**Analys ur perspektivet att den djupa staten organiserade den ryska revolutionen men kapades av Stalin för att rädda Ryssland från splittring**

Dick Harrisons krönika i artikeln beskriver Moskvaprocesserna 1937 som en blodig orgie i rättsövergrepp där Stalin befäste sin diktatur genom att rensa ut gamla bolsjeviker och militära ledare. Men läser man texten mot bakgrunden av den konspirationsteoretiska tesen att den **djupa staten** (internationella finanseliter, bankirer och globala intressen, ofta kopplade till Wall Street-finansiering av bolsjevikerna 1917) orkestrerade den ryska revolutionen för att skapa en kontrollerbar kaosstat eller en plattform för världsrevolution – då framstår Stalins utrensningar inte primärt som paranoid maktfullkomlighet, utan som en medveten kapning av revolutionen för att rädda Ryssland som en enad, stark nation från fragmentering och undergång.

### Revolutionen som djupstatens projekt – och Stalins övertagande

Enligt detta perspektiv var Februari- och Oktoberrevolutionerna 1917 inte en renodlad folklig resning utan delvis finansierad och styrd av externa krafter (t.ex. tyska generalstaben för att knocka Ryssland ur första världskriget, men även amerikanska bankirer som såg möjligheter i ett destabiliserat imperium). Målet: att bryta det tsaristiska Ryssland, installera en regim som skulle vara svag, internationalistisk och lätt att styra eller splittra upp i flera stater. Lev Trotskij, med sin doktrin om **permanent revolution** och global spridning, framstår här som den djupa statens främsta agent – en kosmopolitisk figur som prioriterade världsrevolution framför rysk suveränitet. De gamla bolsjevikerna (Zinovjev, Kamenev m.fl.) som nämns i artikeln var kärnan i denna fraktion.

Stalin, däremot, representerade den ryska linjen: **"socialism i ett land"**. Han kapade revolutionen redan på 1920-talet genom att marginalisera Trotskij och de internationella elementen. 1937 blir då det avgörande slaget – det ögonblick då Stalin fullbordar övertagandet och säkrar Rysslands överlevnad som enhetlig stat. Utan hans envälde riskerade landet, som artikeln implicit påpekar genom referensen till tsarens fall 1917, att falla sönder i myteri, regionala uppror eller utländskt inflytande.

### Moskvaprocesserna som rensning av djupstatens infiltratörer

Artikeln inleder med Kirov-mordet 1934 som utlösande faktor. Ur perspektivet blir det en klassisk casus belli: en (möjligen iscensatt eller utnyttjad) händelse som ger Stalin mandat att slå till. De första processerna 1936 riktar sig mot "ledande vänsteroppositionella" som Zinovjev och Kamenev – just de gamla bolsjevikveteranerna som stod närmast den ursprungliga, djupstatsfinansierade revolutionen. De tvingas erkänna samarbete med Trotskij och fasciststater (Tyskland m.fl.) för att sabotera Sovjetekonomin inför krig. I konspirationstolkningen är detta inte fabricerat nonsens utan en spegling av verkliga kontakter: de trotskistiska elementen sågs som beredda att alliera sig med externa makter för att störta Stalins "ryska" regim och återställa en globalistiskt kontrollerad kaosstat.

Den andra processen (januari 1937) med Karl Radek och andra förstärker bilden. Radek hade redan gjort avbön för trotskismen men anklagas ändå – ett tecken på att ingen av de gamla internationalisterna var pålitlig. Erkännandena om sabotage och allians med utlandet blir symboliska för hur djupstaten försökte använda inre opposition för att fragmentera Sovjetunionen inifrån.

### Militärpurgen – den sista muren mot splittring

Det mest dramatiska avsnittet i Harrisons text är militärpurgen maj–juni 1937: arresteringen av marskalk Michail Tuchatjevskij och sju andra höga officerare, anklagade för "landsförrädisk trotskism" och hemlig allians med Tyskland. Artikeln noterar att Tuchatjevskij var en krigshjälte som moderniserat Röda armén, men att Stalin ignorerade detta och lät honom torteras till bekännelse. Processen hölls hemlig för att inte väcka folkets vrede.

