Insikten: Äldre svenskar har blivit ”vuliganer”

Äldre som bråkar och trängs, pensionärer som klampar in med smutsiga skor. Under en vecka för SvD:s reporter dagbok och landar i frågan: Har vi vuxna förlorat förmågan att bete oss anständigt mot varandra?

Ylva Lagercrantz Spindler

Publicerad 05:18

Barn och unga som beter sig störigt i det offentliga rummet är ett återkommande ämne för den ständigt pågående uppfostringsdebatten.

Men frågan är om inte vuxna kan vara minst lika hänsynslösa:

På tåget från Uppsala.

”Vi tänker inte flytta på oss. DU får flytta dig!”

En dam strax framför mig har precis påpekat att vi befinner oss i en så kallad lugn kupé, men det bekommer inte sällskapet hon riktar sig till: en mycket högljudd man och en kvinna, båda runt fyrtio och välklädda.

Damen (fortsatt med en hövlig och timid stämma i gemener). ”Men om ni vill tala med varandra måste ni byta vagn”, upprepar hon tålmodigt.

Mannen kontrar med att tala ännu högre.

”Man får tydligen inte tala högt här inne”, ropar han ironiskt teatralt, vänd till sitt sällskap. ”Det är visst en TYST vagn”.

Till slut måste konduktören gå emellan.

Nyligen var folk (mestadels till synes i övre medelåldern) beredda att slå ned varandra för en blåblommig kaffeburk. ”Dagens äldre har inget hyfs”, kommenterade DN: s Lisa Magnusson påpassligt det märkliga beteendet.

Så hur blev det så här?

Äldre beter sig värre än småbarn

Att stämningen är hätsk i sociala medier är en sliten sanning. Det verkar i sin tur ha banat vägen för att det numera är fritt fram att vara lika oförskämda mot varandra i såväl autofiktiva (dag)böcker som i traditionella medier. I sin senaste bok ”Vi är framme snart” kallade sålunda författaren Aase Berg (sextiotalist) litteraturkritikern Selma Brodrej (nittiotalist) för ”lilla fittan”.

Jag talar alltså om vuxna och mogna människor som plötsligt beter sig värre än småbarn. Man skulle kunna kalla dem för vuliganer.

Och nu är det som att deras eskalerande oförskämdhet även har nått de fysiska rummen. Som när en kvinna i 55-årsåldern nyligen dömdes för att ha spottat en parkeringsvakt i ansiktet.

Kort sagt, det verkar inte bättre än att vanlig, mellanmänsklig respekt hör till det förgångna.

Så likt en civilisationens väktare gav jag mig ut i Stockholmstrakten för att spana in 2026 års beteendemönster under en vecka. Ett slags empirisk studie med utgångspunkt i den amerikanska sociologen Erving Goffmans klassiska forskning som i stora drag går ut på att offentliga platser styrs av outtalade regler. Och jag började med vad Goffmann kallar för Civil inattention (ungefär “artigt ointresse”) och som han skrev om i ”Relations in public: microstudies of the public order”.

Enligt Goffmann bör ett tillfälligt möte i en offentlig miljö bekräftas med en kort ögonkontakt eller en nick. Därefter ska du snabbt titta bort igen, vilket signalerar att ”jag ser dig men jag utgör inget hot”. Agerandet, läser jag, är tänkt att skydda folks integritet i trånga utrymmen som hissar och i kollektivtrafiken.

Folk stirrar ner i mobilerna och undviker att väja på gatan.

Folk stirrar ner i mobilerna och undviker att väja på gatan. Foto: Privat, SvD

Dag 1: Ögonkontakt

Jag tar en knökfull hiss upp till Gondolen. Själv lider jag av en släng klaustrofobi och väljer därför att inte åtlyda Goffman utan stirrar i stället stint ned på golvet. Det hade jag inte behövt. När jag blickar upp igen är det ingen som tittar på mig. Unisont står alla i stället med blicken bort eller ned i sina mobiler.

Dag 2: På trottoaren

Enligt Goffman ska möten på trottoaren ske med respekt för andras utrymme. Under min vecka väjer jag för nio av tio jag möter. Det innebär att bara en av tio underlättar för mig. Vid möte med hund överdriver jag (av respekt för hundrädda) det personliga utrymmet genom att loopa ut med vovven på gatan. Ingen nick eller annan form av bekräftelse i respons.

Dag 3: Möte i entré

Kånkar på två fulla matkassar. Vid utgången får jag möte av en jämnårig man. Jag tänker att en underförstådd regel är han släpper ut mig först eftersom jag bär på tunga varor. I stället tränger han sig buffligt brett förbi i den smala passagen.

Få lägger upp pinnen på bandet i affären.

Få lägger upp pinnen på bandet i affären. Foto: Privat, SvD

Dag 4: Pinntricket

Hänsyn kan enkelt mätas med en liten pinne. Jag talar om den man lägger upp på bandet åt kunden efter så varorna inte blandas ihop. En veckas observationer i den lokala mataffären resulterar i följande två slutsatser: a) fler kvinnor än män lägger upp pinnen b) i de fall jag själv demonstrativt gjorde det i stället möttes jag sällan av vare sig ett leende eller ett tack.

