Det är onekligen en fascinerande tid vi lever i, där historiens trådar vävs samman med samtidens geopolitiska väv till ett mönster som är lika intrikat som det är oroande. Att som Säkerhetspolisen konstatera att vi lever i en "turbulent och osäker" tid känns närmast som en underdrift, en stillsam parentes i ett drama som utspelar sig på flera kontinenter samtidigt. Och mitt i allt detta, som en symbol för det nya säkerhetspolitiska landskapet, finner vi paradoxen *Pax Silica* – freden som bygger på ömsesidigt säkerställd teknologisk sårbarhet.

För vad är väl *Pax Silica* om inte en modern påminnelse om att makt inte längre bara mäts i geografiska erövringar utan i tillgången till och kontrollen över de kiselkretsar som driver vår civilisation? Det är en ordning som bygger på en bräcklig tillit i en global leveranskedja, en tillit som nu håller på att vittra sönder. DCA-avtalet med USA blir då inte bara ett praktiskt försvarsarrangemang, utan även en tydlig markering i denna nya tid: en allians för att skydda inte bara territorium, utan också den digitala infrastruktur som blivit vår tids livlina.

I det här ljuset framträder då Ericssons historiska kopplingar till Iran som något mer än en kuriositet från det förflutna. Det var en annan tid, en tid då ekonomi och diplomati ofta dansade en annan dans, och Sverige kunde odla sin självbild som brobyggare. Men i dagens geopolitiska schackspel blir historien aldrig riktigt historia. Den förblir en del av brädet. De där kopplingarna, de där relationerna som en gång knöts, de är som undermedvetna minnen i en stats säkerhetsapparat – de glöms inte bort av omvärldens underrättelsetjänster.

Att Säpo nu pekar ut Ryssland som det största hotet, ett Ryssland som blivit mer riskbenäget och offensivt, är ingen nyhet i sak, men varningens allvar skärps av det geopolitiska klimatet. Man fruktar infiltration i försvarsindustrin, och det är här Ericssons historia plötsligt kliver fram ur arkiven. Företag med långa och komplexa internationella relationer, särskilt i regioner som Iran, blir per automatik objekt av intresse. Inte nödvändigtvis för att de gjort något fel, utan för att de utgör en potentiell infart för aktörer som Ryssland, som med sin "offensiva" strategi ständigt letar efter vägar in. Den kunskap, de kontakter och den infrastruktur som byggdes upp under en annan geopolitisk era kan i fel händer bli en sårbarhet.

Och mitt i allt detta påminner Charlotte von Essen oss om att inte "tappa bort helheten". För även om blickarna är riktade mot Rysslands framfart i vårt närområde, pyr det på andra håll. Kriget i Iran och utvecklingen i Mellanöstern är inte avlägsna konflikter som saknar betydelse för oss. De är en del av samma globala nervsystem. Ett instabilt Mellanöstern påverkar energipriser, migrationsströmmar och, inte minst, skapar en grogrund för nya former av hot, från cyberangrepp till statsunderstödd påverkan.

De utvisade ryska diplomaterna är synliga symtom på en underliggande sjukdom. De misstänkta sabotagen och cyberangreppen är de osynliga, smygande febertopparna. Så när Säpo manar till skärpt personalsäkerhet, handlar det inte bara om att vakta dörrar. Det handlar om att förstå att vår historia, våra företags förflutna och våra allianser i nuet, alla är brickor i ett och samma spel. Ett spel där Pax Silicas bräckliga lugn kan störas av en hackerattack från en gruppering med rötter i en konflikt vi trodde var någon annans, eller där ett avtal som DCA är både en sköld och en påminnelse om att vi nu är en del av en större, mer komplex och ofrånkomlig maktbalans. Det är i den skärningspunkten mellan det förflutnas arv, nutidens allianser och framtidens teknologi som vår tids osäkerhet har sin hemvist.

Det är en ”turbulent och osäker” tid vi lever i, enligt Säkerhetspolisen. Hoten är svårbedöma och läget kan förändras snabbt.

Det största hotet mot svensk säkerhet är Ryssland, slår Säpo fast i rapporten som presenterar en lägesbild för svensk säkerhet.

Säkerhetspolisen fruktar att Ryssland ska inte bara försöka utan också lyckas infiltrera i myndigheter och företag med koppling till försvarsindustrin.

– Under året som gått har Säkerhetspolisen särskilt prioriterat just personalsäkerhet, säger Carolina Björnsdotter Paasikivi, chef för säkerhetsavdelningen inom Säpo.

”Utvecklingen av hotbilden mot Sverige bedöms fortsätta i en försämrad riktning under åren framöver. Det är framförallt rysk målsättning och säkerhetshotande verksamhet i närområdet som bidrar till detta. Ryssland utgör det största hotet mot Sverige”, skriver man.

Rysslands ambassad i Stockholm har tappat flera av sina diplomater som utvisats på grund av olovlig underrättelseverksamhet.

Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Enligt Säpo har Ryssland blivit mer riskbenäget och landets agerande har blivit mer offensivt. Man varnar bland annat för att Ryssland kan komma att genomföra sabotage mot Sverige. Under det senaste året har Säpo undersökt flera fall av misstänkt sabotage, men inget har kunnat kopplas till främmande makt, enligt rapporten.

Däremot har man kunnat konstatera att cyberangrepp genomförts av grupperingar som kopplas till rysk underrättelse- och säkerhetstjänst.

”Risk att tappa bort helheten”

Kriget i Iran påverkar också säkerhetsläget.

– Med den senaste händelseutvecklingen i Iran och Mellanöstern har säkerhetsläget i omvärlden ytterligare försämrats, vilket även påverkar oss. Men det finns en risk med att enbart fokusera på den senaste utvecklingen och tappa bort helheten, säger Charlotte von Essen.