Föreställ dig en värld där statens makt inte längre är den yttersta garantin för säkerhet, utan där varje individ – oavsett var hon befinner sig – bär med sig en uppsättning okränkbara rättigheter, skyddade av en överordnad rättsordning. Denna ordning har vuxit fram ur ruinerna efter Andra världskriget, när insikten slog rot att fred inte kan säkras enbart genom maktbalans, utan måste vila på rätt.

I denna värld började stater omformas till republiker, där makten delades och bands av konstitutioner. Medborgaren blev inte längre undersåte utan rättsbärare. Domstolar – och i synnerhet konstitutionsdomstolar – fick uppgiften att vaka över denna ordning, att stå som en spärr mot både politiskt godtycke och majoritetens övergrepp. Rätten blev inte bara ett verktyg för staten, utan ett skydd mot den.

Men den internationella ordningen utvecklades långsammare. Genom FN formulerades principer om fred, suveränitet och mänskliga rättigheter. Ändå stannade utvecklingen halvvägs. Det som inom staten blivit en konstitutionell rättsordning, blev mellan stater snarare ett nät av överenskommelser – en proto-konstitution utan verklig verkställande makt. FN:s säkerhetsråd gavs ett särskilt ansvar, men dess konstruktion speglade makt snarare än rätt: vissa stater stod över andra.

I denna ofullständiga ordning uppstod en spricka. På ena sidan stod idealet om universella rättigheter, på den andra verkligheten av suveräna stater med egna säkerhetsintressen. För den enskilda människan i konflikter som i Gaza eller Ukraina blev denna spricka konkret: rättigheterna fanns på papperet, men skyddet var osäkert.

Det är i detta mellanrum som motsättningen i texten du utgår från tar form. Den ena rösten ser den internationella rätten som en nödvändig början – ett ofullkomligt men avgörande steg mot en värld där även stater är bundna av lag. Den andra rösten betraktar samma system från en mer utsatt position: där hotet är omedelbart och existentiellt framstår rätten som otillräcklig, kanske till och med illusorisk. När det saknas en överordnad makt som kan genomdriva lagen, återstår staten själv som garant – och därmed också som domare över när lagen får sättas åt sidan.

Men i en fullt utvecklad konstitutionell världsordning skulle denna motsättning upplösas. Där skulle inte valet stå mellan rätt och säkerhet, eftersom säkerheten själv vore rättsligt garanterad. En sådan ordning skulle kräva mer än traktater; den skulle kräva institutioner med verklig auktoritet. Internationella domstolar med mandat att pröva staters handlingar, inte bara i efterhand utan med bindande verkan. Mekanismer som gör individen till direkt rättssubjekt, inte beroende av statens goda vilja. Och framför allt: en gemenskap av republiker som erkänner att deras egen legitimitet vilar på att de underordnar sig samma rätt som de ålägger andra.

I frånvaron av detta förblir världen i ett mellantillstånd. Folkrätten liknar en konstitution utan konstitutionsdomstol, en rättsordning utan yttersta garant. Det är därför den kan uppfattas som både oumbärlig och otillräcklig på samma gång.

Så berättelsen är inte bara en konflikt mellan två skribenter, utan ett kapitel i en större historisk rörelse: från maktens värld till rättens. Frågan är inte om denna rörelse är nödvändig, utan om den kan fullbordas innan dess ofullständighet återigen gör makten till det enda språk som förstås.

Med anledning av David Stavrous gästinlägg ”Israel måste alltid ha svärdet redo”, har kommentar inkommit från Johan Schaar, SIPRI. David Stavrou svarar.

Publicerad 12:20

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Vi är många som apostroferas i David Stavrous kommentar om kriget i Iran på SvD:s ledarsida den 20 mars. Frågan om krigets laglighet dominerar diskursen i Sverige menar Stavrou, som finner den poänglös, provinsiell – ”ett land som inte varit i krig sedan 1814” – och uttryck för en självrättfärdig moralism. I den verkliga världen spelar krigets laglighet ingen större roll, förklarar Stavrou för SvD:s läsare, eftersom internationell rätt, dvs folkrätten, knappast har någon verklig betydelse. Den fungerar helt enkelt inte, påstår han med exempel på stater som begått övergrepp mot den egna befolkningen och attackerat grannländer. För ett hotat Israel är den närmast av akademisk betydelse menar han.

