Som ett jävla brev på Posten..........

"På krismötet började det sjunka in. Simona Mohamsson hade riggat omsvängningen – hur kunde hon göra så här? Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson berättar om en generation liberaler som sätter en ära i att skita ner sig för att få något gjort.

Torbjörn Nilsson, Maggie Strömberg

Publicerad 06:24

Ilördags bestämde sig Max Hjelm. Han åkte hissen upp en våning till ledarredaktionen på Dagens Nyheter. Skrev i ett svep. Tog två cigg i regnet.

Sedan åkte han buss till stan och såg ”Jonah” på Playhouse Teater, ”en smärtsam berättelse om att tappa bort sig själv” hette det i programbladet.

När han två timmar senare kom ut på gatan och slog på mobilen förstod han att alla hans gamla vänner hade hunnit läsa.

”Vi brukade säga att vi skulle förändra partiet inifrån, göra det till en äkta liberal, human och medmänsklig kraft”, stod det i Max Hjelms artikel.

”Nu styr mina gamla vänner partiet – och dödar liberalismen”, löd rubriken.

Och där hade möjligen den här historien kunnat sluta. En sorgsen uppgörelse, ett avsked.

Men den här berättelsen handlar om Simona Mohamssons generations liberaler.

Max Hjelm, 28, åkte vidare till en inflyttningsfest i Vasastan. Och där var de nästan allihop.

Thea Andersson, 35, som blivit pressekreterare åt miljöminister Romina Pourmokhtari, 30. Elias Collin, 33, som satt och samordnade Tidöpolitik på statsrådsberedningen. Romina hade stannat hemma, höggravid, men hennes make var där. Joar Forssell, 33, som grundat deras dynasti, var hemma med ett nyfött barn, tillsammans med mamman Rebecka Kvart, 31 – Simonas presschef.

Sent på kvällen dök Frida Brundu, 28, upp. Hon som en gång värvat så många medlemmar i Skåne. Rominas bästis. Simonas stabschef.

De som tagit över partiet.

Och så då en ledarskribent, deras vän, som precis anklagat de andra för att svika, i den morgontidning liberalpartister fortfarande håller så högt. Där stod de alla i ett trångt och packat kök – öl i burk och kokt korv – och för en stund var det nästan som om partiet inte alls höll på att sprängas.

Det går att följa processen bakifrån. Fredagen den 13 mars ställde Simona Mohamsson sin partistyrelse inför fullbordat faktum. Hon ville sätta sig i regering med Jimmie Åkesson.

– Jag vet inte mer än vad ni vet, jag har bara medieuppgifterna, sa den gamla doku­såpa­kändisen Martin Melin till journalisterna utanför konferenscentret i Sollentuna.

Simona Mohamsson, med stabschefen Frida Brundu längst till vänster.

Simona Mohamsson, med stabschefen Frida Brundu längst till vänster. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Lina Nordquist, partiets vice ordförande, ledde mötet. Simona Mohamsson sa att man slutit ett avtal där Sverigedemokraterna accepterat viktig liberal politik. Det skulle bli ett extrainsatt landsmöte där den enda punkten på dagordningen skulle vara val av ordförande.

Det fanns ingen tvekan.

Simona Mohamsson ställde kabinettsfråga. Antingen röstar ni ja eller så har ni ingen partiledare.

Ledamöterna fick ett papper med att-satser som man skulle fatta beslut om.

– Varför, frågade Pär Lundqvist från Västra Götaland, står det att partistyrelsen ska ge partiledaren fritt mandat att bilda regering? På landsmötet i höstas beslutade vi ju om regeringsfrågan. Det måste väl vara ett nytt landsmöte som tar ett nytt beslut om regeringsfrågan?

– Nej, svarade presidiet.

Och så sa de att landsmötet aldrig hade fattat något formellt beslut. Skrivningarna om att säga ja till ett nytt Tidöavtal men nej till sverigedemokratiska ministrar fanns bara i ett allmänpolitiskt yttrande.

– Det voterade vi aldrig om, sa de.

Då började det sjunka in. De hade verkligen riggat det här.

Partistyrelsemötet hölls i Sollentuna.

Partistyrelsemötet hölls i Sollentuna. Foto: Daniel Larsson

Då hade ledamöterna fortfarande inte fått se avtalet. När det väl delades ut, med informationen att det skulle tillbaka innan de lämnade rummet, sa Lina Nordquist att de fick åtta minuter på sig att läsa.

