Utmärkt text att utgå ifrån – Liza Alexandrova-Zorinas understreckare i SvD är verkligen en kylig och pedagogisk genomgång av *hur* Ryssland bygger sina narrativ. Att läsa den just nu, med bakgrund av de senaste veckornas politiska utveckling, är både upplysande och djupt oroande. Här kommer en raljant, och samtidigt allvarlig, analys utifrån premissen att det ser ut som att Ryssland och Donald Trump får rätt i allt.

### Raljant analys: "Välkommen till 1984 – nu med ännu mer Poltava!"

Så här står vi alltså. I ett hörn av ringen har vi Ryssland, som i ett decennium systematiskt matat sin befolkning med en diet bestående av 40-talets konserverad trauma-soppa, kryddad med "Vi-är-omringade-av-nazister"-paprika. I det andra hörnet har vi Donald Trump, som under samma period systematiskt sågat varenda västerländsk institution han kunnat komma åt, från Nato till underrättelsetjänster.

Och nu, 2025, sitter vi här och ser ut som kompletta idioter som inte lyssnade.

**"Tror de verkligen att vi går runt och tänker på Poltava hela dagarna?"**

Ja, det gör de. Och vet ni vad? De hade rätt. De förstod något som den västerländska, framstegsorienterade eliten hade glömt: Att historia inte är ett museum, det är en laddad laddning redo att detonera. Medan vi i Sverige trodde att vi var färdiga med historien, satt man i Ryssland och vässade den som ett vapen.

Låt oss leka med tanken att "de får rätt". Vad innebär det?

**1. Ryssland: "Vi sa ju att ni var nazister"**

Under lång tid avfärdade vi anklagelserna om "nazism i Kiev" som bisarr och cynisk krigsretorik. Men Alexandrova-Zorina visar ju här hur propagandamaskinen tickar. De skriver böcker om "svensk russofobi" och drar paralleller mellan Sveriges handel med Nazityskland och dagens svenska vapenleveranser till Ukraina.

Om vi nu tittar på världen genom deras glasögon:

* Sverige går med i Nato? "Där ser ni, de allierar sig med fienden (USA), precis som de allierade sig med Nazityskland förut."

* Sverige skickar vapen till Ukraina? "Där ser ni, de stödjer våra fiender, precis som de finansierade Hitlers krigsmaskin."

För den ryska publiken, som matats med detta i över ett decennium, är det en perfekt logisk cirkel. De har byggt en tidsmaskin där 1945 och 2025 smälter samman. De "får rätt" i att vi är en del av en evig konspiration mot Ryssland, för deras egen propaganda har gjort oss till det.

**2. Donald Trump: "Allianserna är värdelösa, Europa måste klara sig självt"**

Trumps världsbild är transaktionsbaserad. Nato är en klubb där USA betalar för Europas säkerhet medan européerna åker snålskjuts.

Och vad händer? Ryssland invaderar Ukraina, och Europa tvingas inse sitt beroende. När Trump (i detta tankeexperiment) säger "Jag sa ju att de inte skulle betala", så har han en poäng. Ur hans perspektiv har Ryssland exponerat Europas svaghet.

Men här är kruxet: **De "har rätt" på helt olika sätt, men deras "rätt" möts i mitten och krossar oss.**

* **Ryssland "har rätt"** i sin historieberättelse: Ju mer vi agerar som en enhet mot Ryssland (sanktioner, stöd till Ukraina), desto mer bekräftar vi deras narrativ om att vi är en evig, existentiell fiende som måste bekämpas. Det blir en **self-fulfilling prophecy**.

* **Trump "har rätt"** i sin kritik: Ju mer USA drar sig tillbaka eller ifrågasätter allianser, desto mer splittrat blir väst. Och ett splittrat väst är precis vad Ryssland behöver för att kunna fortsätta sitt "kroniska posttraumatiska stressyndrom"-projekt utan alltför stort motstånd.

**Slutsatsen: Den ryska propagandan och Trumps politik spelar i samma lag.**

Alexandrova-Zorina beskriver hur Ryssland "sjunker allt djupare ner i sitt trauma – och drar andra med sig." Det är just det som är poängen. Genom att agera på ett sätt som bekräftar deras paranoia, och genom att USA:s ledarskap aktivt sågar sönder de strukturer som skulle kunna stoppa dem, blir deras bisarra världsbild plötsligt självuppfyllande.

