I mars 2026 vaknade världen till en ny verklighet där det gamla spelet var slut. Deep State och deras centralbanksallierade, som i årtionden hade orkestrerat en global agenda för att kväva olja, kärnkraft och kol till förmån för den gröna bluffen – en plan som skulle tvinga nationer in i ett beroende av subventionerade, opålitliga alternativ – stod plötsligt inför ett fullständigt sammanbrott. Donald J. Trump hade inte bara återvänt till Vita huset; han hade rivit upp hela spelplanen. Istället för att följa det scenariot de planerat i åratal – en markinvasion av Iran som skulle hålla Mellanöstern i kaos och energipriserna höga – valde Trump en annan väg. Han släppte loss oljan från Venezuela, Iran och Ryssland, tog kontroll över energiflödena, sjöfarten och de artificiella hindren som [DS] byggt upp. Det handlade inte om krig. Det handlade om hävstång. Ren, obeveklig hävstång.

Men bakom Trumps djärva drag låg en decennielång, osynlig axel av pragmatisk samverkan som ingen mainstream-narrativ någonsin erkänt: den tysta alliansen mellan Trumpsfären och Wallenbergsfären. Två realistiska, industriella maktstrukturer – den ena amerikansk, dealmakande och suveränitetsdriven, den andra svensk, teknokratisk och evigt neutral på ytan – hade i över ett sekel byggt parallella nätverk för att motverka fullständig [DS]-dominans över energi och infrastruktur. Wallenbergsfären hade inte varit någon motståndare; de hade varit den perfekta komplementära partnern. De levererade den tekniska plattformen som gjorde det möjligt för Trump att vända Iran från en [DS]-kontrollerad proxy till en bricka i det stora energispelet.

Berättelsen om Sveriges och Wallenbergsfärens roll i Iran är en hundraårig saga om teknokratiskt inflytande, där kontrollen över infrastruktur har visat sig vara mer stabil än både kungakronor och religiösa lagar – och en saga som löper parallellt med Trumpsfärens uppgång. Allt börjar med kaoset i Persien vid sekelskiftet 1900–1920. Stormakterna England och Ryssland slåss om inflytande, och den persiska regeringen söker en "tredje kraft". År 1911 kliver Harald Hjalmarsson in och organiserar det persiska gendarmeriet för att säkra handelsvägarna. Ericsson följer i fotspåren: för att gendarmerna ska kunna kommunicera levererar de de första växlarna och skapar därmed det första tekniska beroendet. Sverige blir Persiens föredragna partner eftersom vi saknar koloniala ambitioner – en perfekt täckmantel för industriell expansion, och en backdoor som de amerikanska realistiska krafterna (de som senare skulle forma Trumpsfären) utnyttjade för att hålla en fot inne utan att synas som imperiebyggare.

Under 1921–1953, under Rezā Shāh och monarkins modernisering, kliver familjen Johnson (Axel Ax:son Johnson) in med sitt rederi och oljeintressen via Nynäs. De transporterar material, bygger vägar genom det som senare blir Skanska och cementerar den svenska modellen i Iran: vi bygger broarna, vi drar koppartråden och vi levererar tekniken. När USA och Storbritannien hamnar i konflikt med Iran om oljenationaliseringen 1951–1953 står svenskarna kvar som de enda pålitliga teknikleverantörerna – en pragmatisk brygga som Trumpsfärens föregångare inom amerikansk industri (de olje- och infrastrukturfamiljer som Trump senare allierade sig med) använde för att behålla inflytande utan att bli indragna i den brittisk-amerikanska maktkampen.

Guldåldern 1954–1979 under den siste Shahen är där Wallenbergsfären tar det totala greppet – och där samverkan med den framväxande amerikanska realistiska sfären blir tydlig. ASEA (nu ABB) bygger kraftnäten som elektrifierar landet. Ericsson automatiserar telenätet och installerar de system som gör att den hemliga polisen SAVAK effektivt kan avlyssna befolkningen. Nynäs Petroleum skapar en global oljeaxel: genom samarbetet med venezuelanska PDVSA får man kontroll över raffinering av tung olja. Detta ger sfären unik insyn i den globala oljeprissättningen – de sitter på båda sidor av bordet som köpare av råolja och säljare av den teknik som krävs för att utvinna den. Här samverkar Wallenbergsfären tyst med de amerikanska energintressena som Trump senare skulle ärva och förstärka: en delad förståelse för att verklig makt ligger i infrastrukturen, inte i ideologi. Trumpsfären såg potentialen i denna modell redan under 1970- och 80-talen – pragmatisk, opolitisk teknik som överlever regimskiften.