Hon hade köpt en klocka på Clas Ohlson, som hon plockade fram inför diskussionsrundan. Efter en och en halv minut skulle den ringa, längre än så fick inläggen inte vara.

Så hade det aldrig gått till tidigare.

Efter en runda konstaterade Lina Nordquist att alla redan verkade ha bestämt sig och att det inte var någon större mening att fortsätta.

– Är det okej att gå till votering?

Och för första gången uppstod enighet i rummet. Alla var överens om att de inte kom längre.

Partiledningen vann med 13 röster mot 8.

Ungdomsförbundet, studentförbundet och kvinnoförbundet reserverade sig tillsammans med minoriteten.

– Du kan väl be Jimmie att inte se alldeles för glad ut? bad en av ledamöterna Mohamsson innan hon försvann iväg till presskonferensen.

Kvar satt den liberala partistyrelsen. De tittade på sändningen från riksdagens pressrum. De såg hur Simona log. Att hon kramade Jimmie.

Hur kunde hon göra så här?

Liberala ungdomsförbundet utgjorde länge det mest högröstade SD-motståndet inom Liberalerna.

När Anna Kinberg Batra 2017 öppnade för samtal med Sverigedemokraterna publicerade den Luf-styrelse som leddes av Joar Forssell – och där Simona Mohamsson och Romina Pourmokhtari ingick – en helsidesannons i Expressen: ”I Moderaternas Sverige bestämmer Jimmie Åkesson.”

De ritade plakat om nazistiska rötter.

Joar Forssell (mitten) tillsammans med ordföranden för Miljöpartiets, Centerpartiets och Socialdemokraternas ungdomsförbund 2018.

Joar Forssell (mitten) tillsammans med ordföranden för Miljöpartiets, Centerpartiets och Socialdemokraternas ungdomsförbund 2018. Foto: Henrik Montgomery/TT

I den första vägvalsstriden – när partiet 2019 utsåg en efterträdare till Jan Björklund – kampanjade Mohamsson för Erik Ullenhag, kandidaten som sa nej till SD. I sociala medier kallade hon partiet ”rasistiskt”.

Men Nyamko Sabuni vann och Simona Mohamsson, Romina Pourmokhtari och Joar Forssell kritiserade offentligt varje närmande till Sverigedemokraterna. På det avgörande partimötet bar Romina Pourmokhtari en tröja med texten: ”Göm en flykting. Blir det olagligt göm två.”

När Simona Mohamsson 2021 – efter hårt arbete från Romina Pourmoukthari – kom in i partistyrelsen deklarerade hon:

”Den röda linjen gentemot SD måste bestå.”

Och när Tidöavtalet slöts 2022 var det Mohamsson som anmälde Johan Pehrson till partiets granskningsutskott. Avtalet hade inte förankrats i partistyrelsen och var därför stadgevidrigt, påpekade hon då.

Simona Mohamsson blev partiledare för att ingen annan ville. De olika kandidater som länsförbund hett eftertraktade sa alla nej. För dem i partiet som inte kunde tänka sig att acceptera Jimmie Åkesson i regering var hon också en garant.

Alla visste vad Simona Mohamsson tyckte.

För många är det obegripligt att just hon är den liberal som öppnar för SD-ministrar och nu riskerar att dela partiet i två. Men om man betraktar händelseförloppet som en kupp – en kupp i ett ungdomsförbund – är det inte så obegripligt.

Henrik Vinge och Lotta Edholm. Illustration: Henrik Malmsten. Foto: Stina Stjernkvist och TT

Henrik Vinge och Lotta Edholm. Illustration: Henrik Malmsten. Foto: Stina Stjernkvist och TT

Torsdagen den 12 mars var avtalet klart. Simona Mohamssons statssekreterare Adam Alfredsson och Sverigedemokraternas vice ordförande Henrik Vinge, justerade de sista detaljerna i ”Sverigelöftet”.

Vinge hade då träffat Lotta Edholm vid åtminstone tre tillfällen. Mohamsson delegerade de konkreta förhandlingarna till högskoleministern – partiledningens veteran – som den 20 februari bjöd hem sverigedemokraten till sin lägenhet i Vasastan. Där satt det omaka paret och diskuterade LSS och public service.

