaret knyts nu endast till beslut ”vid myndighetsutövning”.

Inskränkningen av tjänstemannaansvaret var inte bara en teknisk förändring i form av ett minskat ansvarsområde. Tidigare hade ämbetsmannaansvaret varit knutet till själva ämbetet – bärare av statens auktoritet, ett särskilt förtroendeuppdrag med personligt ansvar. Synsättet var att tjänstemannaansvaret med straffsanktioner hade ett normerande och preventivt värde för att upprätthålla en kultur av hederlighet, integritet och ansvarskänsla, viktigt för att förtjäna allmänhetens förtroende. Fel och försyndelser som tidigare var kriminaliserade blev nu enbart en fråga för disciplinära åtgärder enligt Lagen om offentlig anställning. Det personliga ämbetsansvaret finns inte längre. Vart tog det vägen? Det verkar ha upplösts i något slags diffust organisatoriskt ansvar.

I kommunerna hanteras de disciplinära åtgärderna arbetsrättsligt under avtal, det blir en arbetsgivarfråga och sker med mindre transparens än i staten. Det rapporteras ymnigt om utköp av personer både utan åtalsanmälan och utan disciplinär process och om fall där personen i fråga till och med kan gå till nästa kommun och fortsätta sin eventuella brottsliga verksamhet.

Ett av de motiv som angavs för denna stora förändring var att det inte förekom fel i förvaltningen i någon större utsträckning. Men tänk om det kriminaliserade tjänstefelsansvaret just hade haft denna positivt normerande effekt på förvaltningen? Vad kan man då förvänta sig när bestämmelsen avskaffas? Vilka svagheter öppnade för kriminella strukturer att infiltrera den offentliga förvaltningen?

Det finns inte något land i OECD som på detta sätt monterat ner en bärande pelare i staten genom att rasera den statliga förvaltningen. Att förvaltningen förfaller bakom ett bländverk av lagar förekommer säkert. Men ingen skulle faktiskt komma på en sådan vansinnig idé som att montera ner lagregleringen. Och de som försökt skulle inte ha lyckats på grund av motstånd från oppositionspartier och medier. Men Sverige med sin fridsamma historia är så institutionellt omedvetet.

Finland har behållit ämbetsmannen och ansvaret från vår gemensamma Regeringsform från 1734.

Regeringsformen stadgar att rekrytering till staten ska ske endast utifrån förtjänst och skicklighet. Denna bestämmelse har dock inte hindrat flera regeringar till mera renässansartade utnämningar. Medierna skriver kritiskt ibland om det är ett ”intressant” fall men agerar allmänt som vänliga sällskapshundar.

Uppseendeväckande nog har kommuner och regioner undantag från Regeringsformens stadgande om meritkrav vid anställning, de får fritt välja vem de anställer. En del av deras vilda västernkultur.

Medierna skriver kritiskt ibland om det är ett ”intressant” fall men agerar allmänt som vänliga sällskapshundar.

Kommunalt lagtrots och domstolstrots är ett etablerat begrepp. Kommunfullmäktiges och kommunstyrelsens beslut är sällan myndighetsutövning och olagliga beslut undgår därför straffansvar. Det betyder att kommunerna kan bedriva sin verksamhet i strid med lag och domstolsbeslut utan att riskera straff, endast en JO-anmärkning. De gör det också – rättslitteraturen ger många exempel.

I SNS författningsprojekt för 20 år sedan skrevs vad gäller ansvarsfrågorna sammanfattningsvis: ”Den svenska grundlagen lämnar ett tomrum och behovet av konstitutionella reformer inom detta område framstår som stort.”

Regeringen har i dagarna lagt förslag till lagrådet om en ny straffbestämmelse i strafflagen om missbruk av offentlig ställning, det vill säga att en tjänsteman eller en förtroendevald ska nu utan att det krävs koppling till myndighetsutövning kunna ställas till ansvar för korruption. Det är en utmärkt början till ett reformarbete.

Tomrummet kvarstår likväl – frågan är om vi inte skulle behöva en revidering av regeringsformen och alldeles definitivt en ny kommunallag för att stävja all misskötsel i kommunerna. Det ska inte gå att klara sig med att ”vi har varit naiva”. "

Inga-Britt Ahlenius