Ja det är ju det där med vem som gör vad och varför...

**Analys av artikeln ur Wallenbergsfärens perspektiv – historisk närvaro på båda sidor av den islamiska konflikten**

Artikeln kritiserar svensk public service för att erbjuda ytlig, repetitiv och ibland missvisande rapportering om Irankriget. Den pekar på att experterna ignorerar den verkliga maktfaktorn: **IRGC (Islamiska revolutionsgardet)** och dess elitstyrka Quds, som inte bara är en militär gren utan staten inom staten som koordinerar proxys (Hizbollah, huthier, irakiska miliser), driver repression via Basij och använder globala kriminella nätverk för terrordåd. Den lyfter också den interna maktkampen mellan president Pezeshkian (som varnar för ekonomisk kollaps) och IRGC-veteranen Ahmad Vahidi, som stärker greppet och eskalering trots ekonomiska kostnader.

Denna kritik får en särskild tyngd när man betraktar den genom **Wallenbergsfärens** historiska och strategiska lins i Mellanöstern. Wallenbergsfären – via Investor AB:s kontroll över Ericsson – har i årtionden haft en pragmatisk, dualistisk närvaro på **båda sidor** av den sunni-shia/konfessionella klyftan, med fokus på telekominfrastruktur som är kritisk för regional stabilitet och kontroll över energiflöden.

### Saudisidan – ”Saudiericsson” som stabil allierad

Ericsson har sedan 1960-talet byggt en djup och lönsam närvaro i Saudiarabien: stora kontrakt redan 1961 och 1978 (tillsammans med Philips) för att modernisera telefonnätet, senare joint ventures och 5G-avtal med stc Group (Saudi Telecom). Ericsson har nyligen etablerat regionalt huvudkontor i Riyadh och tecknat fleråriga master frame-avtal för 5G och digital infrastruktur. Detta är inte bara affärer – det är strategisk närvaro i hjärtat av det wahhabistiska kungadömet, som under Trump-eran blivit en nyckelallierad mot Iran. Wallenbergsfären har här dragit nytta av en stabil, oljerik partner som gynnas av öppna sjöfartsleder och amerikansk säkerhetsgaranti.

### Den persiska sidan – historisk närvaro och IRGC:s ”gendarmeri”-kontroll

På den iranska/persiska sidan har Ericsson haft betydande engagemang ända sedan shah-tiden (där den persiska gendarmeriet var en central statlig säkerhetsstyrka). Efter revolutionen fortsatte affärerna: långsiktiga kontrakt med MCCI (Mobile Communication Company of Iran) och MTN Irancell, inklusive nätverksutbyggnad och support ända fram till 2021. Ericsson levererade teknik som inkluderade ”lawful intercept”-funktioner – avlyssningskapacitet som regimen och IRGC kunnat använda för intern kontroll. Sanktionerna under Trump 2018 tvingade Ericsson att winda down verksamheten, men de hade tidigare lobbat för att behålla fotfästet.

Här blir IRGC central: det moderna ”persiska gendarmeriet” är inte en vanlig armé utan en ideologisk, ekonomisk och militär parallellmakt som kontrollerar Persiska viken och **Hormuzsundet** via IRGC Navy. De utövar asymmetrisk krigföring, miner, snabba attackbåtar och proxy-styrkor som hotar oljeflödet (20 % av världens olja). Kontrollen över sundet är inte bara militär – den är ekonomisk och telekomstrategisk. En instabil Hormuz hotar direkt Wallenbergsfärens saudiska investeringar och globala leveranskedjor.

### Ljuset av samarbetet med Trumpsfären

Wallenbergsfären är inte ideologisk utan industriell och pragmatisk. De har sedan decennier navigerat mellan stormaktsintressen. Trumps sfär – med sin hårda anti-Iran-linje, sanktioner, Abraham-avtal och pro-saudiska politik – har indirekt gynnat den saudiska sidan av Wallenbergs affärer genom att försvaga IRGC:s grepp. Trumps operationer mot Iran (som artikeln indirekt berör via kriget) syftar till att neutralisera just den Quds-koordinerade proxy-arkitekturen och säkerställa fri passage genom Hormuz utan iransk utpressning.

