Vikten av tvivel i en värld full av tvärsäkra

8 mars 2026 19:00

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Kanske var det Charles Bukowski som sa det, eller så förenklade han bara Bertrand Russels citat om att: "Hela problemet med världen är att dårar och fanatiker alltid är så säkra på sig själva, medan visare människor är så fulla av tvivel"

Kanske var det Charles Bukowski som sa det, eller så förenklade han bara Bertrand Russels citat om att: "Hela problemet med världen är att dårar och fanatiker alltid är så säkra på sig själva, medan visare människor är så fulla av tvivel"

”Problemet med världen är att de dumma är så självsäkra och de kloka är så fulla av tvivel.” Jag är nästan säker på att det var Charles Bukowski som sa det. Det låter så. Lite slitet, lite cyniskt, lite barhängsfilosofi. Men nej. Det var visst Bertrand Russell. Tror jag. Den brittiske filosofen. Eller? Ja ni hör ju.

Jag kan inte ens citera en död tänkare utan att behöva dubbelkolla flera gånger. Under tiden pågår allt där ute i en rasande fart. Bortom fyrvägskorsningen som jag ser från mitt köksfönster finns en värld full av människor som inte verkar tveka en sekund. De vet. De är säkra. De uttalar sig med pondus om skolpolitik, klimatpolitik, geopolitik och om hur grannen uppfostrar sina ungar. Allt med samma obrutna självförtroende.

Som en lätt överårig kvinna har jag hunnit ändra åsikt fler gånger än jag vill erkänna.

Och jag är faktiskt rätt trött på det. Trött på positioneringen. På kategoriseringen. På de snabba sorteringssystemen där människor delas upp goda och onda, upplysta och hopplösa, i om de har rätt eller fel. Trött på att varje samtal förvandlas till en markering. Var står du? Vilken sida är du på? Är du med eller emot oss?

Som en lätt överårig kvinna har jag hunnit ändra åsikt fler gånger än jag vill erkänna. Eller förresten, jag kanske är i min bästa ålder nu? Nu när jag inte längre tror att jag vet allt. För ja, jag har varit tvärsäker – och haft fel. Jag har fnyst åt äldre generationers tveksamheter och oro – för att sedan bli dem. Det är inte alltid bekvämt. Men det är mänskligt och det kanske är därför jag har så svårt för tvärsäkerheten. Den luktar av något oreflekterat. Något som inte har varit ute och vädrats i verkligheten.

Katarina Vikström, reporter och krönikör.

Kvinnor i min generation, och generationerna innan, fostrades till tvivel. Man försökte lära oss att väga orden. Att se fler perspektiv. Att inte ta för stor plats. Vi kan skriva en text – och samtidigt tänka att någon annan säkert kan göra det bättre. Det är inte bara av godo, men det finns något gott i det också. En inbyggd kontrollstation. I dag premieras oftast säkerheten. Den som säger ”så här är det” applåderas. Den som säger ”jag är inte helt säker, men…” drunknar i flödet.

Kanske är det därför jag håller så hårt i mitt tvivel. Inte som en svaghet, utan som en sorts motståndshandling. Ett sätt att vägra förenkla det som är komplext. Ett sätt att stå emot frestelsen att alltid ha ett fix och färdigt ”recept”. Det betyder inte att allt är relativt. Det betyder inte att man aldrig ska ta ställning, men att man kan göra det med en öppenhet för att man kan ha missat något. Att världen är större och bredare än den egna horisonten.

Jag lyssnar hellre på människor som har en reflekterande hållning.

Och oavsett om det var Bertrand Russell som sa det där – eller Bukowski – så tänker jag att jag är i gott sällskap. Jag väljer hellre att tillhöra de tvivlande än de tvärsäkra, och jag lyssnar hellre på människor som har en reflekterande hållning och som kommer fram till sina svar tillsammans med andra.

Jag är ganska säker på att världen inte behöver fler som alltid vet att de har rätt. Jag är inte helt säker, men jag tror att ett mer ödmjukt förhållningssätt kallas folkvett.