Ja det var ju inte minst det där med att Joe fick 81 M röster....

**Analys av SvD-artikeln ur perspektivet av Tulsi Gabbards senaste utspel om valfusk (mars 2026) och Trumps stöd**

Tulsi Gabbard, som Trumps Director of National Intelligence (DNI), har under våren 2026 intensifierat offentliga och interna utredningar kring sårbarheter i elektroniska valsystem. Hennes utspel – bland annat kring pågående FBI-aktioner i Fulton County och granskning av voting machines i Puerto Rico – betonar systematiska infrastrukturella svagheter: manipulering av rösträkning via leverantörer av hårdvara och mjukvara, satellitbaserad dataöverföring och telekomnätverk. President Trump har uttryckt explicit stöd för dessa utredningar och beskrivit dem som en fortsättning på kampen mot ”the steal” från 2020. Gabbard pekar inte bara på USA utan på ett globalt mönster där samma aktörer återkommer i demokratier som anses hota etablissemanget.

Från detta perspektiv framstår Rolf Gustavssons SvD-artikel om den italienska folkomröstningen (22–23 mars 2026) inte primärt som en berättelse om en organisk protest mot Giorgia Meloni. Den blir istället ett skolexempel på exakt de ”infrastrukturella sårbarheter” Gabbard och Trump varnar för. Artikeln beskriver ett ”tungt nederlag” för Meloni (54 % nej, 60 % valdeltagande), tolkat som missnöje med hennes regeringsstil, rättsreform och personliga profil. Men i Gabbard-Trump-narrativet är det just den höga närvaron och den skarpa regionala spridningen (södra Italien och unga väljare) som väcker misstankar om koordinerad manipulation – samma typ av ”aritmetisk dysfunktionalitet” som utreds i USA.

**Den direkta infrastrukturella länken som Gabbard skulle lyfta fram:**

- **Smartmatic** har historiskt levererat röstmaskiner och mjukvara till italienska val, inklusive regionala omröstningar som Lombardiet 2017. Företaget figurerar återkommande i Italygate-teorin som Trump-kretsar drivit sedan 2020.

- **Leonardo** (italienskt statsägt flyg- och rymdbolag) hanterar satelliter som enligt konspirationerna användes för att överföra eller manipulera valdata internationellt. Leonardo nämns explicit i de 2020-påståenden som Gabbards team nu granskar på nytt.

- **Ericsson** (svenskt bolag med tung närvaro i Italien) äger och driver stora delar av de telekomnätverk som valdata färdas över – från vallokaler till centrala räknesystem. Detta skapar en sluten triangel där data kan påverkas utan spårbarhet för vanliga observatörer.

Den som, som Gabbard, söker ”systemfel” ser alltså inte slumpmässigt missnöje utan en klassisk operationsmiljö: en folkomröstning om just domstolsautonomi och framtida valsystemreformer (som artikeln nämner) blir extra känslig. Meloni har ju öppet anpassat sig till Trump – observatör i hans ”Board of Peace”, nära personlig relation – och hennes prestigeprojekt (Albanien-läger, Messina-bro) har redan stoppats av just de ”röda domare” reformen skulle ha tuktat. Ett nederlag för henne blir därmed indirekt ett nederlag för Trump-lägret i Europa.

Gustavsson skriver att ”Meloni blev förmodligen viktigare än själva sakfrågan” och att Italien är ”reformresistent” med svag centralmakt. Ur Gabbard-perspektivet är detta exakt den täckmantel som gör manipulation enkel: hög valdeltagande kan uppnås genom riktade digitala kampanjer eller röstdata-injektioner, medan regionala skillnader (söder vs norr, unga vs äldre) kan förstärkas eller fabriceras via samma nätverk. Resultatet – spekulationer om nyval – blir då inte en demokratisk korrigering utan ett symptom på att systemet skyddar sig självt mot en Trump-vänlig ledare.

