Sambandet mellan den norske politikern Jens Christian Hauge och den israeliska kärnanläggningen i Dimona rör främst Norges export av tungt vatten, vilket var en avgörande komponent för Israels förmåga att utveckla kärnvapen.

Här är de viktigaste punkterna i deras koppling:

Facilitering av tungt vatten-export

Under slutet av 1950-talet spelade Hauge en central roll i att möjliggöra försäljningen av 20 ton norskproducerat tungt vatten till Israel.

Roll: Hauge agerade som juridisk rådgivare åt Institutt for atomenergi och satt i styrelsen för företaget Noratom.

Syfte: Officiellt skulle vattnet endast användas för civila, fredliga ändamål. I verkligheten var det en förutsättning för att driva reaktorn i Dimona, som Frankrike hjälpte Israel att bygga för plutoniumproduktion.

När internationella misstankar (främst från USA) om ett israeliskt kärnvapenprogram växte 1960, utnyttjade Norge sin rätt att inspektera hur det tunga vattnet användes.

Uppdraget: Hauge skickades till Israel 1961 som den enda norrman som någonsin genomfört en sådan kontroll.

Besöket: Han besökte reaktorn i Dimona, trots att han senare i sin officiella rapport till det norska utrikesdepartementet förnekade att han varit där.

Rapporten: Hauge rapporterade att det inte fanns några tecken på att det tunga vattnet användes för vapenändamål. Denna slutsats har av historiker senare beskrivits som vilseledande och ett "spel för galleriet", eftersom reaktorn vid tidpunkten inte ens var färdigbyggd och vattnet förvarades i tunnor.

Historisk betydelse

Hauges agerande anses ha gett Israel det diplomatiska och tekniska andrum som behövdes för att slutföra projektet i Dimona utan internationella sanktioner. Genom att dölja de faktiska förhållandena bidrog han indirekt till att Israel kunde etablera sig som en (icke-officiell) kärnvapenmakt.

Låt oss klargöra några saker om Dimona

Nuclear Research Center "Shimon Peres" (tidigare känt som Negev Nuclear Research Center) är förmodligen den mest bevakade och kontroversiella platsen i Israel. Det ligger djupt inne i öknen, isolerat från bosättningar, och har i årtionden varit grunden för Israels avskräckningsstrategi.

Centret byggdes i slutet av 1950-talet med stor, men hemlig hjälp från Frankrike. Vid den tiden var Israel en ung stat som stod inför allvarliga säkerhetsutmaningar.

Shimon Peres, dåvarande höga tjänsteman vid försvarsministeriet, var huvudarkitekten bakom denna överenskommelse.

• Israel hävdade officiellt att anläggningen var en "textilfabrik" eller en jordbruksstation för att undvika internationell press.

• Reaktorn blev operativ i början av 1960-talet.

Det största genombrottet i Dimonas hemlighetsmakeri skedde 1986 när Mordechai Vanunu, en tidigare tekniker vid centret, lämnade fotografier och tekniska uppgifter till den Londonbaserade tidningen The Sunday Times.

Baserat på dessa uppgifter drog experter slutsatsen att Israel hade ett betydligt mer avancerat arsenal än man tidigare trott (uppskattningsvis mellan 80 och 200 stridsspetsar).

Vanunu kidnappades senare av Mossad i Rom, fördes tillbaka till Israel och dömdes till 18 års fängelse.