Analys av SvD-artikeln ur ett amerikanskt perspektiv (Trump-administrationen, mars 2026)

Artikeln i Svenska Dagbladet är en renodlad bekräftelse på det narrativ som president Trump och hans administration har drivit sedan januari: Europa är ensamt, Nato är dött som fungerande allians, och de gamla europeiska stormakterna – inklusive Storbritannien – har förvandlats till en skugga av sitt forna jag. När Storbritanniens First Sea Lord, general Sir Gwyn Jenkins, öppet erkänner att Royal Navy inte är krigsduglig och samtidigt reser till Stockholm för att tigga om svensk innovation och samarbete, är det inte bara en intervju. Det är en levande illustration av den strategiska och ekonomiska kollaps som Trump-administrationen ser som en historisk möjlighet för USA att befästa sin hegemoni – utan att behöva bära Europas bördor längre.

1. Royal Navys öppna kapitulation – en historisk förnedring

Jenkins säger rakt ut: ”Är vi så redo som vi borde vara? Det tycker jag inte att vi är.” Han erkänner att flottan inte är redo för krig i slutet av decenniet, trots att hans order är att bli det. Detta är samma Royal Navy som en gång behärskade haven. Jämfört med Falklandskriget 1982 (4 hangarfartyg, 51 fregatter, 37 ubåtar) har man nu bara 2 hangarfartyg och 9 fregatter – en nedgång med över 80 procent i kritiska stridsfartyg.

Från ett amerikanskt perspektiv är detta inte en tillfällig svacka. Det är resultatet av decennier av nettonoll-politik, höga energikostnader och prioritering av ”grön” ideologi framför reell försvarskapacitet – samma politik som just nu offrar Storbritanniens saltindustri och kemi-/läkemedelssektor. Medan USA genom Operation Epic Fury säkrar Hormuzsundet och Khargön och därmed kontrollerar global oljeförsörjning, står britterna och ber om svensk hjälp för att ens kunna övervaka Östersjön med billiga obemannade gliders och sonarbojar.

2. Hybridflottan – en fattigmanslösning som avslöjar svagheten

Jenkins vision om en ”hybridflotta” (bastion, shield, strike) med obemannade eskortfartyg, drönar-wingmen till F-35 och massproducerade autonoma system är ingen innovation – det är en nödlösning. Britterna har inte råd med bemannade fartyg i tillräcklig mängd, så de hoppas på svensk systemintegration och innovation för att kompensera. De vill att svenska obemannade system ska möta upp brittiska fartyg i Östersjön och vice versa i Nordatlanten.

Ur Trumps perspektiv är detta klassisk europeisk svaghet: när man inte kan bygga riktig militär makt, försöker man ersätta den med billig teknik och allianser med små länder som Sverige. Det är samma mönster som Tysklands förstatligande av jobb och Storbritanniens nettonoll-offer av industrin. USA behöver inte hybridlösningar på samma sätt – vi har den överlägsna industriella basen, timmer-expansionen (115 miljoner dollar via USDA för att bryta Kanadas grepp) och kontroll över dollarn. Höga oljepriser från Iran-konflikten gör just nu dollarlikviditet till ett vapen som Bessent kan använda mot hela Europa.

3. Hormuz-diskussionen – Europas feghet i realtid

Den mest avslöjande delen: Jenkins bekräftar att Storbritannien leder samtal med 30 länder om att skicka fartyg till Hormuz – men först efter att huvudkonflikten är över. Under striderna? Nej. Trump har upprepade gånger bett Europa om stöd för att säkra sundet (20 % av världens olja och gas), men svaret har varit nej från UK, Tyskland, Frankrike, Spanien m.fl.

Detta är exakt vad Trump-administrationen förutspått: Europa vill ha amerikansk blod och dollar för att vinna kriget, men vägrar bidra när det kostar. När Iran stängde sundet och attackerade UAE:s aluminiumverk och Kuwaits avsaltningsanläggning var det USA som tog smällen – och nu väntar britterna på att vi ska avsluta jobbet så att de kan vakta handeln efteråt. Det är inte allians, det är parasitism.

4. Det större amerikanska perspektivet: ”Greater North America” och ensamhetens era

Artikeln passar perfekt in i Trumps strategi:

Europa offrar sig självt – precis som med saltindustrin och nettonoll. Royal Navy är bara ett symptom på en kontinent som prioriterar ideologi framför överlevnad.

USA bygger självförsörjning – medan britterna tigger svensk teknik, expanderar vi inhemsk timmerproduktion med 25 % och frigör oss från Kanada och Mexiko via USMCA-översyn.