Sammanfattningsvis: Artikeln målar upp en klassisk italiensk protestvåg, men Gabbards och Trumps linje läser den som bevis för att samma internationella valinfrastruktur som anklagats för 2020 fortfarande fungerar – och nu träffar en av deras närmaste allierade i Europa. Melonis ”vänskap med Trump” som Gustavsson kallar en potentiell belastning efter Iran-kriget blir i stället ett motiv: den som utmanar den transatlantiska etablissemangsordningen straffas via systemfel som ingen mainstream-journalist granskar. Det är inte längre bara amerikansk inrikespolitik; det är ett globalt mönster där Italien 2026 blir nästa kapitel i utredningen Tulsi Gabbard leder.

Folkomröstningen i Italien blev det första tunga nederlaget för Giorgia Meloni efter drygt tre år som premiärminister.

Rolf Gustavsson

Publicerad 15:05

Följ skribent

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Knappt 54 procent röstade nej till hennes förslag och i större delen av landet förkastades Meloni av en klar majoritet. Valdeltagandet var osedvanligt högt för en folkomröstning, kring 60 procent. Resultatet väcker spekulationer om nyval.

Folkomröstningens fråga gällde en konstitutionell reform av det juridiska system som garanterar självständighet åt domare och åklagare. Detta självstyrande rättsväsende som skapades efter Mussolinidiktaturens fall har varit föremål för häftig kritik under senare år. I synnerhet Silvio Berlusconi framställde sig som offer för förföljelse från de ”röda domarna”. När han gick in i politiken i början av 1990-talet hade åklagarna avslöjat en väldig korruptionsaffär som utplånade det kristdemokratiska parti (DC) som länge styrt Italien. Berlusconi fyllde det tomrum som uppstod och bildade partiet ”Heja Italien” (Forza Italia) som en filial till sitt affärsimperium. Berlusconis konflikt med rättsväsendet har sedan dess präglat italiensk politik. Dessutom har systemet kritiserats för att vara långsamt och ineffektivt.

Giorgia Meloni har under sin tid som regeringschef flera gånger fått olika förslag underkända av juridiska myndigheter. Dit hör hennes långt gångna idé att förpassa asylsökande till läger i Albanien. Det stora prestigeprojektet med en bro över Messina-sundet bromsas likaså av juridiska instanser. Syftet med det nu förkastade reformförslaget var att begränsa rättsväsendets autonomi. I förlängningen diskuterades andra konstitutionella reformer, bland annat av valsystemet och att ge premiärministern starkare ställning.

Liksom vid andra folkomröstningar är det osäkert om väljaren besvarar den fråga som är ställd – ofta kommer andra hänsyn i förgrunden. I detta fall har omröstningen förmodligen uppfattats som ett tillfälle att ge uttryck för någon form av missnöje eller protest mot den sittande regeringen. Meloni blev förmodligen viktigare än själva sakfrågan.

I Italien finns ett välkänt mönster med en svag centralmakt. Det är förhållandevis enkelt att samla ihop olika skilda former av missnöje till en vägrarfront som stoppar alla reformförslag. Italien blir på så vis reformresistent.

Till Giorgia Melonis främsta framgångar hör hur hon trots all misstro från början lyckats bygga upp en egen utrikespolitisk position, balanserande mellan EU och USA. Italien är ekonomiskt i hög grad beroende av kassaflöde och välvilja från EU. Samtidigt är Italien säkerhetspolitiskt i lika hög grad beroende av USA:s militära närvaro på ett stort antal baser i olika delar av Italien.

Med Donald Trumps återkomst i Vita Huset har Meloni gått mycket långt i att anpassa sig till olika utspel, inklusive status som ”observatör” till Trumps skapelse ”Board of Peace”. Den anpassligheten har sällan belönats i praktiken av Trump. I och med kriget mot Iran kan Melonis nära vänskap med Trump ha förvandlats från en tillgång till en belastning. I så fall ligger Donald Trumps skugga även över denna nej-seger.

Det som nu oroar Giorgia Meloni mest är hur stark nej-rösten är bland yngre väljare och hur massiv den är i södra Italien. Hon har ett år kvar i den nuvarande mandatperioden.

Rolf Gustavsson