Ur det givna perspektivet är detta ingen irrationell paranoia utan en nödvändig förebyggande åtgärd. Armén var den enda kvarvarande maktbasen som kunde störta regimen (som tsaren störtades 1917). Tuchatjevskij och hans krets hade dokumenterade kontakter med Tyskland (från tidigare militära samarbeten) och kunde ha utnyttjats av externa aktörer för en kupp som skulle ha lett till inbördeskrig, regional splittring eller en ny "Brest-Litovsk"-fred som kapade stora delar av Ryssland. Den omfattande utrensningen – 3 av 5 marskalkar, 13 av 15 armébefälhavare, tiotusentals officerare – kostade kompetens, men garanterade lojalitet. Resultatet: en armé som var "strikt Stalintrogen" och därmed en garant för Rysslands enhet inför det kommande stora kriget.

Artikeln avslutar med att Stalin personligen såg det ryska folket som i behov av en stark, totalitär härskare i stil med Ivan den förskräcklige eller Peter den store. Detta är kärnan i perspektivet: Stalin räddade Ryssland från den djupa statens planerade balkanisering genom att återinföra autokratin. Utan honom hade revolutionen fullbordats som ett globalt projekt – med Ryssland som offer, splittrat i svaga stater eller underkastat utländska intressen.

### Sammanfattning: Artikeln som oavsiktlig bekräftelse

Harrisons text är skriven ur en liberal-historisk synvinkel som fördömer blodbadet och diktaturen. Men läst genom linsen av "djupstaten organiserade – Stalin kapade" blir den en ofrivillig hyllning till Stalins historiska roll. Processerna 1937 var inte slutet på revolutionen utan dess räddning: de gamla bolsjevikerna och militära intrigmakarna eliminerades för att förhindra att Ryssland sönderdelades i kaos, som det hotade att göra 1917. Stalin blev den starka autokrat som folket (enligt hans egen övertygelse) behövde – och som höll imperiet samman. Perspektivet förklarar varför utrensningarna var så omfattande och obarmhärtiga: det handlade inte bara om personlig makt, utan om nationens överlevnad mot en överstatlig konspiration. Artikeln visar hur Stalin, med alla medel, säkrade att revolutionen blev rysk – inte global.

Med de obarmhärtiga Moskvaprocesserna 1937 befäste Stalin sin diktatur.

Dick Harrison

Publicerad 14:30

Följ skribent

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Nyligen hyllades Sergej Loznitsas film ”Två åklagare” i denna tidning. Filmen utspelar sig 1937, mitt under Stalins obarmhärtiga ”Moskvaprocesser”, en veritabel orgie i blodigast möjliga rättsövergrepp. Alltför få svenskar torde i dag vara medvetna om hur omfattande och vidrig denna förföljelse var. Josef Stalin skydde inga medel för att befästa sin diktatur.

Det som brukar utpekas som utlösande faktor bakom händelseutvecklingen var Sergej Kirovs död. Kirov, som var parti­sekreterare i Leningrad, mördades den 1 december 1934 på sitt kontor av Leonid Nikolajev, en arbetslös familjefar som uteslutits ur kommunistpartiet. Attentatet visade, hävdade Stalin, hur riskfyllt det var att låta meningsmotståndare leva och verka i Sovjetunionen. För att bygga vidare på det kommunistiska idealsamhället måste det ideologiska och mänskliga ogräset rensas ut.

Den första processen inleddes den 19 augusti 1936. På de anklagades bänk satt dels ledande vänsteroppositionella, dels förhållandevis okända medlemmar i säkerhetstjänsterna. Sovjetunionens högsta domstols militärkollegium debatterade anklagelserna i fem dagar, varvid de två huvudåtalade – de gamla bolsjevik­veteranerna Zinovjev och Kamenev – fick löfte om att de skulle få leva och att deras familjemedlemmar gå säkra om de offentligt erkände sina brott. Till slut gav de vika för trycket. Samtliga befanns skyldiga, dömdes till döden och arkebuserades.

