Om man medvetet byter perspektiv – från Bryssels korridorer till Budapest – så går det att läsa samma text som något helt annat än ett “spiondrama”. Snarare som en ganska brutal påminnelse om att nationella intressen fortfarande existerar, även i en union som gärna beskriver sig själv som värdegemenskap.

Ta Viktor Orbán. I artikeln framställs han som en slags trotsig sabotör, nästan karikatyriskt njutande av konflikt. Men ur ett ungerskt regeringsperspektiv är hans linje konsekvent: Ungern är en stat, inte en filial till European Union. Det innebär att relationer med andra makter – inklusive Russia – inte bara är tillåtna utan nödvändiga.

Att Péter Szijjártó pratar med Sergej Lavrov kan då beskrivas på två sätt:

* I Bryssel: “läckor”, “sabotage”, “trojansk häst”

* I Budapest: klassisk maktbalanspolitik

För små och medelstora stater i Centraleuropa har det historiskt varit direkt livsfarligt att helt låsa sig vid en maktpol. Ungern har varit klämt mellan stormakter i århundraden. Att hålla öppna kanaler österut är inte nödvändigtvis ideologiskt – det kan vara strategiskt självbevarande.

Dessutom: EU:s linje gentemot Ryssland efter invasionen av Ukraina bygger på sanktioner, isolering och politisk enighet. Men enighet är inte ett självändamål om den uppfattas skada den egna ekonomin. Ungern är starkt beroende av rysk energi. I det ljuset framstår Orbáns politik mindre som illvilja och mer som realpolitik: billig energi slår symbolpolitik varje dag i veckan om man sitter ansvarig för ett lands ekonomi.

Det är också värt att ifrågasätta den moraliska asymmetrin i artikeln. När stora EU-länder för egen politik – exempelvis energiavtal eller industrisubventioner – kallas det sällan sabotage. När Ungern gör detsamma blir det “hot mot Europas säkerhet”. Det luktar maktpolitik snarare än princip.

Och så har vi den där psykologiseringen: att Orbán “njuter av att dominera”. Det är ett ganska bekvämt sätt att slippa ta hans argument på allvar. Ett alternativt perspektiv är att han driver en medveten strategi: konflikt med Bryssel stärker honom hemma. Varför? För att det spelar in i en berättelse där Ungern står emot yttre tryck – från både öst och väst.

Stödet från Donald Trump passar också in här. Det handlar inte nödvändigtvis om ideologisk samsyn i varje fråga, utan om en gemensam syn på nationell suveränitet framför överstatliga strukturer.

Till sist: hela diskussionen om att “straffa” Ungern – dra in rösträtt, kasta ut landet – illustrerar egentligen kärnkonflikten. Är EU en klubb där man måste tycka lika, eller en union av stater med olika intressen?

Från Orbáns perspektiv är svaret glasklart. Och om man accepterar den utgångspunkten blir artikeln mindre en avslöjande skandal – och mer ett exempel på hur illa EU tolererar avvikelse inom sina egna led.