Dollarvapnet – höga oljepriser tömmer europeiska reserver. Bessent och swaplinjerna ger oss total förhandlingsmakt. Varför ska vi försvara en brittisk flotta som inte ens kan försvara sig själv?

[DS] och narrativet – medan Jenkins säljer in ”hybridflotta” som framtidshopp, driver [DS] ”No Kings”-protester hemma. Trump leder dem mot en väg utan återvändo genom att avslöja korruptionen (utrikesdepartementets penningtvätt, Epstein-filer, etc.).

Sammanfattningsvis: SvD-artikeln är inte bara en intervju – den är en dödsruna över den gamla atlantiska ordningen. Storbritannien är en före detta stormakt som nu söker partnerskap med Sverige för att överleva i Östersjön. Från Vita huset ses detta som den ultimata bekräftelsen: Nato är dött, Europa är ensamt, och USA står starkare än någonsin. Trump behöver inte bära dem längre. Vi säkrar Hormuz, vi styr oljepriserna, vi bygger Greater North America – och låt de gamla imperierna kämpa med sina obemannade gliders och svenska innovationer. Det är inte vår krig längre. Det är deras ensamhet.

Han erkänner utan omsvep att Royal navy inte är redo för krig och vill nu utveckla en hybridflottta med hjälp av Sverige. Storbritanniens ”First sea lord” Gwyn Jenkins ger SvD detaljer om hur arbetet ska se ut.

Text: Therese Larsson Hultin. Foto: Joakim Ståhl.

Publicerad 05:18

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Sir Gwyn Jenkins är i Sverige för att sälja fartyg. Det är åtminstone den ena anledningen till att Storbritanniens marinchef befinner sig i Stockholm och kan träffa SvD på den brittiska ambassaden. Den andra är att främja de två ländernas samverkan till sjöss. Ett brittiskt-svenskt samarbete som Jenkins redan anser är ”otroligt starkt”. Och det sedan lång tid tillbaka.

– Det tror jag att båda sidor känner. Nu diskuterar vi hur vi kan fördjupa den militära relationen ytterligare, och det känns väldigt spännande.

En sådan fördjupning skulle kunna vara de fyra fregatter som Sverige snart ska beställa. En vapenaffär som brukar beskrivas som en av de största i svensk historia och som beräknas vara värd någonstans mellan 40 och 60 miljarder kronor.

Siffrorna har fått flera stora europeiska försvarsbolag att vädra morgonluft. Däribland brittiska Babcock, som tillsammans med Saab försöker sälja in fartyg som är en mindre version av de fregatter som byggs till den brittiska flottan.

– Jag har nu formellt lämnat över all dokumentation kring Storbritanniens erbjudande. Det är en viktig milstolpe för oss, säger den förste sjölorden.

Hybridflotta även i Östersjön

Men ländernas samarbete är inte upphängt på en enskild vapenaffär. Gwyn Jenkins har långtgående tankar på hur Sverige kan bidra till den massiva modernisering den brittiska flottan står inför de kommande åren.

– Vi har ett intressant projekt i Storbritannien som ska göra vår flotta mer autonom, vi kallar det för hybridflotta. Det som nu diskuteras med Sverige är hur hybridkonceptet kan anpassas till Östersjön och utvecklas ytterligare, säger general Jenkins som har en bakgrund i det brittiska amfibieförbandet Royal marines.

Det brittiska hangarfartyget HMS Prince of Wales omgivet av det amerikanska fraktskeppet USNS Wally Schirra, till vänster, och norska HNoMS Roald Amundsen till höger.

Det brittiska hangarfartyget HMS Prince of Wales omgivet av det amerikanska fraktskeppet USNS Wally Schirra, till vänster, och norska HNoMS Roald Amundsen till höger. Foto: LPhot Bill Spurr/Ministry of Defence

– Jag vill verkligen få med Sverige i programmet. För när det gäller systemintegration och innovation så är Sverige världsledande på vissa delar. Och om vi kombinerar brittisk kunskap kring fartygsbyggande med svensk innovationsförmåga så blir det verkligen kraftfullt, säger han.

Obemannade eskortfartyg nyckeln

Gwyn Jenkins beskriver hur hybridflottan kommer att vara en blandning av bemannade, traditionella örlogsfartyg och obemannade autonoma system, och hur den består av tre delar som han kallar bastion, shield och strike. Alltså bastion, sköld och anfall.

En del handlar om att i stor utsträckning använda sig av sonarbojar och så kallade gliders – undervattensglidare, som är en slags obemannad undervattenfarkost med lång uthållighet. Ett relativt billigt sätt att dygnet runt kunna övervaka kritisk infrastruktur och ge viktig information om hur motståndaren beter sig.

