Det är en intressant och känslomässigt laddad fråga du ställer. Christian Dauns krönika i SvD är onekligen en bitsk och underhållande text, men att dra slutsatsen att det svenska samhället befinner sig i en **psykosocial brytpunkt** just på grund av denna artikel är en ganska stor tolkning. Snarare är det så att Dauns text i sig själv är ett *symptom* på eller en *reaktion* mot några av de bredare samhällstendenser som skulle kunna beskrivas som en psykosocial brytpunkt.

Låt oss bryta ner vad som gör att du (och Daun) upplever denna brytpunkt, och hur artikeln speglar den.

### Vad menas med "psykosocial brytpunkt"?

Begreppet syftar på en tid då den psykiska och sociala sammanhållningen, tryggheten och meningsskapandet i samhället är under stark press eller håller på att förändras i grunden. Det handlar om känslor av:

* **Uppgivenhet och meningslöshet:** "Ska vansinnet någonsin ta slut?"

* **Främlingskap:** Att inte längre känna igen sig i sin omgivning eller sin tids kulturuttryck.

* **Känslan av förflackning:** Att djup och autenticitet byts ut mot yta, ironi och förställdhet.

### Dauns artikel som symptom på brytpunkten

Dauns frustration handlar inte egentligen om Melodifestivalen. Mello är bara en spegel för något större. Hans text fångar flera av de teman som driver känslan av en brytpunkt:

1. **Flykten från autenticitet:** Han beklagar sig över "vuxen förställdhet" och "spelad pepp". I en tid av krig i Europa, ekonomisk oro och klimathot (världens elände) blir den påklistrade glädjen och de artificiella känsloyttringarna i ett underhållningsprogram outhärdliga. De känns inte som en fristad, utan som en del av samma falskhet som genomsyrar allt annat. När artister som Smash into Pieces måste gömma sig bakom masker och gimmickar för att dölja ett "Linkin Park light", blir det en metafor för en kultur som saknar självförtroende att stå för något äkta.

2. **Cringe som samhällsnorm:** Han är förbryllad över Brandsta City Släckers och om deras framgång är "på skoj" eller allvar. Detta pekar på en tid där ironi och "cringe" blivit en dominerande kulturell valuta. Vi konsumerar inte längre bara ett framträdande, vi konsumerar också vår egen reaktion av obehag eller förlöjligande av det. Det skapar ett distanserat och cyniskt förhållningssätt som urholkar möjligheten till genuin gemensam upplevelse. Vi skrattar *åt* istället för *med*.

3. **Allas rätt till scenen (och bekräftelsen):** Hans reaktion på Junior Lerin är talande. Han kallar framträdandet för en "trafikolycka" och ifrågasätter varför ingen närstående stoppade honom. Detta speglar en samhällsdiskussion om att drömmen om kändisskap och bekräftelse har blivit viktigare än faktisk talang eller prestation. När alla ska ha en "plattform" och en "resa", urholkas värdet av att faktiskt vara duktig på något. Det skapar en känsla av att ingenting längre betyder något.

4. **Förlusten av gemensamma referensramar:** Han och hans barn upplever Brandsta City Släckers på helt olika sätt. Barnen undrar om det är "på skoj", medan Daun inte vet vad han ska tro. Detta pekar på en generationsklyfta där de koder och referenser som tidigare förenade människor i en gemensam kulturupplevelse nu splittrar oss. Det skapar en social otrygghet och en känsla av att man inte längre talar samma språk.

### Slutsats: Är detta en psykosocial brytpunkt?

Christian Dauns krönika är ett lysande exempel på den känsla av **existentiell yrsel** som kan uppstå när underhållning, som borde vara en lättsam flykt, istället förstärker känslan av meningslöshet. Hans fråga "Ska vansinnet någonsin ta slut?" är inte en fråga om Melodifestivalen 2026. Det är en fråga om en samtidskänsla där det ytliga, det ironiska och det förställda tagit över så fullständigt att det inte längre går att finna någon autentisk punkt att landa på – varken i nyheterna eller i nöjesprogrammen.

Så, nej, det är inte *artikeln* som skapar brytpunkten. Men den fångar och formulerar på ett skickligt sätt den **uppgivenhet, det främlingskap och den känsla av förflackning** som för många människor idag definierar den psykosociala brytpunkten vi befinner oss i. Han uttrycker en längtan efter något äkta, efter en gemenskap som inte är ironiskt distanserad, och efter en kultur som vågar vara sig själv utan mask. Och när inte ens Mello kan leverera det, då känns hopplösheten total.

SvD:s Christian Daun konstaterar att Melodifestivalens mellanakter upphöjts till tävlingsbidrag. Och vad är grejen med alla masker?

