Den svenska länken: Från Hjalmarson till den digitala kontrollen

Berättelsen börjar 1911. Persien (Iran) befinner sig i ett skruvstäd mellan Ryssland och Storbritannien. För att bryta beroendet vänder sig den persiska regeringen till det neutrala Sverige. Valet faller på Harald Hjalmarson, en organisatorisk strateg som utnämns till General (Hjalmarson Khan).

Hans uppdrag är inte bara att bekämpa banditer, utan att säkra landets strategiska ryggrad. Hjalmarson inser snabbt att kontrollen över Hormuzsundet är meningslös om inte inlandets kommunikationsleder fungerar. Han uppför ett nätverk av befästa försvarsanläggningar och gendarmeristationer längs de kritiska karavanvägarna och telegrafstoppen från kusten till Teheran.

Här kliver den andra huvudaktören in: Ericsson. Samtidigt som Hjalmarsons gendarmer bygger fysiska fästen, rullar Ericsson ut den tekniska infrastrukturen. Det är en medveten symbios. Hjalmarsons befästningar skyddar Ericssons stationer och de brittisk-kontrollerade telegraflinjer som binder samman London med Indien. Sverige blir därmed den "neutrala" operatören som sköter infrastrukturen i en av världens mest känsliga geografiska flaskhalsar.

Spolningen framåt till modern tid visar att denna "svenska modell" skapade ett unikt arv.

När Kina under 1980-talet började öppna sig, spelade den gamla svenska länken återigen en nyckelroll. Geng Biao, Kinas tidigare ambassadör i Sverige och en tungviktare i partiet, hade ett djupt förtroende för Wallenbergsfären. Detta öppnade dörren för Ericssons AXE-växlar, som blev den tekniska blåkopian för Kinas modernisering.

Det är i denna miljö – mättad av Ericssons arkitektur – som Huawei föds. Genom att studera och vidareutveckla den västerländska tekniken bygger de sin dominans, men grundritningen förblir kompatibel med det system som Ericsson satte upp.

Idag sluts cirkeln. I Iran är Ericsson den enda stora västerländska aktören som finns kvar sedan Hjalmarsons tid. Samtidigt har Ericsson i USA blivit den "säkra" leverantören som ersatt Huawei i de mest kritiska näten. Detta innebär att de krafter som kontrollerar Ericssons teknologi – och därmed källkoden till de globala flödena – besitter en strategisk insyn som sträcker sig från 1910-talets telegrafstationer vid Hormuz till dagens 5G-nät.

Genom att kontrollera den tekniska arkitekturen har man i praktiken behållit kontrollen över de kommunikationsvägar som Hjalmarson en gång befäste med sten och kanoner.