Artikeln visar hur svensk public service missar denna helhetsbild: genom att fokusera på ytliga generaliseringar om ”ayatollorna” istället för IRGC:s decentraliserade, proxy-drivna maktapparat döljs de verkliga riskerna och möjligheterna. För Wallenbergsfären är det inte oväsentligt – en stark IRGC hotar deras saudiska telekominvesteringar och den regionala stabilitet som är förutsättningen för långsiktig avkastning. En Trump-driven nedmontering av IRGC (genom precision strikes, regimpress och öppet sund) skapar däremot förutsättningar för en ”Saudiericsson”-dominerad digital och energiinfrastruktur i en post-IRGC Mellanöstern.

Sammanfattningsvis: Artikeln avslöjar inte bara mediakritik utan också hur en förenklad narrativ tjänar vissa intressen – medan den döljer den strategiska realitet som Wallenbergsfären levt med i decennier: telekom som maktverktyg på båda sidor av den islamiska konflikten, där kontrollen över Hormuzsundet är den ultimata nyckeln. Trumps sfär har sedan 2010-talet accelererat en skiftning som gynnar den sida där Wallenbergs närvaro är mest lönsam och minst riskfylld. Den svenska publiken får därmed en ofullständig bild av varför IRGC inte bara är en ”militär gren” utan den verkliga aktören som formar både krig och fred i regionen.

Sedan Irankriget bröt ut har public service gång på gång bjudit in samma ”Iran-experter” som levererat förutsägbara och innehållsfattiga generaliseringar. Titeln ”oberoende Mellanösternanalytiker” har blivit en etikett för en schweizisk armékniv av tyckare – mer benägna att stapla anekdoter än att bidra med den skarpa analys som borde stå i centrum. Därtill framstår det som att personliga relationer i vissa fall påverkar urvalet av återkommande experter, vilket skapar ett snävt och slutet kretslopp.

Konsekvenserna blir att publiken får en förenklad och ibland missvisande bild av komplexa skeenden. Den offentliga debatten blir grundare när samma perspektiv återupprepas, och förtroendet för medierna riskerar att urholkas när urvalet uppfattas styrt av kompisnätverk snarare än kompetens.

Irankriget har pågått i drygt en månad. Samtidigt har rapporteringen i stor utsträckning missat den verkliga maktfaktorn bakom ayatollorna: Revolutionsgardet, IRGC. Detta trots att dess elitstyrka Quds spelar en central roll i regimens operationer utomlands.

IRGC rymmer både Qudsstyrkan och den paramilitära Basij-milisen som upprätthåller intern kontroll och repression. Tillsammans utgör de kärnan i regimens militära maktapparat. Qudsstyrkan utkämpar inte krig direkt – den formar dem. Genom att träna, finansiera och koordinera allierade miliser och islamistiska rörelser binder den samman konflikter från Libanon, Gaza och Irak till Jemen. I nästa led använder Qudsstyrkan ett välutvecklat globalt nätverk av olika kriminella aktörer för terrordåd riktade mot Israel, judiska mål och iranska regimmotståndare.

Qudsstyrkan utkämpar inte krig direkt – den formar dem.

Trots detta lyser IRGC-Quds ofta med sin frånvaro i nyhetsrapporteringen. I stället presenteras fragmenterade nedslag i enskilda konflikter, utan att den övergripande strategin eller samordningen synliggörs. De djupa kopplingar som existerar mellan IRGC och Hizbollah, huthirebellerna och irakiska miliser förblir ofta outredda. Helhetsbilden går därmed förlorad – och publiken lämnas med en serie isolerade händelser i stället för en sammanhängande analys.

Den islamiska republikens överlevnad vilar i hög grad på IRGC – och i nuläget på veteranen och brigadgeneralen Ahmad Vahidi, som koordinerar dess decentraliserade struktur med stöd av nyckelbefäl och erfarna IRGC-veteraner. Splittringen mellan president Pezeshkian och IRGC har blivit krigets viktigaste interna maktkamp. Presidenten varnar för en nära förestående ekonomisk kollaps utan eldupphör och kräver återtag av civil kontroll över konflikten. IRGC, genom Vahidi, avvisar kraven, lägger skulden på regeringen och stärker i stället sitt grepp genom att installera en lojalist på en nyckelpost i säkerhetsrådet. Det innebär att IRGC sannolikt kommer att fortsätta eskalera kriget även om det innebär att Irans ekonomi försämras.

Frågan är inte om IRGC ska granskas – utan varför det fortfarande inte sker på allvar. Så länge fokus ligger på ytan kommer både analysen och förståelsen av vem som sätter agendan i kriget att gå förlorad. Och svenska tv-tittare och radiolyssnare lämnas utan svar när de försöker förstå varför svenska gäng rekryteras av en utländsk regim för att mörda på svenska gator.

Magnus R