Dag 5: Parkering

Ställer min lilla bil på en nästan tom parkeringsplats. Ändå har ägaren till en större suv bestämt sig för att parkera endast ett par centimeter från min förarsida. Konsekvens: Efter löprundan får jag i stället åla mig in via passagerarsätet. Och det är inte första gången detta har hänt. Under den gångna veckan skedde det vid minst tre tillfällen.

Dag 6: I kollektivtrafiken

Ryggsäcksfolket är ett besynnerligt släkte. Till synes omedvetna om vilket utrymme de tar i kollektivtrafiken slänger de och svänger med sin säck. I busskön lyckas en sådan man svepa ned min mobil på trottoaren, varpå skärmen krossas. Han gör ingen ansats att säga förlåt. Kostnad: 1 100 kronor för ett nytt glas och en kameralins som inte gick att laga alls. Därav suddiga bilder i denna artikel.

Fötter på sätet i tunnelbanan väcker vrede.

Fötter på sätet i tunnelbanan väcker vrede. Foto: Privat, SvD

Dag 7: Ta (inte av dig) skorna

En bekant (40-talist) kommer på besök. Jag har precis skurat och dammsugit. Det bekommer henne inte utan hon klampar glatt in med de leriga kängorna på. Jag upprepar vänligt men bestämt att jag alltså just har städat. ”Jaha”, säger hon förvånat, utan att ta av sig kängorna.

Ovanstående exempel kan alla synas oförargliga. Ja, rent av skrattretande petitesser som inte värda att bråka om.

Men rör det sig samtidigt inte om något större?

Att ett slags samhällskontrakt är brutet, och det skär genom olika generationer och sociala bakgrunder. En vassare ton och en egoistisk hänsynslöshet där vi visar varandra allt mindre respekt även i den lilla världen. Som om det politiker brukar benämna som ”ett allt kallare samhällsklimat” även har sipprat ned i våra mellanmänskliga relationer.

Brist på skamkänslor

I ”Edward Bloms etikettbok” finner jag ett avsnitt som just tar upp interaktion i det offentliga rummet. Vad säger då kulturhistorikern och tv-profilen med egna vett- och etikettspalter i bland annat Expressen om mina exempel?

Han håller med mig om att just det där med bristande ögonkontakt är ett samtida gissel. Som hur en blick ständigt försänkt i mobilen kan riskera krockar på smala trottoarer. Men också hur bekanta från grannskapet tenderar att generat väja bort med blicken i stället för att hälsa med en nickning, trots att man känner igen varandra.

– Ska en storstad fungera krävs det att man samverkar, är Edward Bloms övertygelse.

Just trottoarens vett och etikett har han många tankar om. På listan över saker han tycker att man absolut inte ska göra där finns också (i urval) röka, springa, cykla, äta och blockera den genom att stanna upp mitt i för att prata med en vän.

Ska man sedan ge sig ut i kollektivtrafiken tycker han att man bör man klä sig anständigt och sköta sin personliga hygien innan man lämnar hemmet. Väl på tunnelbanan ska man bespara andra privata aktiviteter som sminkning och att ”klia sig innanför kläderna”(!).

Säger då dessa beteenden något om vår tid? undrar jag.

Svaret är lite oväntat.

– Jag tror att den bristande etiketten i offentligheten inte beror på en regelrätt illvilja, utan å ena sidan blyghet, å andra sidan en växande brist på skamkänslor inför främmande människor, säger han och exemplifierar:

– Jag har rätt att gå klädd som jag vill, lukta som jag vill, äta min rinnande hamburgare var jag vill och låta mina barn och husdjur störa. Om vi jämför med hur vi svenskar uppträdde i det offentliga rummet för hundra år sedan är det slående hur lite vi i dag tar in människor runt omkring oss.

Psykologen Jenny Rickardsson tror att hänsynsbristen kan bero på färre sociala interaktioner.

Psykologen Jenny Rickardsson tror att hänsynsbristen kan bero på färre sociala interaktioner. Foto: Privat

Jenny Rickardsson, psykolog vid Karolinska institutet, håller med om att vi i allt mindre utsträckning bekräftar vår omgivning. Det, säger hon, beror i sin tur på en bristande social träning som rentav kan utlösa ångest i offentliga rum.

Vi utsätts helt enkelt inte för tillräckligt många möten i vår vardag.

Eller som hon uttrycker det:

– Vi har dragit ned på det sociala smörjmedlet i samhället, vilket delvis beror på att kontaktytorna i vardagen har sjunkit i takt med digitaliseringen.

Behöver inte interagera

Hon exemplifierar med hur barn före mobilens intåg fick lov att ringa kompisen hem, varpå en förälder kanske svarade i stället.

Numera kan det gå dagar utan att vi behöver interagera med en verklig människa, påminner hon. Allt från klädinköp till matbeställningar kan ske på nätet. Och väntar vi på en sen buss sätter vi snarare på en podd än slår oss i slang med personen bakom i kön.

Men varken Blom eller Richardsson skyller detta nya asociala beteende enbart på unga, vilket bekräftar min egen teori. För efter en vecka med sociala interaktioner-brillorna på är min upplevelse snarare att äldre är minst lika arroganta. Ja, om inte värre.

Vad var det nu Jenny sa om vuliganerna?

Just det: “Ju äldre vi blir, ju mindre bryr vi oss om vad andra tycker.”