Man kan ju såga att vägen till konstitutionell republik går över EU...

KRÖNIKA – Av Louise Brown, antikorruptionsexpert på Advisense

Det är ett stort fokus på att, som det brukar heta, strypa’ penningtvätten. Klarar man som verksamhetsutövare inte att uppvisa tillräckliga och ändamålsenliga åtgärder följer dryga böter. Är man, som ett dramatiskt exempel, ett mindre auktionshus kan boten som vi nyligen sett leda till konkurs.

I juli 2027 träder EU:s nya penningtvättsförordning i kraft. Förordningen förväntas innebära en historisk förflyttning. Dels då EU får en ”single rulebook”, det vill säga ett penningtvättsregelverk för alla medlemsländer att förhålla sig till, dels då mängden data och rapporteringen som kommer krävas ökar drastiskt. Som ett steg inför detta, startade Finansinspektionen en rapporteringspilot i januari. Piloten innebär att ett hundra finansiella institut ska rapportera in 170-220 datapunkter under våren. Det lär droppa svettpärlor från mången bankirs panna både före och efter juli 2027.

Penningtvätt är inte något som sker i isolation. Den har som bekant ett syfte – att dölja medlens ursprung, tvätta vinsterna från förbrott, såsom exempelvis skatteundandragande, knarkförsäljning, nyttjande av odeklarerad och illegal arbetskraft eller mutbetalningar för att godkänna falska fakturor.

Det är mer än en penningtvättsförordning som sjösätts från EU. EU nådde i december 2025 en preliminär överenskommelse om ett nytt direktiv mot korruption. Direktivet harmoniserar brottsdefinitioner för bland annat mutbrott, förskingring och handel med inflytande.

Det kommer krav på minimistraff och tydligare regler om företagsansvar med betydande sanktionsmöjligheter. Det som framförallt förtjänar uppmärksamhet är hur direktivet stärker medlemsstaternas skyldighet att arbeta förebyggande genom nationella antikorruptionsstrategier och skydd för visselblåsare.

Hos oss i Sverige föreslås en ny korruptionslagstiftning i kraft 2027, korruptionsbegreppet införs i lag, det ska bli lättare att lagföra företag och kravet på dubbel straffbarhet för korruptionsbrott begångna utomlands tas bort. Det sker också förändringar vad gäller korruptionsbrott i offentlig sektor. Från i juli nu i år gäller utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar där ett nytt brott, missbruk av offentlig ställning, införs i brottsbalken. Det innebär en vidgning från att missbruket av ställning måste vara kopplat till myndighetsutövning till att det blir straffbart för offentliga tjänstemän och folkvalda att ‘i tjänsten’ uppsåtligen bryta mot lag eller författning för att ge sig själv eller andra otillbörliga fördelar.

Efter många års internationell kritik av vår tandlösa lagstiftning hade jag förväntat mig att det borde vara mer drag under galoscherna när vi så äntligen förväntas få en korruptionslagstiftning på plats. Få pratar dock om den. Borde vi inte det?

Det är att notera att regeringen hittills endast gått fram med en mindre del (missbruk av offentlig ställning). I nuläget står korruptionslagstiftningen på vänt till proplistan till riksdagen.

Man kan lätt tycka att det råder en viss asymmetri vad gäller fokus på antipenningtvätt, lagkrav och sanktioner kopplat till det, jämfört med dito för antikorruption.

Särskilt med vetskapen om att korruption är den metod som två tredjedelar av den organiserade brottsligheten använder för att bedriva sin verksamhet. Utan mutor och korruption, väldigt mycket mindre kriminell action.

Måste bli sämre innan det blir bättre?

Vi har hört siffrorna. Den kriminella ekonomin uppskattas till 352 miljarder kronor, eller ca 5 % av BNP, ett stort kliv från tidigare siffran 150 miljarder. Siffran inrymmer allt från arbetslivskriminalitet (189 miljarder) till bidragsbrott (ca 10 miljarder). Under 2025 ökade även insiderbrotten exponentiellt, med brottsvinsterna på ”en nivå vi knappt sett tidigare” enligt Ekobrottsmyndigheten. Nya uttryck har etablerats och används alltmer flitigt, såsom ”företag som brottsverktyg” och ”möjliggörare”. Enbart sakförsäkringsbedrägerierna på uppskattningsvis 7 miljarder om året. Det är mer än dubbelt så mycket som narkotikahandeln omsätter.

Från olika aktörer i offentlig sektor hörs att man saknar verktyg för att motverka den organiserade ekonomiska brottsligheten. Bilden är att man av olika anledningar inte kan undvika att handla tjänster och produkter från kriminella aktörer. Tonen känns i vissa fall värnlös.

Under hösten har jag haft förmånen att utbilda mellan 500 och 700 personer i antikorruption, i privat och offentlig sektor. Många har ett välförankrat och gott förebyggande arbete, kontroller och uppföljning. Men, det är lika många, kanske fler, som saknar en korruptionsriskanalys, en uppdaterad bild av vilka tredjeparter man anlitar och gör affärer med (än mindre vem som godkänner dessa och på vilka grunder). Att affärsutvecklingschefen är den som beslutar om en riskanalys alls behövs, är ett exempel på bristande insikt om risk och intern styrning och kontroll. Det är ‘compliance kidnapping’. Ett behövligt arbete hålls gisslan innan det ens påbörjats när relevanta interna intressenter inte får ägarskapet.

Ett annat gissel är lagkrav utan sanktioner vid överträdelse. Det blir tandlöst. Men nu kommer alltså en ny, skarpare korruptionslagstiftning och ett EU-direktiv. Reaktionen som jag ser så långt är avvaktande. Men, kan rapporterna från ’ verkligheten’, där den ena ekobrottsliga rekordsiffra överträffas av en annan på löpande band driva en konstruktiv alarmism? Det vill säga, man agerar för att allt annat vore ekonomiskt, säkerhets- eller ryktesmässigt självskadebeteende?

Kostnaderna med ekobrottsligheten och korruptionen träffar redan enskilda företag i miljardklassen, de sekundära riskerna inte kvantiferade. Det är inte bara offentlig sektor och välfärden som blöder. Ingen sektor är undantagen. Inte enskilda individer heller (tänk rättssäkerhet, välfärdsbrott, byggfusk, nepotism, hot från skinnvästar gentemot inköpsansvariga).

Sålunda, tror jag att konstruktiv alarmism i kombination med en ny korruptionslagstiftning de kommande två åren kan bli avgörande för att vända den negativa trenden.

Svenska företag och organisationer börjar röra sig bort från ett helt tillitsbaserat arbetssätt till att kräva mer transparens. För att vinna förtroende måste man först vara trovärdig. Trovärdighet betingas av transparens, vilket i sig förutsätter oberoende och granskning. Det i sig handlar om vilka kontroller som man har. Att det finns bra kontroller betyder inte att moral och tillit är sekundärt. Om det inte finns kontroller så sjunker moralen och den egenmotiverade insidern ser möjligheterna.

Som tecken i tiden, en penningtvättshärva med cirka fem hundra byggbolag i Stockholm kopplade till omfattande fakturafabriker upptäcktes i höstas. I februari anhölls flera personer i Stockholm för grovt givande och tagande av muta. Snabbväxande börsbolag rapporterar att man får in fler visselblåsarlarm. Jag vill tro att detta är utfall av en förbättrad förmåga att upptäcka och anmäla misstänkta brott. Överlag, borde läget vara mer positivt än för en stund sedan. Från värnlös, till mer konstruktiv.