De "får rätt" inte för att de hade en korrekt analys från början, utan för att de genom sin aggressiva retorik och handlingar tvingat fram en verklighet där deras lögnaktiga premisser blir sanna. Vi tvingas in i deras historiebok, där vi tilldelats rollen som evig fiende. Och när vi väl accepterar den rollen (genom att agera som en), har de vunnit.

**Raljerande slutkläm:**

Så nästa gång någon påminner dig om Poltava, kom ihåg att det inte är ett historiskt samtalsämne. Det är en rysk militär order som ligger och pyr i det kollektiva medvetandet. Och om Trump nu ska "lösa" Ukraina-kriget genom att tvinga fram en fred på Rysslands villkor, ja då får de ju inte bara rätt – då har de vunnit spelet utan att ens behöva avfyra en drönare mot Stockholm. De behövde bara få oss att spela vår tilldelade roll i deras pjäs.

Såhär i efterhand går det att se att Putin redan kring 2011 mentalt började förbereda ryssarna för ett anfall på Ukraina. Sedan ett par år tillbaka märks samma sorts nazismanklagelser och propaganda – denna gång riktade mot bland annat Sverige.

En av Sveriges tidigare ambassadörer i Ryssland berättade skrattande hur ofta hen fick höra talas om slaget vid Poltava under sin tid i Moskva.

”Tror de verkligen att vi går runt och tänker på Poltava hela dagarna? Alltså, det är ju 300 år sedan.”

Ja, de tror faktiskt det.

Om det finns en utlänning bland en grupp ryssar kan man räkna ner minuterna tills det sker, att någon bland dem påminner svensken om Poltava, tysken om andra världskriget, fransmannen om Napoleon. I Moskva hade jag en kompis som var tysk, och jag måste erkänna att inte ens jag alltid kunde låta bli … Jag kände flera som aldrig kunde förlåta polackerna för att de på 1600-talet intagit Moskva – med samma allvar som om det vore igår.

Ryssar betraktar sig själva, världen och sin roll i den genom historiens prisma. Det är svårt för dem att förstå att andra lever på ett annat sätt – och inte med blicken fastnaglad vid det förflutna. Framför allt är det krig och konflikter som står i centrum, eftersom historieberättandet i stort – från skolböcker till politiska tal – formar bilden av landets förflutna så att det nästan uteslutande framstår som en historia av krig.

Och det viktigaste av dem är andra världskriget – det vill säga ”stora fosterländska kriget” 1941–45, som utelämnar uppdelningen av Polen och anfallet mot Finland och förenklar bilden till att handla om ett nazityskt angrepp på Sovjetunionen.

Eftersom omkring 27 miljoner sovjetiska medborgare dog i kriget är det svårt att hitta en familj som inte har någon som deltog i striderna, stupade, avrättades eller dog av svält.

Allt detta gjorde kriget vardagligt och normalt – nästan självklart. I varje skola i Kovdor, min hemstad nära den finska gränsen, satt det två minnestavlor i marmor över tidigare elever som stupat – den ene i Afghanistan, den andre i Tjetjenien. Och ingen höjde på ögonbrynen, för ingen död anses mer naturlig än den i krig.

Berättelsen om ”det stora kriget”, som är en del av både landets och familjens historia, växer till slut fast hos den som formas av dess förhärligande. Den sitter kvar som ett förband över en sårskorpa av intorkat blod. Att riva loss den gör mycket ont.

Den hela började inte med Putin, men det är han som legitimerat sin politik genom kulten kring det stora fosterländska kriget. Och jag minns mycket väl hur allt detta började: åren 2011–12, när de största protesterna hittills under Putins styre bröt ut i Moskva och andra stora städer.

Just då skapades två centrala propagandaprojekt: Ryska militärhistoriska sällskapet, lett av Vladimir Medinskij (han som ledde den ryska delegationen vid förhandlingarna med Ukraina), och Ryska historiska sällskapet, under ledning av Sergej Narysjkin, chef för Rysslands utrikes underrättelsetjänst. Deras uppdrag blev att integrera tidigare krig i retoriken kring Putins konfrontation med väst, och därigenom skapa en känsla av historisk kontinuitet i konflikten samt normalisera kriget som ett ”naturligt tillstånd” för Ryssland och det ryska folket.

