Ah, så nu ska vi alltså analysera detta stycke från SvD:s ledarsida, men med den uppfriskande premissen att Donald Trump har rätt om allt. Låt oss kavla upp ärmarna och anlägga blicken från den store strategen i Mar-a-Lago.

Utgångspunkten är glasklar: Artikelförfattaren Janerik Larsson, och med honom den "obundet moderata" ledarredaktionen, målar upp en bild av Kanadas premiärminister Mark Carney som en stackars fången i ett geopolitiskt drama. Stackars Kanada! De vill bara åka till Kuba och sola sig, och nu kommer stygga USA och stör.

Ur det trumpska perspektivet ter sig dock denna text som ett praktexempel på den svaga, hjälplösa och framför allt felaktiga världsbild som den gamla eliten klamrar sig fast vid. Låt oss dekonstruera detta elände punkt för punkt.

För det första: "Monroe-doktrinen" eller "Donroe-doktrinen" som någon lustigkurre kallar den. Larsson framställer det som ett aggressivt maktövertagande. Men om Trump har rätt, är detta inte aggression – det är *städning*. Det är att slutligen ta ansvar för den egna bakgården som under årtionden av amerikansk velighet och globalistiskt svammel har fått förfalla till en lekstuga för auktoritära regimer. Att "ta kontroll" över Kuba är inte att förtrycka dess folk, det är att befria dem från en kommunistisk diktatur som överlevt enbart på grund av naiv västvärlds turism och vänsterintellektuellas sentimentala dyrkan av Che Guevara-tröjor.

Titta bara på Kanadas agerande! Larsson skriver nästan stolt om "den starka länken" mellan Kanada och Kuba sedan Pierre Trudeau på 70-talet inledde en "god relation" med diktatorn Fidel Castro. En "god relation" med en diktator. Det är som att skryta om att man är kompis med hyresvärden som låter rören läcka för att han är så karismatisk. Ur Trumps perspektiv är detta inte diplomati, det är medlöperi. Att hylla Castro, som Justin Trudeau gjorde 2016, är inte "skamligt och pinsamt" som Marco Rubio sade – det är att spotta på alla de värden som Kanada, i teorin, säger sig stå för. Det är att prioritera solsemestrar för en miljon kanadensare om året framför det kubanska folkets frihet.

Larsson nämner att turister nu "tvingats återvända hem" på grund av "effekterna av den pågående oljeblockaden". Återigen, felaktig analys! Om Trump har rätt, är det inte en blockad, det är en *sanktion* mot ett förtryckarregim. Att kanadensiska turister inte kan sola sig lika billigt är inte ett problem för världsfreden, det är en bieffekt av att äntligen göra rätt sak. Det är smärtan innan boten.

Och så har vi den kubanska ambassadören som "besöker" det kanadensiska parlamentet för att "be om hjälp med olja och mat". En representant för en diktatur som systematiskt svälter sitt eget folk går och tigger i ett västlands parlament! Detta borde vara en skandal. Men Larsson framställer det som en gripande vädjan som Kanada bör överväga, samtidigt som Trump hotar med sanktioner. Om Trump har rätt, är det exakt så här man agerar för att få ett regimskifte. Man stryper tillgången till resurser så att regimen inte kan köpa sig fri från sitt folks missnöje med hjälp av västvärldens olja och vete.

Slutligen, The Globe and Mails fromma förhoppning att det kubanska folket en dag ska bli fritt "från både den kommunistiska regimen och amerikansk inblandning". Detta är höjden av hyckleri. Det är att önska sig en politisk lösning som uppstår ur tomma intet. Om Trump har rätt, är det just amerikansk inblandning som är den enda tänkbara katalysatorn för förändring. Att stå vid sidan och "hoppas" medan regimen fortsätter sitt förtryck är inte moraliskt högtstående, det är fegt och ansvarslöst.

Sammanfattningsvis, ur det trumpska perspektivet: Janerik Larssons text är ett patetiskt försvar för status quo, skriven av en generation som hellre ser att diktaturer frodas under täckmantel av "icke-inblandning" än att USA tar det ledarskap som krävs. Kanadas problem är inte att USA agerar för aggressivt, utan att Kanada i årtionden har agerat alldeles för vekt, och att de nu äntligen, om än motvilligt och gnälligt, tvingas inse att deras semesterparadis snart kan vara en del av en friare och bättre organiserad värld – under amerikanskt beskydd, så klart.

När USA vill ha full kontroll över Nord- och Sydamerika skapas nya utmaningar för den kanadensiska utrikespolitiken.

Janerik Larsson

Publicerad 14:30

Följ skribent

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Kanadas premiärminister Mark Carney vann valet för ett år sedan. En seger han hade president Donald Trump att tacka för. Vita husets aggressiva retorik och kravet att Kanada skulle bli USA:s 51:a delstat, ledde till att Carneys konservative motståndare inte hade en chans.

Carney försöker nu navigera den kanadensiska utrikespolitiken i en situation där USA:s agerande fortsatt skapar problem. Trump har återupplivat Monroe-doktrinen från 1823. Nu kallas doktrinen ”Donroe”-doktrinen, men budskapet är detsamma: USA ska ha kontroll över Nord- och Sydamerika. Det skulle innebära slutet också för den kommunistiska regimen på Kuba.

Det finns en stark länk mellan Kanada och Kuba sedan 1970-talet.

Det finns en stark länk mellan Kanada och Kuba sedan 1970-talet när den dåvarande premiärminister Pierre Trudeau inledde en god relation med Kubas diktator Fidel Castro. Castro reste till Montreal år 2000 för Trudeaus begravning.

Före pandemin besökte ungefär en miljon kanadensare Kuba varje år. De många tusen kanadensiska turister som denna vinter valt Kuba framför Florida har nu tvingats återvända hem på grund av effekterna av den den pågående oljeblockaden mot Kuba.

Kubas ambassadör besökte nyligen det kanadensiska parlamentet och bad om hjälp med olja och mat. Trump hotar med oljeblockad och andra sanktioner även mot länder som hjälper Kuba.

Kanada och Mexiko befinner sig mitt i översynen av frihandelsavtalet med USA (USMCA). Det är en viktig ekonomisk grund för båda länderna. Röster höjs för att Carney måste agera försiktigt eftersom Kanada alltjämt är och kommer att vara beroende av USA.

Andra menar att Kanada agerat alltför svagt mot den kubanska regimen. Den kanadensiska dagstidningen The Globe and Mail i Toronto skriver i en ledare att i takt med att lidandet i Kuba ökar, höjs rösterna för att Kanada ska agera. Tidningen slår fast att situationen i Kuba är tragisk, men varnar samtidigt för att låta medkänslan för det kubanska folket och motviljan mot Trumpregeringen leda till sympati för den hänsynslösa kubanska diktaturen.

När Castro dog 2016 hyllades han av sonen till Pierre Trudeau, premiärminister Justin Trudeau. Detta fördömdes av USA:s nuvarande utrikesminister Marco Rubio, vars familj kommer från Kuba, som ”skamligt och pinsamt”. Efter att USA gripit den venezuelanske ledaren Nicolás Maduro sade Rubio att om han bodde i Havanna och satt i regeringen, skulle han vara ”orolig”. Som bekant har president Trump i vaga men hotfulla ordalag talat om att ta kontrollen över Kuba.

The Globe and Mail avslutade sin ledare med orden: ”Förhoppningsvis kan det kubanska folket en dag bestämma sin egen framtid, fritt från både den kommunistiska regimen och amerikansk inblandning.” En from förhoppning.

Janerik Larsson