Men den svenska diskursen befinner sig i gott internationellt sällskap. Den framstående israeliske människorättsadvokaten Michael Sfard konstaterar i Stavrous egen tidning Haaretz att det råder bred konsensus bland folkrättsjurister om att attacken mot Iran bryter mot FN-stadgans förbud mot våld annat än i självförsvar eller om sanktionerat av säkerhetsrådet, hur blodbesudlad den iranska regimen än är. Påståendet om ett omedelbart förestående iranskt anfall saknar trovärdighet. Att acceptera USA:s och Israels agerande vore enligt Sfard att återvända till den darwinistiska ordning med den starkes rätt som rådde före de två världskrigen och ledde till mänsklighetens allra värsta illdåd.

Folkrätten befinner sig verkligen i djup kris, i Gaza, Sudan och Ukraina. Säkerhetsrådets permanenta medlemmar USA, Ryssland och Kina blockerar dess agerande mot deras allierade, både i de fall Stavrou räknar upp och ifråga om Israels folkrättsöverträdelser. Och folkrätten gör ofta halt vid brutala staters nationsgränser.

Men staters aggression, folkrättsbrott och övergrepp mot den egna befolkningen är knappast folkrättens fel. Det handlar istället om den växande autokratin och demokratins kris bland de stater som begår övergreppen, som nu också innefattar USA. I kriget mot Iran förenas USA:s förkrossande militära dominans med den politiska anarkin under Trump.

Stavrou menar att den internationella rätten idag är anakronistisk, dvs otidsenlig, underförstått att vi får acceptera den starkes rätt. ”Det handlar inte om huruvida kriget är lagligt, utan om det är effektivt”, skriver han. Menar han att samma princip ska gälla nationell rättsskipning? De flesta anmälda våldtäkter i Sverige leder inte till fällande domar, dvs lagstiftningen är knappast effektiv. Ska vi därför betrakta den som irrelevant? Ska vi möta den internationella ordningens kris med laglöshet?

Johan Schaar, Associate Senior Fellow på SIPRI, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut.

David Stavrou svarar: Schaar medger att folkrätten befinner sig i en djup kris, att FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar blockerar åtgärder mot sina allierade och folkrätten stannar ofta vid brutala staters gränser. Min text handlade om skillnaden mellan länder som lever under det omedelbart och existentiellt hot som denna situation skapar – länder som Israel, som uttryckligen hotas av Iran med utplåning – och länder som Sverige, som länge levt i en känsla av trygghet (en känsla som är en illusion i takt med att Iran och dess ryska allierade blir allt mer aggressive).

Jag önskar att folkrätten hade effekt på regimer som den iranska. Men så är det inte. Tvärtom, som jag visade, utnyttjas den ofta av just dessa regimer. Schaars exempel gör detta tydligare än han avser. ”De flesta anmälda våldtäkter i Sverige leder inte till fällande domar – det vill säga att lagstiftningen är långt ifrån fullt effektiv. Ska vi därför betrakta den som irrelevant?” skriver han. Men problemet med dagens folkrätt är inte bara bristande tillämpning. Enligt våldtäktsmetaforen, liknar den snarare ett rättssystem där våldtäkt är förbjudet såvida förövaren inte är tillräckligt stark. I så fall tolereras den. Och även i de fall där så inte är fallet finns det lite att frukta: ingen verklig polis, ingen effektiv åklagare och domstolar där endast svaga förövare kan åtalas. Eller judar.

Som jag skrev håller en ny världsordning på att ta form inför våra ögon. Om vi inte är på väg mot total anarki måste vi ompröva vår syn på militär makts gränser, regler och möjligheter. Poängen är inte en laglös värld – tvärtom. Det handlar om en världsordning där liberala demokratier kan skydda sig mot autokratiska och aggressiva regimer. Och ja, både USA och Israel har utmaningar när det gäller sin demokrati och liberala värderingar. Kanske skulle dessa utmaningar vara lättare att hantera, både inrikes och utrikes, om stater som Iran och Ryssland avskräcktes mer effektivt.