Liberalerna fick hålla i pennan. De la fram förslag på sakfrågor och skrivningar. Vinge sa ja eller nej, eller nja. Han kom med inspel. Det var god stämning, de hade långa diskussioner om euron, men inget tyder på att det var särskilt svårt. Vinge accepterade ett antal skrivningar som Liberalerna ansåg viktiga.

Efteråt säger flera liberaler att Åkessons förändrade retorik om migrationspolitiken – de nämner specifikt tonårsutvisningarna – skapat förutsättningar för att de två partierna skulle kunna göra upp.

Men Åkessons första utspel om tonårsutvisningar kom den 12 februari.

Förhandlingarna hade startat en vecka tidigare.

Den 6 februari hade Åkesson gått in genom entrén på utbildningsdepartementet, forslats upp till Mohamssons rum och där bjudits på Brysselkex och ställts inför frågan: Kan vi tillsammans hitta något sätt att hantera att vi blockerar varandra i regeringsfrågan?

Redan då – någon gång före den 6 februari – hade Simona Mohamsson bestämt sig.

Liberala ungdomsförbundet var för tio, femton år sedan väldigt bra på att producera ledarskribenter.

På mötena diskuterades politisk filosofi. Den som kandiderade till förbundsstyrelsen kunde av valberedningen få frågan om att i detalj redogöra för skillnaderna mellan Rawls och Nozick.

Sämre var man på att fostra framtida politiker.

Förändringen började med Joar Forssell. Eller, egentligen med Erik Scheller, som nu är statssekreterare i Tidöregeringen. Scheller kandiderade till någon post i förbunds­styrelsen, och då började folk säga att honom kan vi inte välja för han har jobbat som brevsvarare hos Björklund. Han är korrumperad av partiet. Där någonstans tyckte Joar Forssell att det fick vara nog.

Syftet med ett ungdomsförbund var väl ändå att nå politisk förändring.

Forssell valdes till ordförande 2016. Han knöt närmare band med partiet. Luf:arna uppmanades att börja gå på medlemsmöten och göra anspråk på platser på listorna inför valet 2018.

”Ring kommunalrådet eller föreningsordföranden, gulla med tanterna och gubbarna”, stod det i en guide som skickades ut till alla distrikt.

Snart anslöt Simona Mohamsson och Romina Pourmokhtari som två vice ordförande.

Tillsammans formulerade de ett mål:

Vi ska ta över partiet.

Simona Mohamsson, Joar Forssell, Romina Pourmokhtari och Max Hjelm på LUF:s Twitterkonto 2019.

Simona Mohamsson, Joar Forssell, Romina Pourmokhtari och Max Hjelm på LUF:s Twitterkonto 2019.

Alla tre var tydligt höger. I ekonomisk politik, i synen på försvar och utrikesfrågor gick förbundet steg för steg längre högerut. Pratade nattväktarstat. Hängde på Timbro. De sa ja till januariavtalet, men blev besvikna. De hatade ju sossar nästan lika mycket som sverigedemokrater.

Efter valet 2022 fick även Romina Pourmokhtari en riksdagsplats. Tidöavtalet presenterades i oktober. När Luf:s styrelse möttes dagen efter diskuterades att skriva en debattartikel om hur auktoritärt avtalet var och att Liberalerna måste fälla Ulf Kristersson i statsministeromröstningen. Men Romina Pourmokhtari vägrade.

Hon ville vara en lagspelare. Det var den naturliga fortsättningen på den inriktning de valt i Luf. De skulle ju bli politiker – inte tugga ideologi på tankesmedjor. Hon ”satte en ära i att skita ner sig för få något gjort”, som en av dem uttrycker det.

Hon visade vägen.

Simona Mohamsson sa när hon föreslogs till ny partiledare på våren 2025:

– Vi vill ha en borgerlig regering och för oss är sakpolitik viktigt.

I regeringsfrågan hade hon inget nytt besked, men nog lät det som en öppning. Att sätta sakpolitik i centrum kunde tolkas som att det var viktigare vad för politik man fick igenom än vem man regerade med.

Simona Mohamsson valdes till partiledare under Almedalsveckan 2025.

Simona Mohamsson valdes till partiledare under Almedalsveckan 2025. Foto: Stina Stjernkvist

Nu var de en partiledare, en minister och en utrikespolitisk talesperson i riksdagen. De fyllde staberna med gamla vänner från Luf-tiden.

De sågs som aktivister, men var snarare pragmatiker. De sökte makt.

