Detta är en mycket tänkvärd artikel för tänk OM det var så att även Olof Palme var mycket väl medveten om den slutsatsen....

https://www.svd.se/a/L4l1z1/mordet-pa-olof-palme-overskuggar-hans-politiska-arv-och-dolt-att-han-pa-manga-satt-var-en-misslyckad-inrikespolitiker

"Mordet på Olof Palme har i 40 år överskuggat hans politiska arv. Det har dolt att han på många sätt var en misslyckad inrikespolitiker.

Man kan ännu se Olof Palmes begravning i SVT, den statliga televisionen. I 3 timmar och 59 minuter pågår programmet.

Tegelväggen bakom den vita kistan i Blå hallen är smyckad med en enorm FN-flagga. 1 700 personer från 120 länder är där. Koivisto sitter bredvid Mitterrand. Tre folkpartiledare på rad. Arne Domnérus orkester spelar jazz i folkton. Bohman och Fälldin. Kohl intill Honecker.

En kör med med 284 barn – ett för varje svensk kommun – iklädda vita collegetröjor med rosa ”Rör inte min kompis”-tryck sjunger ”Dona nobis pacem”. Willy Brandt, Socialistinternationalens ordförande, han som intonerar så mjukt, avslutar det sista talet på den norsk-svenska han lärt sig under åren i exil på flykt undan nazisterna.

När alla till slut ställer sig upp för att ta ton i den rödgardistmarsch som i svensk arbetarrörelse går under namnet ”Vi bygger landet” fångar kameran Carl Gustav – den sextonde – som tankspritt står och fladdrar med texthäftet.

Hans läppar rör sig inte.

Det gamla Sverige.

Framför allt – vill jag inflika så här 40 år efter mordet – får man under sändningen se kortegens väg.

I dag vet ju var och varannan svensk i detalj mördarens förmodade flyktväg: Tunnelgatan, trapporna upp mot Brunkebergsåsen. Folk, privatspanare av normal karaktär och stora författare som PO Enquist, har flåsande klockat sig själva på olika sträckor i kvarteren för att få stöd för just sin teori. Snart kommer väl en ny så kallad sista bok om Olof Palme att sälja stort.

Men hur många känner till kortegens väg?

Mordet har överskuggat politikern i fyra decennier och jag har väl inga skäl att störa i kriminalhistorikernas stora fest denna helg. Jag skulle bara vilja säga några ord om inrikespolitikern Olof Palme.

Var han så lyckad?

Att Palme var en stor företrädare för ett socialdemokratiskt Sverige i världen, det vittnar deltagarlistan från begravningen om, vad Svenska Dagbladets kärnläsare än vill säga om saken.

Men inrikespolitiken?

Den är intressant.

I det socialdemokratiska partiet beskrivs inte sällan Olof Palme ännu som en gestalt från de storslagna åren. Författare – skickliga sådana – Henrik Berggren och Kjell Östberg och den nyligen bortgångne Björn Elmbrant har byggt biografier på den grundläggande hypotesen att Palme var extraordinär. Vilket han kanske var.

Men inte särskilt framgångsrik.

Han tog över ett parti som hade stöd av 50,1 procent av väljarna och mördades efter att ha nått 44,7 i valet 1985. I fyra av hans sex valrörelser försvagades partiets resultat. Två gånger förlorade han slaget om regeringsmakten.

En rimligare utgångspunkt, sett till siffrorna, är att betrakta Palmes tid som en startpunkt på den strukturella nedgång socialdemokratin upplevt i Sverige. Adderar man sakpolitiken blir det ännu tydligare.

Vilka reformer drev Palme igenom som blivit bestående och framgångsrika?

Avskaffandet av sambeskattningen, utbyggnaden av förskolor och föräldraförsäkring, förstås. Ett tungt område – hela jämställdhetspolitiken – där Palmes socialdemokrati otvetydigt spelade en avgörande roll. Reformer som hållit för tidens tand.

Det går kanske att addera lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen, även om eftervärlden inte lika entydigt rosat den arbetsrättsliga offensiven. Men från ett socialdemokratiskt perspektiv – och det är väl det relevanta här – måste de ses som betydande framgångar.

Men väger detta verkligen upp bakslagen?

Olof Palme var partiledare från hösten 1969 och mördades vintern 1986. Hans partiledarskap sträcker sig från den våg av vilda strejker och yviga vänsterretorik som följde på gruvkonflikten i Kiruna – då var folkpartister positiva till löntagarfonder – vidare över en civilisationskritisk och decentraliseringsivrande grön våg – folkpartister hatade ett tag kärnkraft – fram till Keynes fall, Friedmans uppgång och en högervind i orkanstyrka – då började folkpartister hålla seminarier om ett ”marknadsekonomiskt alternativ för Sverige” ihop med moderater på Timbro.

Man kan vara välvillig. Det var ingen enkel uppgift att leda en socialdemokratisk rörelse genom detta.

Icke desto mindre kvarstår det faktum att Olof Palme inte klarade av att hindra den marknadsliberala marschen, än mindre fånga upp den och utnyttja den – göra den till sin på klassiskt socialdemokratisk manér.

Han kom för sent och för snett in i det liberala paradigmskiftet. Han missbedömde det, det brukar också vithåriga före detta statsråd tillstå när man pratar med dem.

Palme misslyckades med den ekonomiska politiken under oljekriserna. Palme förmådde sedan inte att hantera frågan om löntagarfonder. Detta radikala LO-förslag som skulle förflytta makt från kapitalet till arbetarna, men som i stället slutade med en enorm framgång för SAF med den stora demonstrationen 1982. Det blev ett förnedrande nederlag.

Och i dagens socialdemokratiska ögon var väl kreditavregleringen några år senare inte mycket bättre. ”Novemberrevolutionen” som den kallats innebar stora möjligheter för banker att låna ut mer pengar. Den brukar beskrivas som den mest genomgripande omläggningen av svensk penningpolitik sedan andra världskriget, och som en katalysator till den stora 90-talskrisen.

Den föregicks av ett dokumenterat ointresse från Palmes sida. Han orkade inte ens sätta sig in i frågan.

Så kan man också se arvet efter Olof Palme.

Den stora socialdemokratiska epoken i Sverige försvann inte med mordet på Sveavägen den 28 februari 1986 – många har ju velat få historieskrivningen så. Att den dagen dog också socialdemokratin.

Det är fel.

Den stora socialdemokratiska epoken i Sverige gick förlorad under Olof Palmes partiledarskap. Han blev den socialdemokratiska härförare som inte klarade av att leverera på de stigande förväntningarnas missnöje.

Kortegens väg?

Från Stockholms Stadshus över Tegelbacken och Riksbron, mellan riksdagens två byggnader, förbi Slottet, över bron till Kungsträdgården, västerut på Hamngatan, Sergels Torg, sedan Vasagatan upp till Norra Bantorget – där de dova trummorna och den röda fanborgen runt den vita kistan möttes av tusentals sörjande som samlats framför LO-borgen. Och så vidare fram till Adolf Fredriks kyrkogård och den sista vilan.

Nu kan du, om du vill, gå den vägen, klocka dig själv till och med, och tänka på det riktiga arvet efter Olof Palme.

Torbjörn Nilsson"