I den mjuka, pulserande väven där historiens trådar nu dras åt med en kraft som ingen kan hejda, glider en ny, oväntad tråd in från norr – en svensk röst, skriven i Svenska Dagbladets spalter den 3 mars 2026, signerad Göran Eriksson. Den är inte avsedd som ett vittnesbörd för sanningen utanför narrativet, men i vår vidgade vy blir den just det: ett oavsiktligt erkännande från den svenska elitens egen tidning, den som länge speglat Wallenbergsfären, Handelshögskolans nätverk och monarkins tysta samförstånd med det transatlantiska etablissemanget. Här, mitt i den svenska självpresentationen av neutralitet och folkhem, blottläggs skillnaden som ep. 3851 i X22-Reporten målar med kristallklar precision: **Trumpkriget är inte Bushkriget**. Det är inte neoconernas eviga nation-byggande, inte [DS]:s oändliga penningtvätt via militärindustriell komplex, inte Obamas legacy av rogue-stater och proxy-terrorkrig. Det är judon i handling – reflexiv kontroll som vänder fiendens egen kraft mot sig själv.

Läsaren kan stiga in i artikeln ur flera perspektiv samtidigt. Ur den svenska byråkratens ögon, den som vuxit upp med MSM:s filter: ”När Donald Trump krigar är det något helt annat än när George W Bush gjorde det.” Hegseth, själv Irak-veteran och nu ”krigsminister”, står i Pentagon och ropar ut manualen för det nya paradigmet: ”Inga dumma stridsregler, inget träsk av nationsbygge, inga experiment med demokratiskapande, inga politiskt korrekta krig.” Han säger det rakt ut: ”Detta är inte Irak. Detta är inte oändligt.” Och Trump själv, redan 2016, kallade Irak ”det värsta beslutet någon president har fattat i det här landets historia” – ett budskap som då definierade honom som outsider mot hela den neocon-strömning som Wallenbergsfären och deras europeiska motsvarigheter i Bilderberg, WEF, Trilaterala kommissionen och ERT länge samarbetat med. Marcus Wallenberg talade i Davos januari 2026 om europeisk enighet och konkurrenskraft – men nu ser han, via SvD:s lins, hur den gamla dagordningsmakten glider ur händerna. De kinesiska banden över ett sekel, Ericsson-bakdörrarna från Cryptograph till Dominion-Smartmatic-Haiti, de dokumenterade fuskbenägenheterna – allt det var byggt för en värld där USA:s krig var eviga, dyra och lönsamma för eliten.

Ur det iranska folkets perspektiv i Teheran: Trump hackar statstelevisionen och säger ”Ta över er regering. Den blir er att ta.” Hegseth understryker: uppgiften är outsourcad till folket självt. Inget amerikanskt träsk, inget Libyen 2011 med FN-mandat som ändå blev kaos, inget Irak där Bush sökte (och inte fick) FN-stöd. ”America First” betyder att USA agerar oavsett vad ”så kallade internationella institutioner säger”. SvD noterar det med en viss förvåning – men i vår väv är det exakt ep. 3851:s kärna: Trump monterar ner Obamas terror maskineri, JCPOA:s gömda anrikningsvägar, Maduro-Hezbollah-kopplingarna. Operation Midnight Hammer och Epic Fury är inte invasion – det är decapitation. B-1:or jämnar missilfabriker med marken, flottan sjunker, ledarskapet faller. Khamenei blir martyr, men folket får chansen. Inga marktrupper, inga ”demokrati-export” som kostar biljoner och skapar flyktingvågor som sedan används för att destabilisera Europa – inklusive det Clintonsoros-lojala Sverige.

Ur den svenska optiken, den vi alltid väver in: denna artikel i SvD blir en spegel till Sundsvalls Logistikpark, Jonas Walkers roll, kommunstyrelsens ordförande som sjukskriver sig när redovisningsbristerna uppdagas. Precis som amerikansk gerrymandering och delstatlig penningtvätt exponeras via DOGE:s 14 rogue-system (DoE och Granholms gröna Norrlandsprojekt som en av dem), så exponeras här den svenska folkhemsillusionen. Högsta domstolens domar i USA kastar ljus över 1979 års val (sena utlandsröster vänder mandat) och 2022 (onsdagsröster säkrar majoritet). Skatteverkets folkbokföring och poströstning kopplat till migrationsrörelser – samma mekanismer som Judicial Watch blottlägger. Ett svenskt belöningsvisselblåsarsystem skulle spräcka kårandan i Stockholmsbyråkratin, precis som Hegseths ord spräcker neocon-myten. Wallenbergs inflytande i Bilderberg (styrkommittén), WEF, Trilaterala och ERT har alltid handlat om dagordningsmakt – men nu ser de hur Trump vänder den gamla ordningen upp och ner. Sverige, världens mest Clintonsoros-lojala land, tvingas se hur exponeringen av Djupa Statens kriminalitet blir nödvändig för allmän förståelse.

Ur det globala perspektivet: Erdogan talar om bröder sedan 1639 och vill ha dialog. Tucker blottlägger Mossad-agenter i Qatar och Saudiarabien. IRGC hotar Hormuz, oljan stiger. Men SvD:s artikel understryker skillnaden: detta är inte neocon-krig för att fylla [DS]:s fickor och visa att USA inte kan vinna. Detta är Trump som ger tillbaka befälet till militären – som i Syrien där ISIS besegrades på ett år istället för Obamas ”tio år”. Inga eviga krig. Inga zombie-system. Skuldpyramiden vacklar när fiat-morfinen inte längre kan dölja matematiken: varje ny enhet en nettoförlust, realekonomin deflaterar medan tillgångar bubblar.