Det är ett svar på varför det här gänget nu omfamnar Jimmie Åkesson.

När ändrade sig Simona Mohamsson?

Frågan är kanske felformulerad.

Den sista helgen i januari – några dagar före det första mötet med Åkesson – hade partistyrelsen internat i Åhus. Då hade de legat under två procent i flera mätningar. Samtalet kretsade kring opinionskrisen. Mohamsson bad alla som hade någon idé om hur man kunde ta sig ur dödläget att höra av sig. De pratade om vilka sakfrågor man kunde profilera sig i.

Men regeringsfrågan, den var inte ens uppe i samtalet.

Illustration: Henrik Malmsten Foto: Joakim Ståhl

Illustration: Henrik Malmsten Foto: Joakim Ståhl

När de reste hem från Skåne kunde de höra Henrik Vinge i Ekots lördagsintervju. Han talade om EU och vikten av att stärka Europa. Det förvånade.

– Är det ett läge där ni behöver hjälpa Liberalerna att komma över fyra procent? frågade programledaren.

– Jag skulle i alla fall inte utesluta det, svarade Vinge.

Var det den utsträckta handen som fick Mohamsson att ändra sig?

Uppgiftslämnare nära den liberala partiledningen – för den här artikeln har ett drygt 20-tal liberaler och sverigedemokrater intervjuats mot löfte om anonymitet – menar att förändringen nog skedde tidigare än så. Någon beskriver hur en ny ton tog form i trängre kretsar redan före jul. Det beslut i regeringsfrågan som man fattat på landsmötet i november funkade uppenbarligen inte. Något behövde göras.

Flera pekar mot september och oktober.

Joar Forssell i mitten.

Joar Forssell i mitten. Foto: Adam Ihse/TT

Inför landsmötet i november förde den nyvalde partisekreteraren Fredrik Brange omfattande samtal med länsförbunden om vägen framåt. Till Mohamsson meddelade han: Det finns inte förutsättningar för att acceptera Åkesson i regering – inte med mindre än att partiet sprängs.

Mohamsson valde medelvägen. Ja till nytt Tidöavtal men nej till sverigedemokratiska ministrar, vilket landsmötet accepterade.

Men flera personer nära partiledningen beskriver nu att Mohamsson redan då var redo att ta steget.

– Ja, hon tänkte de tankarna då. Hon var inte emot det. Men då ville hon framför allt hålla ihop partiet, säger en källa.

– En viktig parameter för Simona då var att vi skulle nå konsensus. Inget bråk och inga läckor, säger en annan.

Drev hon i oktober att man skulle ta bort alla röda linjer?

– Nej, säger samma person, men hon var öppen för det.

En sak som talar för att hon ville gå den vägen var att hon såg till att partistyrelsen byttes ut.

Frågan behöver också kanske formuleras om: När bestämde sig de andra i Simona Mohamssons generation?

– Det började när Romina accepterade att bli minister i Tidöregeringen, säger en person i kretsen.

De ändrade sig en efter en, av lite olika skäl.

Romina Pourmokhtari, säger flera, har väl alltid varit så mycket moderat att det bara var en tidsfråga innan hon också skulle acceptera sverigedemokratiska ministrar.

Efter valet 2022 blev Romina Pourmokhtari klimat- och miljöminister i Tidöregeringen.

Efter valet 2022 blev Romina Pourmokhtari klimat- och miljöminister i Tidöregeringen. Foto: Christine Olsson/TT

För Joar Forssell – dynastigrundaren – spelade de ostyriga Palestinademonstrationerna roll. Vänstern kunde ju uppenbarligen inte hålla rent från antisemiter. Han fann en samsyn med Åkessons allt tydligare Israel-vurm.

I maktens korridorer mötte de sverigedemokrater som kunde låta som moderater, sådana som Henrik Vinge, Martin Kinnunen och Aron Emilsson. De började tro att det är de som kommer att forma Åkessons parti framöver.

– Simona har överraskats positivt av Jimmie Åkesson sedan hon blev partiledare och började träffa honom, säger en person nära henne.

De är en generation som har så starkt självförtroende att de tycker att de kan göra upp med Sverigedemokraterna trots att de har byggt sina karriärer på motståndet. Som kan göra det som varken Nyamko Sabuni eller Johan Pehrson vågat. Eller orkat.

Det blev till slut en fråga om deras egen framtid – och om ledarskap.

