Var sak har sin tid...

"Bakom demonstrationerna i Iran ligger mer än ekonomisk kris och politiskt förtryck. De riktar sig mot själva fundamentet för den islamiska republikens makt – doktrinen om de rättslärdas styre.

Mohammad Fazlhashemi

Publicerad 2026-03-08

Följ skribent

Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

De återkommande folkliga protesterna i Iran har många bottnar. De riktas mot politiskt förtryck och avsaknaden av demokratiska fri- och rättigheter, den ekonomiska krisen samt den iranska statsmaktens sociala ingenjörspolitik vars syfte har varit att kontrollera, disciplinera och styra sin befolkning. Men gemensamt för alla protester har varit att de riktats mot den politiska doktrinen om den rättslärdes styre, velayat-e faqih, som har sin grund i den form av politisk shiaislam som utformades i Iran under andra halvan av 1900-talet.

Hjärnan bakom denna politiska doktrin var ayatolla Khomeini (1902–1989), som riktade hård kritik mot den liberala konstitutionella styrelseformen. Han ansåg att denna styrelseform, som inrättades i Iran i samband med den konstitutionella reformen 1906, aldrig uppnådde sina ideal, då den hade manipulerats av auktoritära makthavare. Enligt Khomeini var den konstitutionella styrelseformen ett mänskligt påfund som inte ens i sin bästa form kunde mäta sig med ett teokratiskt styre vars lagar är av gudomlig härkomst.

Ayatolla Khomeini företrädde den tolvimamitiska shiitiska riktningen inom islam och frågan är om hans politiska doktrin är representativ för shiaislam. En tillbakablick på shiaislams politiska idéhistoria visar att denna doktrin är ett sentida hugskott. De tidiga shiitiska rättslärda såg inte på politiken som en självklar del av de rättslärdas jurisdiktionsområde. De begränsade sig till rättsliga frågor och såg inte någon anledning att blanda sig i politiska frågor.

En bra indikation på detta får man genom att titta närmare på hur stor andel av de rättslärdas skrifter som ägnades åt sådana frågor. På 1000-talet ägnade de rättslära enstaka sidor åt politik och på 1300-talet hade antalet sidor ökat till ett femtiotal sidor. Det är först på 1850-talet som de rättslärda skrev böcker på ett par hundra sidor i ämnet. Kännetecknande för denna period var att politiska frågor diskuterades i allt större omfattning bland de lärda.

För många shiamuslimska rättslärda var politiken ett område reserverat för ”den dolda imamen” al-Mahdi, som enligt tolvimamitisk shiaislam sedan 870-talet lever i det fördolda, och som är den som när han återvänder från sin fördoldhet kommer att hantera de politiska frågorna. Detta betyder dock inte att politiska doktriner saknades bland shiamuslimska rättslärda, men den äldsta och mest seglivade doktrinen var den politiska kvietismen, som alltså förordade avhållsamhet från politiken.

Med ändrade politiska förhållanden utformades nya politiska doktriner. En milstolpe var grundandet av den safavidiska kungadynastin i Persien 1501. Safaviderna sökte religiös legitimitet för sin maktställning hos de shiitiska rättslärda. I gengäld erbjöds de jurisdiktion över rätts- och utbildningsväsendet, social omsorg, mission och religiös skatteuppbörd. Under denna period utvecklades nya politiska idétraditioner som motiverade ett nära samarbete med och stöd till kungamakten, som i sin tur skulle förbinda sig att utropa shiaislam som statsreligion och vara dess beskyddare.

Det politiska klimatet förändrades på nytt under 1900-talet, inte minst under mellankrigstiden då de nya makthavarna utmålade shiaislam som ett hinder för moderniseringen och startade en auktoritär statligt sanktionerat sekulariseringspolitik som rensade bort de rättslärda från rätts- och utbildningsväsendet. I stället för shiaislam skulle den förislamiska ariska identiteten ligga till grund för den nationella identiteten.

Det är under denna period som politisk shiaislam börjar ta form, inspirerad av de radikala islamistiska politiska vindarna som blåste i stora delar av den muslimska världen som en följd av de starka antikoloniala strömningarna.

Ayatolla Khomeini (1902–1989).

Ayatolla Khomeini (1902–1989). Foto: TT

År 1944 beskrev ayatolla Khomeini visionerna med en styrelseform byggd på doktrinen om de rättslärdes styre. Han framhöll att om man inrättar en sådan styrelseform kommer man att efter bara ett par års tid kunna avveckla polisväsendet och domstolarna. Människorna kommer inte att begå brott eftersom samhället präglas av gudomlig rättvisa, vilket gör att grunden för brottslighet försvinner, underströk han.

Skillnaden mellan utopi och verklighet blev uppenbar när modellen skulle förverkligas efter revolutionen 1979. Styrelseformen visade sig i praktiken vara mycket auktoritär. Storayatollan Montazeri (1922–2009), som var nära medarbetare till Khomeini, hade skrivit ett verk i flera band där han legitimerade denna doktrin ur ett teologiskt och rättsligt perspektiv.