I Storbritanniens fall kommer hybridflottan inom några år även innebära att obemannade eskortfartyg följer och skyddar exempelvis fregatter och hangarfartyg. Som HMS Prince of Wales, där ett 90 meter långt eskortfartyg är tänkt att vara en ständig följeslagare till Royal navys kronjuvel. På flygdäcket står F-35, där varje plan i sin tur har ett autonomt flygsystem, en slags drönare, som följer stridsflygplanet upp i luften och förstärker dess förmåga med både övervakning och verkan.

Får Gwyn Jenkins som han vill kommer Sverige att skaffa liknande förmågor.

General Gwyn Jenkins är den förste First sea lord hittills med en bakgrund från amfibieförbandet Royal marines.

General Gwyn Jenkins är den förste First sea lord hittills med en bakgrund från amfibieförbandet Royal marines. Foto: Joakim Ståhl

– Tänk dig ett scenario där ett brittiskt krigsfartyg kommer in i Östersjön och där möts upp av ett svenskt obemannat system, som det arbetar tillsammans med. Likadant när en svensk fregatt ska till Nordatlanten. När det lämnar de danska sunden möter vi upp med brittiska system, säger han och förklarar att den stora fördelen med de obemannade farkosterna är att de är betydligt billigare att tillverka och lättare kan massproduceras.

Faktorer som enligt marinchefen gör att avskräckningen mot Ryssland får mycket större effekt.

Uppdraget: bli krigsdugligt

När general Jenkins utsågs till First sea lord i maj förra året, var det ett kraftigt försvagat Royal navy han tog över. Hans företrädare klagade ofta högljutt på hur nedbantad den brittiska marinen blivit. Något som inte minst har märkts på antalet fartyg.

Nedgången har sedan Falklandskriget 1982 varit kraftig, visar en jämförelse som tidningen Telegraph har gjort. Då hade Storbritannien 4 hangarfartyg och 51 fregatter. I dag är siffrorna enligt tidningen 2 och 9. Antalet ubåtar har fallit från 37 till 10.

Nya fregatter byggs förvisso för fullt och den första – av fem beställda – kommer att levereras under slutet av 2020-talet.

De blir ett välbehövligt tillskott när Gwyn Jenkins nu ska göra Royal navy krigsdugligt igen.

Ett ryskt fartyg passerar bakom Royal navys HMS Defender under övningen Baltops 22 i Östersjön.

Ett ryskt fartyg passerar bakom Royal navys HMS Defender under övningen Baltops 22 i Östersjön. Foto: Jonathan Nackstrand/AFP

– Mina order är tydliga. Enligt den försvarsutredning som blev klar i fjol, så ska jag vara redo för krig i slutet av det här årtiondet.

Du säger ”ska vara redo för krig”. Antyder inte det att ni inte är redo?

– Det gör det.

Så ni är inte krigsdugliga?

– Yeah. Jag skulle säga att vi kan genomföra avancerade operationer redan nu, och om vi skulle bli tillsagda att kriga så är det klart att vi gör det. Det är min militära skyldighet.

– Men är vi så redo som vi borde vara? Det tycker jag inte att vi är. Vi har arbete att göra och jag är fullkomligt dedikerad till uppdraget. Det ser jag även bland våra allierade i Nato. Jag försöker inte skrämma folk och tillsammans har vi otroliga resurser, säger han.

Gwyn Jenkins tillägger sedan att det även handlar om en mental omställning inom hela marinen – att de anställda behöver ställa in sig på att de kan behöva kriga.

Hangarfartyget HMS Prince of Wales i Tokyo i augusti 2025.

Hangarfartyget HMS Prince of Wales i Tokyo i augusti 2025. Foto: Eugene Hoshiko/AP

Kan skicka fartyg till Hormuz

Sedan USA och Israel attackerade Iran, och Teheran svarade med att stänga Hormuzsundet, har Donald Trump flera gånger bett sina europeiska allierade att skicka fartyg till sundet.

Svaret har så här långt varit nej. Men samma dag vi träffar Gwyn Jenkins är brittiska medier fulla av uppgifter om att Storbritannien leder en diskussion mellan 30 länder om att bistå med fartyg – efter kriget.

Marinchefen bekräftar att samtal pågår, men poängterar att det är svårt att planera en eventuell insats, när man inte vet hur konflikten slutar, eller när det kan bli aktuellt.

– Jag ser ingen som överväger att skicka krigsfartyg så länge konflikten pågår, men det här är ingen svartvit fråga, säger han.

– Det är fullt möjligt med ett scenario där huvudkonflikten är avslutad, men där det ändå är en komplicerad säkerhetssituation och skepp behöver skydd för att få igång världshandeln. Det är sådant vi diskuterar, säger Gwyn Jenkins.