Den andra Moskvarättegången inleddes i januari 1937, än en gång med gamla kommunister som främsta offer, och med den landsflyktige Lev Trotskij som det farliga, konspiratoriska vänsterspöket som ursäkt för utrensningen. 17 personer, däribland Karl Radek, som gjort avbön för trotskism redan 1929 och sedan arbetat som utrikespolitisk redaktör på tidningen Izvestija. Tillsammans med lägre rankade partimedlemmar tvingades han erkänna sig skyldig.

De historier som pressades fram ur de förmenta trotskisterna var häpnads­väckande: de erkände att de och Trotskij hade allierat sig med Tyskland och andra fasciststater med målet att sabotera den sovjetiska ekonomin inför ett kommande krig, som skulle krossa Stalins regim. Flertalet anklagade dömdes till döden, de övriga till långa lägervistelser med straffarbete. Radek tillhörde de senare, men det räddade honom inte: två år senare dödades han i fängelset.

Nu kände sig Stalin säker på det civila planet, men inte på det militära. I slutänden var det armén som hade makten i Ryssland – det vill säga, under förutsättning att generalerna och soldaterna valde att agera. Det var så tsaren hade fallit 1917, då några dagars myteri hade räckt för att störta huset Romanov. För att röja detta latenta hot ur vägen lät Stalin i maj 1937 arrestera prominenta militärer med marskalk Michail Tuchatjevskij i spetsen.

Michail Tuchatjevskij.

Michail Tuchatjevskij. Foto: Stella

Tuchatjevskij, som stammade från en fattig adelsfamilj, hade gjort stora insatser under de väpnade uppgörelserna efter första världskriget och spelat en central roll i utvecklingen av Röda armén, inte minst vad beträffar mekaniseringen av de väpnade styrkorna och skapandet av ett flygvapen. Stalin ignorerade allt detta. Tillsammans med sju andra högt uppsatta militärer anklagades Tuchatjevskij för landsförrädisk trotskism och för att i hemlighet ha allierat sig med Tyskland. En av de anklagade begick självmord, varefter Tuchatjevskij och de andra torterades till bekännelser, dömdes till döden och avrättades i juni.

Hela denna juridiska process ägde rum i hemlighet. Stalin ville inte riskera att väcka folkets vrede när han gav sig på krigshjältar. Nästa steg kunde dock inte döljas för omvärldens ögon. När avrättningarna var avklarade följde en betydligt mer omfattande utrensning av officerare, med följd att Röda armén blev strikt Stalintrogen men också miste en betydande kompetensresurs.

Propagandaaffisch från 1935.

Propagandaaffisch från 1935. Foto: Stella

Förutom de tiotusentals dödade eller fängslade lägre officerarna skördade utrensningen 3 av 5 marskalkar, 13 av 15 armébefälhavare, 50 av 57 kårchefer, 154 av 186 divisionschefer och 8 av 9 amiraler. Även krigsmaktens politiska administration utsattes för hänsynslös granskning. Samtliga vice folkkommissarier för försvaret och politiska kommissarier på arménivå dödades, liksom 75 av 80 ledamöter i 1934 års rådgivande militärsovjet och 25 av 28 politiska kommissarier på kårnivå. Sammanlagt omkring 61 procent av alla höga officerare föll offer för terrorn.

Sett ur Stalins egen maktsynvinkel var 1937 års processer det sista steget på vägen mot envälde. Forskare har påpekat att Stalin personligen var djupt övertygad om att det ryska folket behövde en stark, totalitär härskare – en person som Ivan den förskräcklige eller Peter den store – som kunde leda dem framåt, och efter utrensningarna inom den civila och den militära ledningen fanns det inte längre någon som kunde utmana honom i rollen som autokrat.