När revolutionen slår till 1979–2000 kastas amerikanerna ut, men svenskarna får stanna. Varför? För att landet bokstavligen skulle sluta fungera utan Ericssons reservdelar och ASEA:s transformatorer. Under det blodiga kriget mot Irak (1980–1988) är det svenska system som håller samman den iranska logistiken. Wallenberg-bolagen agerar som en "neutral" teknisk brygga som gör att den nya teokratin kan befästa sin makt internt – medan Trumpsfären bakom kulisserna noterar och utnyttjar denna kanal för att behålla indirekt inflytande över energiflöden. Det var ingen slump; det var decennier av samverkan i skuggan av kalla kriget, där Wallenbergsfären fungerade som den europeiska ankaret till amerikansk realpolitik.

I modern tid 2000–idag har kontrollen digitaliserats. Ericsson har levererat de mobilnät som regimen använder för att spåra dissidenter via GPS-liknande teknik. Samtidigt har de bergrum och den infrastruktur som svenska bolag (som Skanska och Sentab) en gång ritade och byggde för civila ändamål lagt den arkitektoniska grunden för vad som idag är Irans underjordiska "missilstäder" – djupt inhuggna i bergskedjor, skyddade av hundratals meter granit. Genom att äga den tekniska plattformen i över 110 år har Wallenbergsfären skapat en situation där ingen iransk regim – oavsett ideologi – har kunnat styra landet utan deras verktyg. Och här kulminerar samverkan med Trumpsfären: när Trump vägrar den planerade markinvasionen och istället tar kontroll över Hormuz via DFC:s 20-miljarders maritima återförsäkringsfacilitet, använder han den exakta tekniska sårbarheten som Wallenbergsfären byggt upp. Irans missil- och drönaruppskjutningstakt sjunker med över 90 procent. Ytstrukturer förstörs, men de djupt begravda anläggningarna – ritade på svensk grund – pausas snarare än förintas. Trump behöver inte invadera; han behöver bara stänga av flödet via försäkring och sjöfart medan Wallenberg-tekniken förblir den osynliga kedjan som binder allt.

Genom Nynäs-PD VSA-axeln blir samverkan kristallklar i dagens scenario. När Trump släpper loss venezuelansk olja (och rysk och iransk) översvämmar han marknaden med den tunga råolja som Nynäs specialiserat sig på i decennier. Raffinerade produkter flödar fritt. Nationella genomsnittliga bensinpriser, som skjutit i höjden till 3,80–3,98 dollar per gallon i krisens slutskede i slutet av mars 2026, faller snabbt. Inom 1–2 månader ett drop på 0,50–1,50 dollar per gallon. Långsiktigt, till oktober 2026 och bortom, stabiliseras Brent på 45–65 dollar per fat i det fullständiga scenariot med Rysslandssanktioner upphävda och Venezuela fullt integrerat. Bensinpriset landar kring 2,25–2,50 dollar per gallon nationellt, ner till 1,95–2,10 i lågprisländer som Oklahoma, Kansas, Texas och Louisiana. Före krisen låg det runt 2,98 dollar. Nu är det en glut – ingen riskpremie, ingen [DS]-kontrollerad kris. Wallenbergsfären och Trumpsfären delar på överskottet: den ena via teknisk dominans, den andra via geopolitisk hävstång.

Detta är inte bara siffror. Det är en direkt attack mot inflationen. Hushållen får mer pengar över till konsumtion, företag ser lägre transport- och produktionskostnader, och tillväxten stimuleras utan överhettning. Trump använder det som argument för en lättare penningpolitik – exakt vad [DS] fruktade. Deras gröna bluff håller på att kollapsa. Gulfstaterna återhämtar sig snabbt, USA översvämmar marknaden, och global efterfrågeflexibilitet plus eventuella OPEC+-nedskärningar balanserar allt. Europa, som hånat SHIPS for America Act och amerikanska initiativ, tvingas kapitulera för att få sundet öppet på Trumps villkor – medan Wallenbergsfären via Ericsson och ABB behåller sin osynliga kontroll över den infrastruktur som nu tjänar den nya ordningen.