Mot slutet av 80-talet började Montazeri ompröva sina uppfattningar, eftersom han ansåg att det nya styret hade drabbats av samma brister som de rättslärda en gång i tiden kritiserade den tidigare regimen för. Kritiken gällde framför allt avsaknaden av rättssäkerhet och de grova övergreppen mot mänskliga rättigheter som begicks i islams namn. Han kritiserade bland annat avsaknaden av rättssäkerhet vid de summariska rättegångarna mot politiska motståndare, massavrättningarna av politiska fångar, statens ingripande i medborgarnas privatliv, begränsningarna av grundläggande politiska fri- och rättigheter som yttrandefrihet, mötesfrihet och rätten att bilda politiska partier, fackliga organisationer och fri press. Han avpolletterades för sin kritik och dog i husarrest.

Kritiken mot doktrinen begränsades inte bara till de politiska tillkortakommandena. En annan kritik utgick från att de teologiska och rättsliga argument som lyftes fram för att legitimera doktrinen var bristfälliga. En annan kritik handlade om politiseringen av religionen/shiaislam. Ett exempel som lyfts fram för att illustrera denna kritik gäller den obligatoriska slöjan. Slöjtvånget har kritiserats utifrån många perspektiv. En kritik som utgår från ett rättsligt perspektiv riktar in sig på att staten tvingar kvinnor att bära slöja oavsett om de vill det eller inte.

Kritikerna har ställt frågan hur det kommer sig att detta tvång inte förekommer i andra länder eller samhällen med en shiitisk majoritetsbefolkning, som i grannlandet Irak där något liknande lagtvång inte existerar. Den frågan är viktig eftersom Irak dels har en majoritetsbefolkning bestående av shiamuslimer, dels härbärgerar landet det främsta shiamuslimska lärosätet sedan shiaislams begynnelse. Många rättslärda i detta lärosäte, i den för shiamuslimer heliga staden Najaf, är också djupt övertygade om att kvinnor ska bära slöja. Trots detta lyser slöjtvånget med sin frånvaro i Irak.

Den enda förklaringen till skillnaden mellan dessa två länder är politisering av religionen. Iran styrs utifrån en teokratisk styrelseform där de rättslärda sitter i toppen av den politiska makten. I Irak har det shiamuslimska lärosätet och de högsta religiösa ledarna, som följer den kvietistiska linjen, hållit armlängds avstånd från politiken och inte velat ta på sig politiska uppdrag. De shiamuslimska auktoriteterna i Irak har varken under Saddam Husseins brutala styre, då makten låg i händerna på dem som bekände sig till sunniislam, eller efter hans fall 2003, då makten föll i händerna på shiamuslimer, gjort anspråk på den politiska makten.

Även om den högste shiitiske ledaren i Irak, den Iranfödde storayatollan Ali al-Sistani (född 1930), anser att kvinnor bör bära slöja vidtar han inte några åtgärder för att tvinga dem att följa hans uppfattning. För honom räcker det med att ge uttryck för sin åsikt, sedan är det upp till varje person att följa hans tolkning av islams rättskällor eller inte. Sett ur ett religiöst-rättsligt perspektiv anses han inte bära något ansvar för hur kvinnorna gör. På sin höjd kan en kvinnas ovilja att bära slöja klassas som ett brott mot ett religiöst regelverk, vilket innebär att hon gör sig skyldig till en synd. Att begå en synd av denna karaktär är utifrån den religiösa och rättsliga traditionen någonting mellan den enskilda kvinnan och Gud. Bortsett från social eller kulturell stigmatisering medför en kvinnas ovilja att bära slöja inga världsliga påföljder för henne.

I det teokratiska Iran är det inte på samma sätt. Från den dag då den teokratiska politiska styrelsen grundades på en religiös politisk doktrin och den högste religiöse ledaren upphöjdes till den högste ansvarige, är kvinnornas åtlydnad eller ohörsamhet av slöjtvånget någonting som hamnar inom hans ansvarsområde. En iransk kvinnas vägran att bära slöja betraktas således som ett brott mot den högste religiöse ledarens jurisdiktionsområde och det politiska systemet. Det ses inte bara som en synd utan som ett brott mot staten, eftersom den högste religiöse ledaren och den politiska makten har vävts samman till en enda enhet. I en teokrati förväntas den högste religiöse ledaren se till att iranska kvinnor följer hans tolkning av rättskällorna. Att tvinga kvinnor att bära slöja blir på detta sätt en åtgärd för att upprätthålla den högste ledarens jurisdiktion.

Politisering av religion utpekas således som roten till detta problem. Under de år som har gått sedan den teokratiska styrelseformen infördes i Iran är det flera iranska muslimska tänkare som har riktat allvarlig kritik mot denna dysfunktionella sammanblandning av religion och politik. Många av dem som kämpade för en övergång till en islamisk samhällsmodell har blivit djupt besvikna på utvecklingen i Iran.

Man skulle kunna gå så långt som att hävda att efter drygt fyra decennier av en teokratisk styrelseform, där den viktigaste grunden för politisk shiaislam har varit att definiera alla aspekter av livet med religionens hjälp, har religionen, shiaislam, förlorat sin samhällsdefinierande roll för många människor, såväl individuellt som kollektivt.

En opinionsundersökning beställd av den iranske presidentens kansli som publicerades i november 2025 visar att drygt 85 procent av befolkningen är mycket eller ganska missnöjd med landets ekonomiska politik. Denna och flera andra röda siffror i undersökningen visar att den politiska doktrinen om den rättslärdes styre har förlorat sin folkliga legitimitet. Frågan är hur den pågående amerikanska och israeliska interventionen påverkar detta förhållande."