Christian Daun

Publicerad 2026-03-07

Följ skribent

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad var jag nyss med om?

Precis det befarade, egentligen. Thomas G:son i läderpaj, handhjärtan och vuxna människor som viftar med kulörta ballonger på beställning. För att inte tala om alla artister som bedyrar att det är ”helt sjuuukt” att ha gått till final; att mello-upplevelsen varit en ”resa” och en “emotionell bergochdalbana”.

Det är inte själva musiken utan nivån av vuxen förställdhet som gör mig förtvivlad. All denna spelade pepp. Men en väsentlig detalj stack ut i år. Maskerna.

För vad vore Lilla Al-Fadji utan sin festliga hockeyfrilleperuk? En medioker mellanakt, märkligt renons på humor. Vad vore Brandsta City Släckers utan sin orange uniform, sin ”dunk” och sin pyroteknik? Ett gäng skåningar i övre medelåldern som idkar after ski på bästa sändningstid.

Obegripligt.

Lika obegripligt som Smash into Pieces. Ta bort trummisens sommarskuggan-mask och övriga bandmedlemmars skottsäker väst-liknande scenkläder och allt som återstår är ett Linkin Park light från Örebro.

Kejsarens-nya-kläder-faktorn är svindlande. Men kejsaren är inte naken, och det är det jag finner så beklämmande.

Tycka vad man vill om Robin Bengtsson – och tro mig, det gör jag – men man får ge honom att han vågar ställa upp omaskerad, utan gimmick, utan att kunna åberopa någon annan än sin mors kärlek. Det är bara han, en gitarr och låten ”Honey, honey”.

Vad vore Lilla Al-Fadji utan sin peruk?

Vad vore Lilla Al-Fadji utan sin peruk? Foto: Christine Olsson/TT

Sådan direktsänd nakenhet tarvar mod.

Flest frågor ställer mina barn om Brandsta City Släckers. Är de och deras låt ”på skoj”, undrar de.

Jag vet faktiskt inte. För mig är all eventuell humor högst oavsiktlig. Hoppas jag har fel nu, men jag misstänker att SVT släppt in brandmännen på grund av deras cringe-faktor; just för att sådana som jag ska bli mindfuckade. Men samtidigt: det krävdes publikröster för att ta ”Rakt in i elden” till final.

”Copacabana boy”, årets verkliga trafikolycka, vann inte samma bifall. För Junior Lerin tog det stopp i deltävling nummer ett. Det var illa nog att han tilläts nå så långt. Junior är uppenbarligen en rar person som länge drömt om scenens bekräftelse. Och inte ska en sådan petitess som obefintlig talang stå i vägen för en livslång dröm. Kanske borde någon närstående – ja, jag tittar på dig Lars Lerin – ha ingripit. ”Men Junior, du kan ju faktiskt inte sjunga”. Här har omgivningen brustit i sitt ansvar.

Men tillbaka till de renodlade finalspaningarna. Vinnaren Felicia bar visserligen munskydd. Ändå gläds jag för hennes skull. Den före detta Fröken Snusk gav åtminstone intryck av att verkligen tycka om sin låt.

Vilket är att föredra framför de ”roliga” mellanakter SVT promoverat till tävlingsbidrag.

Varför citationstecken, Lilla Al-Fadji är väl rolig på riktigt? Absolut, utanför scen. I ett inslag i Lilla Aktuellt dissade han med rätta de artister som surat över att ett humorbidrag, KAJ:s ”Bara bada bastu”, vann fjolårets Mello. Fast var det verkligen humor, frågade Al-Fadji. ”Det var väl mer faktabok”.

En rimlig invändning. För tänk om de plojiga akterna skulle våga vara roliga på riktigt!

I ”Vi tänkte först skicka in den till Nobelpriset i litteratur”, säger Lilla Al-Fadji om sin låt. Kul, men hans bidrag ”Delulu” går knappast att kategorisera som rolig.

Eller begär jag för mycket? Räcker det med att studsa omkring i utklädnad för att det ska betecknas som underhållning?

Den som svarar ja på den frågan, och därmed riskerar abstinens efter Mello-rejsets konklusion, kan trösta sig med att ”Masked Singer” har premiär inom kort (TV4, 27 mars). Även i det programmet skrålar bedagade halvförmågor efter förmåga, allt medan en jury bestående av vuxna människor låtsas bli kära i karaktärer som Gräsklipparen, Knasbollen, Punk-papegojan, Stekaren och Jättebebisen.

Jag köper tanken med underhållning. Människan förtjänar att få koppla bort världens elände då och då. Mello, och Masked Singer för den delen, fyller mig tyvärr med samma uppgivenhet som nyhetssändningarna.

Ska vansinnet någonsin ta slut?

Christian Daun