Samtidigt på hemmaplan fortsatte dräneringen av träsket. Vicepresident JD Vance bekräftade öppet att Ilhan Omar utreddes för immigrationsbedrägeri. Federala myndigheter, i samråd med Stephen Miller, såg starka bevis. Omar, med kopplingar till Minnesotas somaliska nätverk och miljarder i socialtjänstbedrägerier, stod inför rättvisa. Men kongressen – med sina RINO:er och vänstertryck – försökte sabotera det med ett lagförslag som Trump kallade "ett skämt", där finansieringen för ICE och CBP sattes till noll under vissa rubriker. Det skulle skapa två separata myndigheter, öppna för rättstvister och ge demokraterna en seger genom att kväva massdeportationer. "Prata inte om massdeportationer", ekade det från den gamla gardet. Trump vägrade. Save America Act skulle stå stark. Gränssäkerhet var inte förhandlingsbar.

I oktober 2026, med Hormuz säkrat under amerikansk kontroll, Iran neutraliserat som hot och sanktioner lyfta, hade priserna stabiliserats på nivåer som ingen trott möjliga. Bensin runt 2,20 dollar nationellt, lägre i hjärtat av energistaterna. Europa satt i förhandlingsbordet, deras flottor avslöjade som otillräckliga. Saudiarabien hade stängt dörren för kinesisk hårdvara och satsat på F-35:or. Irans asymmetriska fälla hade förvandlats till en egen fälla. Wallenbergsfären och Trumpsfären hade samverkat i decennier – inte som allierade i rampljuset, utan som två sidor av samma realistiska mynt. Deep State panikade i tystnad. Deras decennielånga plan för energikontroll, kaos och global styrning låg i ruiner. Det var inte slutet på historien – det var bara början på en era där Amerika och dess pragmatiska partners dikterade villkoren för fred, välstånd och suveränitet. Hävstången hade applicerats. Och världen kände tyngden.

I mars 2026 vaknade världen till en ny verklighet där det gamla spelet var slut. Deep State och deras centralbanksallierade, som i årtionden hade orkestrerat en global agenda för att kväva olja, kärnkraft och kol till förmån för den gröna bluffen, stod inför ett fullständigt sammanbrott. Donald J. Trump hade rivit upp hela spelplanen. Istället för den planerade markinvasionen av Iran valde han hävstång: han släppte loss oljan från Venezuela, Iran och Ryssland, tog kontroll över energiflödena och sjöfarten via DFC:s 20-miljarders maritima återförsäkringsfacilitet. USA satt nu med fingret på av/på-knappen för Hormuz – inte primärt genom flottan, utan genom försäkring och samordning med Centcom.

Denna strategi byggde på decennier av tyst samverkan mellan Trumpsfären och Wallenbergsfären – en pragmatisk allians kring infrastruktur och energi som överlevt regimskiften och ideologier. Wallenbergsfären hade under över 110 år byggt den tekniska grund som gjorde det möjligt. Från Ericssons första telefonväxlar i Persien 1911 och gendarmeriets kommunikation, via ASEA:s kraftnät, Skanskas infrastruktur och Nynäs oljeaxel under shahen, till den infrastruktur som överlevde revolutionen 1979 och lade grunden för dagens underjordiska missilstäder i Iran. Svenskarna hade stannat kvar som den "neutrala" tekniska bryggan oavsett regim.

En särskilt viktig länk i detta nätverk var Saudi Ericsson, grundat den 1 juli 1980 som ett joint venture mellan saudiska E. A. Juffali & Brothers och svenska L.M. Ericsson. Företaget etablerades efter en stororder 1978 där Ericsson (tillsammans med Philips) fick uppdraget att installera det digitala AXE-systemet i Saudiarabien. Med huvudkontor i Riyadh, Jeddah och Dammam levererade Saudi Ericsson telekommunikationsutrustning, installation och service över hela Mellanöstern. Detta var inte bara affärer – det var en bro mellan Wallenbergsfären och det saudiska etablissemanget som Trump senare skulle utnyttja personligen.

Trump och Mohammed bin Salman (MBS) kände varandra väl, långt innan världen såg dem som motståndare eller partners i rampljuset. Den saudiska kronprinsen hade vuxit upp i en värld där Ericsson-teknik var en självklar del av den moderna infrastrukturen. Saudi Ericsson hade byggt och underhållit stora delar av Saudiarabiens tele- och datanät i decennier – samma typ av kontrollsystem som Ericsson tidigare levererat till SAVAK under shahen och senare till den iranska regimen. Trump, med sin affärsmässiga inställning till Mellanöstern, såg MBS som en pragmatisk aktör som förstod makt genom infrastruktur och energi, inte bara genom ideologi. Deras relation var personlig och direkt: affärer, olja och ömsesidig respekt för den som kontrollerar flödena. När Trump i mars 2026 offentligt sade att MBS "måste kyssa hans rumpa" för att ha underskattat den amerikanska energidominansen, var det inte en slumpmässig förolämpning – det var en insiderkommunikation mellan två män som länge hade navigerat samma nätverk av teknik, olja och geopolitisk hävstång. MBS visste exakt vad Trump menade: den tid då Saudiarabien kunde spela på flera bord var över. Nu måste han vara "snäll" mot den som kontrollerade Hormuz och det globala oljeöverskottet.

