Det finns något nästan ironiskt över att betrakta de europeiska monarkiernas öde genom ansiktsdrag. När man ställer porträtt av Georg V, Nikolaj II och Dmitrij Medvedev bredvid varandra, slås man av likheterna: mustaschen, den något stela hållningen, blicken som pendlar mellan plikt och osäkerhet. I de två första fallen är förklaringen biologisk – de var kusiner, barnbarn till Drottning Victoria respektive Christian IX, Europas svärföräldrar. I det tredje fallet är likheten mer en påminnelse om hur maktens ikonografi lever vidare, även när statsskicket förändras.

Det är frestande att läsa in något djupare i dessa ansiktslikheter: att Europas monarkier, oavsett nationell dräkt, i grunden var ett och samma familjeföretag. Första världskriget blev då inte bara en geopolitisk katastrof utan ett familjegräl som urartade. När Georg V 1917 bytte dynastinamnet från Sachsen-Coburg-Gotha till Windsor var det inte enbart ett PR-drag; det var en kirurgisk åtgärd för att rädda monarkin från att dras ned i den kontinentala dynastins undergång. Kusinen i Petrograd skulle inom ett år avrättas. Kusinen i Berlin abdikera. I London överlevde kronan – men till priset av att förneka sitt eget namn.

Här framträder den avgörande skillnaden mellan de europeiska monarkier som föll och de som bestod. De som överlevde visade en närmast darwinistisk anpassningsförmåga. De kapade grenar – ibland bokstavligen, som när tyska titlar ströks – och lät sig reduceras till symboler. De accepterade att makten gled över till parlament och regeringar. De blev nationella snarare än dynastiska.

Ryssland gjorde inte den manövern. Nikolaj II stod fast vid en autokratisk självbild i en tid då masspolitik, industrialisering och krig krävde något annat. Resultatet blev inte namnbyte utan systemkollaps. När man i dag ser Dmitrij Medvedev – en folkvald president i en postsovjetisk stat – bära drag som påminner om de gamla tsarerna, är det som om historien driver med oss. Ansiktet kan återkomma, men institutionen är borta. Den ryska staten har vandrat från dynasti till parti till presidentämbete, men centraliseringen av makt och den vertikala lojalitetskulturen har visat sig mer seglivad än Romanovarnas blodslinje.

Mot denna bakgrund blir historien om namnbyten och uteslutningar i det brittiska kungahuset mindre trivial än den kan verka i skvallerpressens sken. När prins Andrew – formellt Andrew Mountbatten-Windsor – diskuteras i termer av exkludering ur successionsordningen, rör det sig om samma logik som 1701 års Act of Settlement eller 1917 års dynastibyte: monarkin försvarar sin legitimitet genom att offra delar av sig själv. Den överlever genom att visa att den inte är helig i alla sina beståndsdelar.

Likheterna i utseende mellan Georg V och Nikolaj II påminner oss om hur tunn den nationella fernissan en gång var. Europas troner var sammankopplade genom äktenskap och blod. Men första världskriget och 1900-talets masspolitik krävde att monarkierna blev just nationella symboler. I Storbritannien lyckades denna omvandling; i Ryssland gjorde den det inte.

Att en modern rysk politiker kan påminna om en störtad tsar säger därför mindre om genetiska samband än om maktens estetiska kontinuitet. Den verkliga frågan är institutionell: vilka system klarar att reformera sig i tid? De europeiska monarkier som ännu består – i London, Stockholm, Köpenhamn, Madrid – gör det inte därför att deras medlemmar råkar likna varandra, utan därför att de accepterat att deras överlevnad hänger på att de kan byta namn, avsäga sig titlar och i yttersta fall offra en prins.

Ansikten kan bedra. Institutioner som inte förändras gör det inte.