Att ta språnget och ställa kabinettsfråga. Att smutsa ner sig. Spränga partiet för möjligheten att lyckas rädda det. Att skriva historia.

I maj 1923 kallade Frisinnade landsföreningen, som partiet hette då, till ett extra landsmöte. Ut från det mötet kom inte ett parti – utan två.

Den krisen utlöstes av alkoholen.

En grupp – kulturradikala stadsliberaler – ville ge upp kravet om att införa ett förbud mot alkohol i Sverige. En annan – frireligiöst drivna landsortsliberaler – ville behålla det. Men oenigheten hade nödvändigtvis inte behövt sluta i att partiet delades. Det handlade också om ledarskap.

När partiets stora ledare Karl Staaff avlidit 1915 blev Nils Edén, en stadsliberal, efterträdare i brist på självklara kandidater. På det landsmötet året efter förklarade han att han skulle avgå om ombuden röstade igenom ett förbud mot alkohol. Motståndarna vek då ner sig. När nykterhetsfrågan kom upp på landsmötet 1920 ställde Edén kabinettsfråga igen. Åter fick han majoriteten med sig.

Men 1923 var förtroendet förbrukat.

Den majoritet i partiet som betraktade nykterhetsfrågan som central tröttnade. Edén gav ”ett yttersta bud”, som han sa, men hade inte längre ombuden med sig. Han förlorade voteringen och tvingades bilda ett nytt parti efter mötet.

Att ställa kabinettsfråga kommer med en kostnad.

”En partiledare som inte kan kompromissa sig fram utan pressar sin vilja på partiets djupa led med återkommande avgångshot, bäddar för nederlag – för sig själv och för partiet”, skrev statsvetaren Torbjörn Vallinder om 1923.

I en debattartikel i oktober förra året angav Simona Mohamsson sina tre argument mot sverigedemokrater i regering:

De beter sig inte. De är inte ett borgerligt parti. De accepteras inte av blockbytande liberalt sinnade väljare.

Femton punkter kom Liberalerna och Sverigedemokraterna överens om att driva tillsammans i framtida regeringsförhandlingar.

Femton punkter kom Liberalerna och Sverigedemokraterna överens om att driva tillsammans i framtida regeringsförhandlingar. Foto: Anders Wiklund/TT

Nu säger hon att ”Sverigelöftet” gör de invändningarna irrelevanta. I avtalet finns borgerliga formuleringar om sänkt skatt och principen om ”hälften kvar”. Och Sverigedemokraterna har accepterat att värna public service, folkbildningen och den akademiska friheten – sådant som blockbytande väljare kan finna viktigt.

Men det första argumentet?

Att sverigedemokrater inte beter sig?

”Sverigelöftet” har en punkt om att statsråd i en framtida regering ska visa prov på ”den trovärdighet som krävs i allvarstid”. Men Simona Mohamssons huvudargument i debattartikeln handlade om trollfabriken. Att Åkessons parti drivit anonyma konton i sociala medier, och att han vägrat ta ansvar för det.

Det står det inget om i ”Sverigelöftet”.

Det togs, beskriver flera källor, aldrig ens upp i förhandlingarna.

I tisdags lämnade Simona Mohamsson och Lotta Edholm den nya skolpolitiken, i form av åtta propositioner, till riksdagen.

Det brydde sig ingen om.

I onsdags meddelade Birgitta Ohlsson att hon skulle stå på Centerpartiets riksdagslista.

Det brydde sig alla om.

”Jag älskar Folkpartiet, men jag älskar mina värderingar mer”, sa Birgitta Ohlsson på en presskonferens i onsdags.

”Jag älskar Folkpartiet, men jag älskar mina värderingar mer”, sa Birgitta Ohlsson på en presskonferens i onsdags. Foto: Joakim Ståhl

Ledningen i dagens Liberala ungdomsförbund – Simonas, Rominas och Joars arvtagare – säger att de inte har något förtroende kvar för Mohamsson.

Vem som helst utom hon.

Om partiledaren får sitta kvar efter söndagens extra landsmöte lär Luf gå tillbaka till den roll de hade för tio år sedan, säger folk i förbundet. De kommer ta ett steg bort från partiet igen.

Vem vill bli politiker efter det här?

I september tänker de i alla fall inte kampanja.

”Vi köper Hayekböcker och har sommarläger för valbudgeten”, sa ordförande Anton Holmlund i veckan.