Ubåtskriserna, maktkampen och den dolda avlyssningen

Under det sena kalla kriget var relationen mellan den svenska regeringen och den militära ledningen mer konfliktfylld än vad som länge varit känt. I centrum för denna period stod flera starka personligheter inom marinen, bland dem amiralen Bror Stefenson och konteramiralen Claes Tornberg. Deras karriärer sammanföll med ubåtskriser, politiska utnämningsstrider och senare försök att omforma hela det militära utbildningssystemet.

Marinens makt och ubåtsjakterna

Under början av 1980-talet rapporterades upprepade intrång av främmande ubåtar i svenska vatten. Händelserna kulminerade i Hårsfjärdenincidenten 1982, där svenska sjö- och kustartilleriförband försökte fånga en misstänkt ubåt i Stockholms skärgård.

Flera centrala befäl var involverade. Chefen för Stockholms kustartilleriförsvar, Dag Hansson, hade taktiskt ansvar i området, medan officerare som Sven‑Olof Kviman bemannade anläggningar vid Mälsten där ubåten ansågs vara instängd.

I ett avgörande skede stoppades eldgivningen genom ett orderbeslut högre upp i befälskedjan. Beslutet – och vem som egentligen tog det – har i efterhand blivit ett av de mest omdiskuterade ögonblicken i svensk militärhistoria.

Säpo-spåret och den hemliga avlyssningen

Ett nytt perspektiv på denna period presenteras i dokumentären Agenten och mörkläggningen, som sändes 2026. Den bygger på vittnesmål från Säpo-agenten Jan‑Henrik Barrling, som arbetade med utredningen kring mordet på Olof Palme.

I dokumentären berättar Barrling för första gången om ett arbete som länge varit sekretessbelagt: en avlyssning av en sovjetisk diplomat och misstänkt spion. Uppgifterna ska ha framkommit i samband med en större politisk konflikt kring Palmemordet och den så kallade Ebbe Carlsson‑affären, vilket också bidrog till att Barrling senare lämnade Säpo.

Enligt dokumentären ska denna avlyssning ha gett svensk säkerhetstjänst tillgång till känslig underrättelseinformation från sovjetiska källor. Den påstås ha haft betydelse för hur vissa personer inom staten tolkade både ubåtskriserna och hotbilden mot statsministern.

Politisk konfrontation

Samtidigt utspelade sig en maktkamp mellan militären och den civila regeringen. Försvarsminister Roine Carlsson kom att spela en central roll i denna konflikt.

När Försvarsmakten ville utse Claes Tornberg till militärbefälhavare för Västra militärområdet stoppades utnämningen av Carlsson. För många officerare sågs detta som ett ovanligt politiskt ingrepp i militära karriärbeslut.

Relationen mellan regeringen och Försvarsmakten var samtidigt ansträngd på andra sätt. Den dåvarande överbefälhavaren Bengt Gustafsson och försvarsministern hamnade i flera konflikter kring personval och styrningen av försvarspolitiken.

Striden om utbildningssystemet

När 1990-talet började stod det klart att hela det militära utbildningssystemet skulle reformeras. Den gamla strukturen kring Militärhögskolan och andra officersskolor ansågs behöva moderniseras och integreras mer med det civila universitetsväsendet.

Resultatet blev skapandet av Försvarshögskolan 1997. Claes Tornberg blev dess första rektor och kom att leda omvandlingen från ett rent militärt utbildningssystem till ett akademiskt lärosäte med forskning och civila studenter.

En tid som fortfarande debatteras

Händelserna under 1980-talet – ubåtskriserna, Palmemordet och de interna konflikterna inom staten – är fortfarande föremål för debatt. Dokumentärer som Agenten och mörkläggningen bidrar till att lyfta fram nya vittnesmål och perspektiv från personer som tidigare varit bundna av sekretess.