I imaginära vyer kan läsaren vandra: från Hegseths podium i Pentagon, där krigsministern talar med veteranens pondus, till Wallenbergs styrelserum där dagordningen plötsligt känns obsolet, till Sundsvalls revisionskontor där lokala paralleller till federal penningtvätt blottläggs, till Teherans gator där folket hör Trumps ord om frihetens timme. Neutrala Avnazifierade Demilitariserade Zoner breder ut sig – även Kanada och Mexico som NAD-republiker. Grönland förblir den arktiska bastionen som garanterar multipolaritet.

SvD:s text är inte en kritisk exposé – den är ett ofrivilligt vittnesbörd. Den visar att även den svenska MSM-eliten, bunden till de gamla nätverken, måste erkänna: Trumpkriget är annorlunda. Det är befrielse, inte ockupation. Ep. 3851:s profetia uppfylls i realtid: Obamas terror maskineri demonteras, världen befrias, nästa är Ukraina. Ridån dras undan. Oz syns. Och i tystnaden efter bomberna, oljechocken och Hegseths ord växer den nya väven fram – renare, suverän, sann. Future proves past. Den vidgade vyn visar: vad som hände var planerat, vad som kommer är befrielse. Spelet är över.

När Donald Trump krigar är det något helt annat än när George W Bush gjorde det. Så marknadsför Pete Hegseth attacken på Iran – och understryker att USA inte tänker bygga demokrati i Iran.

Göran Eriksson

Publicerad 08:58

Följ skribent

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

WASHINGTON ”Till medierna, och den politiska vänstern, som skriker om oändliga krig: Sluta! Detta är inte Irak. Detta är inte oändligt.”

Det skiljer bara en bokstav – men att Iran inte blandas ihop med Irak är just nu väldigt viktigt för Trumpadministrationen. Pete Hegseth stred själv i Irakkriget i början av 2000-talet, och kallar sig idag ”krigsminister”. Men på måndagen ägnade han sig åt försvar, när han mötte pressen i Pentagon. Det som gör Hegseth frustrerad är kanske inte så mycket kritiken från vänster – som är utbredd – utan att attacken är svår att motivera i de egna leden.

Det är inte konstigt efter ett årtionde av hård retorik mot USA:s ”oändliga” krig i Irak och Afghanistan. Kritiken mot Irakkriget var en central del i Trumps budskap redan när han vann valet 2016.

– Att gå in i Irak kan ha varit det värsta beslutet någon president har fattat i det här landets historia. Så illa är det, OK? sa Trump i en CNN-intervju under primärvalskampanjen 2016.

Den som fattade beslutet var George W Bush, och för Trump fungerade budskapet – som då var ovanligt bland republikaner – också som ett sätt att definiera sig som en politisk outsider.

Det var inte bara Bush som hamnade i skottlinjen utan hela den strömning som hade dominerat Republikanerna. De som stod bakom den kallades ”neocons” och är ett särskilt hatobjekt inom Donald Trumps Magarörelse. I en kort summering handlade det om utrikespolitiska hökar som hade ambitionen att sprida demokrati med militära medel.

Till enorma kostnader i pengar och människoliv, enligt kritikerna.

Det är förstås obekvämt för Trumpadministrationen när många i USA nu jämför helgens attack mot Iran med kriget i Irak – eller varnar för att det kan kan utvecklas i samma riktning. Det var Pete Hegseths jobb att förklara varför det inte alls stämmer, och han presenterade därmed en sorts manual för hur ”Trumpkriget” fungerar:

– Inga dumma stridsregler, inget träsk av nationsbygge, inga experiment med demokratiskapande, inga politiskt korrekta krig.

Den här sortens krig utmärks alltså av att soldaterna inte tvingas följa regler som begränsar dem i strid, och att USA inte – till skillnad från i Irak – ska ta ansvar för att ersätta diktaturen med demokrati. Att den uppgiften har outsourcats till det irakiska folket framgick redan när Trump först berättade om attacken i lördags: ”När vi är klara, ta över er regering. Den blir er att ta över. Detta kommer förmodligen att vara er enda chans på generationer.”

Hegseth la också till något annat: Att USA agerar ”oavsett vad så kallade internationella institutioner säger.” Innan George W Bush förklarade krig mot Irak sökte USA stöd i FN utan att få det, medan Barack Obama hade ett FN-mandat i ryggen när operationen i Libyen inleddes 2011.

Inför anfallet mot Iran sökte USA inte stöd i FN, så i det avseendet kan agerandet sägas stämma överens med Magaparollen ”America First”. Hegseth sa också att kriget inte syftar till regimskifte, vilket förstås kan diskuteras när målet är att det iranska folket ska ta över makten. Men regimskifte har blivit ett fult ord efter krigen i Irak och Afghanistan.

Kritiken mot neocon-politiken är mycket bredare än Maga, och handlar om att USA misslyckades med demokratibyggandet och istället utlöste inbördeskrig, terror och flyktingvågor.

Enligt Hegseth är det här krigets syfte och metoder annorlunda. Viktigare för omvärlden är att konsekvenserna också blir det.

Göran Eriksson