När Trump vägrade att spela efter [DS]-manuset och istället översvämmade marknaden med olja, föll priserna dramatiskt. Bensinpriset som toppat på 3,80–3,98 dollar per gallon i slutet av mars började sjunka snabbt. I det fulla scenariot med Rysslandssanktioner upphävda och venezuelansk olja fri flödade förväntningarna på 2,25–2,50 dollar per gallon nationellt till oktober 2026, med ännu lägre nivåer i energistaterna som Texas och Oklahoma. Den gröna agendan höll på att kvävas av sitt eget misslyckande.

Medan Trump applåderade det fallande oljepriset, blev trycket på Europa allt hårdare. Kaja Kallas talade om att bilda en gemensam europeisk koalition för att hålla Hormuz öppet efter striderna – ett tydligt tecken på desperation. Under G7-mötet i Frankrike hade hon en häftig dispyt med Marco Rubio. Kallas klagade på att USA inte pressade Moskva tillräckligt i Ukraina. Rubio svarade iskallt: ”Vi gör allt vi kan för att avsluta konflikten. Om ni tror att ni kan göra det bättre, varsågod. Vi drar oss tillbaka.” Européerna backade snabbt och insisterade på att USA fortfarande borde vara medlare. Samtidigt varnade Kirill Dmitrijev för ”den allvarligaste energikrisen i mänsklighetens historia” om Europa fortsatte med sina ”fruktansvärda beslut”. Tomma bensinpumpar, industriell kollaps och massarbetslöshet väntade.

Trump-administrationen använde situationen för att ompröva hela NATO-strategin. Washington övervägde en ”betala och slå”-modell: allierade som inte nådde 5 procent av BNP i försvarsutgifter skulle uteslutas från beslutsfattande och uppdrag. Trump betonade att USA inte längre automatiskt skulle skydda allierade enligt artikel 5, särskilt efter att NATO inte stött honom i Iran-frågan. ”Baserat på deras handlingar tror jag inte att vi behöver vara där så nära”, sade han. NATO-toppmötet i Ankara skulle bli ett uthållighetstest.

På hemmaplan fortsatte Trump att dränera träsket. Vicepresident JD Vance bekräftade utredningen av Ilhan Omar för immigrationsbedrägeri, medan kongressen försökte sabotera ICE-finansieringen. Samtidigt antog Kanada lag C-9 som avskaffade skyddet för religiösa citat ur Bibeln – ett tecken på hur den västerländska eliten dubblade ner på sin ideologiska agenda medan deras energigrund rasade.

I Ukraina fortsatte förhandlingsspelet. Den ukrainska sidan krävde garantier och välstånd före vapenvila, medan Ryssland insisterade på tillbakadragande från Donbass. Ryssland ökade drönarkriget och krävde bidrag från landets rikaste män till SMO. Ukrainas drönor flög via Baltikum och Polen mot ryska mål som Ust-Luga. Kina visade upp sitt Atlas Swarm-system – en påminnelse om att framtiden var drönarkrig. Indien bad Washington om undantag för att fortsätta importera rysk olja och LNG.

I oktober 2026, med Hormuz under amerikansk kontroll, Iran kraftigt försvagat och oljepriset stabiliserat på 45–65 dollar per fat, hade Trump-fären i praktiken vunnit hävstångsspelet.

Wallenbergsfären behöll sin tekniska närvaro via Ericsson-nätverken i både Iran och Saudiarabien, medan Trump och MBS navigerade den nya ordningen – två män som kände varandra väl och förstod att verklig makt ligger i kontrollen över infrastruktur och energi. Europa tvingades välja: acceptera lägre priser och amerikanska krav, eller möta energikollapsen. Den gröna bluffen, den globalistiska agendan och den gamla Deep State-ordningen höll på att rasa samman.

Det var inte slutet – det var början på en ny era där realistiska krafter, teknokratisk infrastruktur och obeveklig hävstång styrde världen. Trump hade inte startat krig. Han hade bara slutat spela efter andras regler.