Vad som faktiskt skedde bakom kulisserna under denna period är ännu inte fullt klarlagt. Men berättelsen om ubåtsjakterna, den politiska maktkampen och den dolda underrättelseverksamheten visar hur dramatiskt Sveriges säkerhetspolitiska landskap kunde vara under kalla krigets sista år.

Hårsfjärden – det avgörande ögonblicket

Den stora brytpunkten var Hårsfjärdenincidenten i oktober 1982.

Vid Mälsten fanns kustartilleriets minspärrar och sensorer som skulle kunna stoppa en ubåt från att ta sig ut ur skärgården. Bataljonschefen Sven-Olof Kviman ledde den lokala insatsen.

När ubåten ansågs vara instängd begärde man från Mälsten tillstånd att använda minor även under natten, eftersom risken bedömdes stor att ubåten skulle försöka bryta sig ut.

Men enligt senare vittnesmål begränsades eldtillståndet till dager och god sikt.

Det beslutet drevs enligt flera källor av försvarsstabschefen Bror Stefenson.

Kritik från insidan

En av de hårdaste interna kritikerna blev kustartilleriofficeren Lars Hansson.

I en uppmärksammad debattartikel beskrev han hur Stefenson i efterhand hävdat att ordergivningen tagit flera timmar eftersom det fanns många befäl i kedjan.

Men Hansson invände att detta inte stämde.

Han påpekade att Stefenson tidigare personligen flugit till Mälsten och rundat hela befälskedjan för att ge direkta restriktioner till Kviman om hur minorna fick användas.

Det fick Hansson att ställa den fråga som kom att symbolisera hela kontroversen:

Var restriktionerna till för att säkerställa att ubåten inte kunde tvingas upp?

Den politiska dimensionen

Samtidigt växte konflikten mellan marinen och den politiska ledningen.

Försvarsminister Roine Carlsson hamnade i öppen konflikt med marinofficerare. Han blev särskilt kritiserad när han avfärdade planerna på nya kustkorvetter som:

“stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan”.

Uttalandet skapade stark irritation inom marinen.

När Stefenson senare lämnade Försvarsstaben och fick en ledande roll inom militär utbildning kom det i vissa kretsar att beskrivas ironiskt som “Roines hämnd”.

Striden om sanningen

Ubåtsfrågan fortsatte att splittra officerare även långt efter kalla kriget.

En av de centrala konflikterna gällde nationaliteten på ubåten i Hårsfjärden.

Den första statliga utredningen – där Stefenson var militär expert – slog fast att ubåten var sovjetisk.

Men senare kommissioner konstaterade att nationaliteten inte kunde fastställas.

Detta öppnade för alternativa tolkningar, bland annat den som fördes fram av forskaren Ola Tunander: att ubåtar från västsidan kan ha opererat i svenska vatten.

Kviman – vittnet från Mälsten

Den person som stod närmast händelsernas centrum var ändå Sven-Olof Kviman.

Han fortsatte långt efter sin pension att tala öppet om ubåtsfrågan.

2014 gjorde han till och med en ny observation av en ubåt i Stockholms skärgård, vilket han dokumenterade med foto och rapporterade till media.

Hans kommentar sammanfattade hans egen auktoritet i frågan:

“Jag har hållit på med ubåtar sedan 1982. Jag var med och byggde upp skyddet mot Stockholm och Karlskrona.”

Kopplingen till den senare debatten

I modern tid har dokumentärer som Agenten och mörkläggningen åter aktualiserat dessa konflikter.

Serien lyfter fram hur underrättelseinformation, interna motsättningar och politiska maktkamper kan ha påverkat hur ubåtsincidenterna tolkades och rapporterades.

När man sätter samman vittnesmålen från kustartilleriets officerare, marinens ledning och de politiska aktörerna framträder en bild som är långt mer komplex än den officiella version som länge dominerade.

Det var inte bara ett ubåtskrig i skärgården.

Det var också ett krig om tolkningen av vad som egentligen hände.