Från den stunden utvecklades händelserna mycket snabbt, och under de följande åren annekterades Krim, Ryssland inledde en militär operation i Syrien och kriget i östra Ukraina började. Med massivt stöd från ryssarna, som redan var väl förberedda av propagandan och uppriktigt önskade nya militära segrar. Och till slut ledde allt till en fullskalig invasion av Ukraina.

Jag ska bara ge ett par exempel som jag tycker är talande, men de utgör bara en droppe i havet av den massiva propagandan.

Under de senaste åren har Ryska historiska sällskapet gett ut flera böcker i serien ”Svarta boken”. Majoriteten handlar om Ukraina och sprids i akademiska kretsar, samt på de ockuperade territorierna och bland ryska militärer. Till exempel: ”Banderisternas grymheter 1941–1945” (banderister, alltså anhängare av Stepan Bandera, är ett begrepp som används av rysk propaganda som ett nedsättande samlingsnamn för ukrainska nationalister), ”De ukrainska nynazisternas grymheter 2014–2023” och ”Ukrainska skolböcker på 2000-talet. Metoder och mekanismer för historieförfalskning”.

Den fjärde boken i serien, som publicerades 2024, är däremot tillägnad Sverige och Finland: ”En kort historia om svensk och finsk russofobi”.

Nyckelkapitlen handlar om Sveriges handel med Nazityskland. Där räknas konkreta och välkända fakta upp: Gustav V:s brev till Hermann Göring, leveranserna av järnmalm, bankernas finansiella transaktioner med Tyskland. Framställningen får det att låta som om svenska banker direkt finansierade den nazistiska krigsindustrin – och som om Sverige var Tysklands viktigaste handelspartner. Hjälpen till den antifascistiska koalitionen nämns inte med ett ord.

Det är vidare ironiskt att ett eget kapitel ägnas åt de några hundra svenskar som tjänstgjorde i SS och Wehrmacht, med tanke på att antalet etniska ryssar som gjorde likaledes uppgick till närmare en halv miljon.

I boken också dras en parallell mellan dagens Sverige och Nazityskland, bland annat genom hänvisningar till SD, där ”SS-veteranen” Gustaf Ekström nämns som en av grundarna. Ett delvis förvanskat citat av Björn Söder om hur ”svenska judar inte kan betraktas som fullvärdiga svenskar” blir en del av en argumentation som sammanfattas med påståendet: ”Nazismens historia i Sverige upprepar sig!”

Det avslutande kapitlet – ”Järn och blod från Sverige till ukrainsk nynazism” – handlar om dagens vapenleveranser till Ukraina. Den ryska propagandan använder ständigt narrativ om ”nazister i Kiev” för att rättfärdiga kriget. Därför förklaras även Sveriges stöd uteslutande med att det sitter nazister också i Stockholm.

Och Poltava nämns förstås också – den går ju inte att komma runt. ”Historiska erfarenheter visar att denna olyckliga svensk-ukrainska allians oundvikligen kommer att upprepa ödet för sina föregångare, som besegrades 1709 vid Poltava.”

När det gäller Finland har man valt en annan propagandastrategi.

I augusti 2024 slog en domstol i Petrozavodsk (Karelen) fast att den finska ockupationsarmén i Karelen begått folkmord mot det sovjetiska folket. FSB hotade journalister med åtal för landsförräderi om de rapporterade kritiskt om rättegången.

Hösten 2025 initierades ett forskningsprojekt underställt det nyskapade Nationellt centrum för historiskt minne, där språkstudenter samlar in och studerar dokument relaterade till stora fosterländska kriget. Särskilt intresserar man sig för finskspråkiga dokument från perioden 1939–44, kopplade till ockupationen av Karelen och området kring Leningrad.

Jag vet att det finns många som är skeptiska till prognoser om ett möjligt krig från Rysslands sida mot nya europeiska länder. Som om Ryssland inte skulle behöva det eller inte hade tillräckliga resurser.

Vad gäller nödvändigheten är den enda logiken bakom Putins militaristiska propaganda och det enda målet med alla hans krig – både de som pågår i dag och de som väntar i framtiden – att klamra sig fast vid makten livet ut.

Jag lämnar åt militära experter och underrättelsetjänster att bedöma hur kapabelt Ryssland kommer att vara till militära operationer de närmaste åren, men det kanske inte behöver handla om något nytt invasionsförsök, snarare om gränskonflikter och mer sofistikerade drönarattacker.