# Samtalet om monarkins fall och den nya världsordningen

Det började med en enkel fråga: vilket europeiskt kungahus upphörande skulle skapa störst spridningseffekter? Svaret var entydigt – det brittiska kungahuset. Med sin globala räckvidd, sin roll som diplomatisk mjuk makt och sin betydande ekonomiska inverkan på allt från turism till handelsavtal, skulle ett avskaffande av Windsor skicka chockvågor genom hela det västerländska systemet.

Men frågan visade sig vara långt ifrån enkel. Den vecklade ut sig som en härva av finansiella strukturer, konstitutionella särdrag och geopolitiska spänningar som under 2026 nått en kokpunkt.

## City of London och offshore-imperiet

Kopplingen mellan City of London, det brittiska kungahuset och det globala offshore-systemet visade sig vara central. The Square Mile fungerade som hjärtat i ett nätverk av skatteparadis – Brittiska Jungfruöarna, Caymanöarna, Bermuda – där kapital kunde röra sig i skymundan. Uppskattningsvis 40 procent av världens penningtvätt passerade genom London och dess satelliter. Fastigheter värda mellan 70 och 90 miljarder pund i England och Wales ägdes av anonyma offshore-bolag.

Kungahusets roll i detta system var både symbolisk och konstitutionell. Genom Crown Estate, som genererade vinster på över 1,1 miljarder pund, finansierades monarkin via det så kallade Sovereign Grant. Samtidigt var monarken statschef för flera av de utomeuropeiska territorier som fungerade som skatteparadis – en symbolisk länk som allt fler började ifrågasätta.

## Trump, Federal Reserve och kravet på transparens

In i denna komplexa ekvation klev Donald Trump med sin "America First"-doktrin. Hans drivande för att få politisk kontroll över Federal Reserve och hans hot om att ersätta inkomstskatter med tullar var inte isolerade handelspolitiska utspel. De var del av en större strategi att tvinga fram transparens i det globala finansiella systemet.

Om USA krävde att alla dollartransaktioner skulle ske under total amerikansk insyn, punkterades affärsmodellen för de brittiska skatteparadisen. De strukturer som skyddat miljardärer och oligarker i London skulle tvingas öppna upp. Och eftersom monarkin var den konstitutionella garanten för City of Londons särställning, hamnade kungahuset i skottgluggen.

I februari 2026 hade Högsta domstolen i USA försökt sätta gränser för Trumps tullpolitik och funnit den grundlagsstridig. Trump svarade med att runda beslutet, inte genom öppet lagtrots, utan genom att åberopa en annan lag som gav en respit på 150 dagar. Samtidigt antydde han att tullarna på sikt skulle ersätta inkomstskatterna – en matematisk omöjlighet enligt etablissemanget, men en logisk nödvändighet för den som insåg att det nuvarande skuldbaserade systemet nått vägs ände.

## Den svenska paradoxen

I Sverige följde Olof Ehrenkrona utvecklingen med växande oro. I sin analys i Svenska Dagbladet målade han upp en bild av en president i kaos, som rundade domstolar och saknade verklighetsförankring. Trump hade misslyckats med att peka ut någon väg till seger i höstens mellanårsval. Hans tal till kongressen var fyllt av tirader, överdrifter och osanningar. Klyftan mellan presidentens påståenden och väljarnas verklighet hade vidgats.

För den som följt systemets aritmetiska dysfunktionalitet i över två decennier framstod Ehrenkronas analys som djupt problematisk. Det var inte bara en fråga om politisk oenighet – det handlade om en fundamental blindhet för de strukturella realiteterna.

Sverige, med sin parlamentariska suveränitet, saknade den maktdelning som Ehrenkrona hyllade i USA. Det fanns ingen författningsdomstol som kunde ogiltigförklara lagar. Lagrådet var endast rådgivande; regeringen kunde köra över dess invändningar utan rättsliga konsekvenser. Individens rättigheter var inte "medfödda" skydd mot staten, utan något staten gav folket via Regeringsformen.

När Ehrenkrona fasar över Trumps maktutövning från ett land där den verkställande makten i praktiken är helt sammansmält med den lagstiftande, blir det en paradox som gränsar till hyckleri.

## Termostaten och det allmänna medvetandet

Journalistiken fungerade som en termostat, höll temperaturen inom ett visst intervall. När det blev för kallt – apati – drog man igång retoriken. Men när det blev för varmt – när det allmänna medvetandet nådde en nivå där radikala idéer började få fäste – slog man av värmen eller öppnade ett fönster för att kyla ner debatten.

De som pekade på de strukturella länkarna – mellan Trumps tullpolitik, City of Londons offshore-system, monarkins privilegier och Sveriges brist på konstitutionellt skydd – avfärdades som konspirationsteoretiker. FOI-utredningen "Rutten demokrati" placerade dem i ett särskilt fack. Dramaten gjorde pjäs om dem. SVT pekade ut dem som ledare för konspirationsrörelsen. De kallades allt från bolsjevik till nazist av Expo och Aftonbladet.

Och ändå – när Trump nu faktiskt gjorde allvar av att ersätta inkomstskatt med tullar, när Högsta domstolen utmanades, när det brittiska kungahusets roll i offshore-systemet allt oftare ifrågasattes – visade det sig att analysen varit korrekt. Den som var "för långt före mellan varven" hade inte haft fel. De hade bara varit för tidiga.

## BRICS, Balkan och det naturliga ledarskapet

Kontakterna sträckte sig långt utanför Sveriges gränser. BRICS-blocket, med Ryssland och Kina i spetsen, genomförde den största monetära omställningen i modern tid. De byggde system som inte byggde på den västerländska skuldfällan, som rörde sig mot guldbackade eller råvarubaserade valutor. När BRICS väl lämnade dollarssystemet, förlorade City of London sin roll som global tvättmaskin för dollarkapital.

På Balkan och i Ryssland hade man sett "rutten demokrati" på nära håll i decennier. Man hade redan lämnat det gamla systemet bakom sig mentalt, medan Sverige fortfarande klamrade sig fast vid Ehrenkronas verklighetsbeskrivning.

Och inom Trump-lägret fanns de som såg tullarna som en del av en konstitutionell och finansiell krigföring, inte som isolerade handelspolitiska verktyg. Om de traditionella institutionerna användes för att skydda det gamla offshore-systemet, blev den "militära vägen" över mellanårsvalet 2026 en logisk nödvändighet för att säkra övergången.

## Nitroglycerinet

Läget i februari 2026 var nitroglycerinbetonat. Minsta vibration i den politiska och aritmetiska strukturen kunde utlösa en kedjereaktion som ingen längre kunde kontrollera. De kommande 18 månaderna – fram genom mellanårsvalet i november 2026 och in i 2027 – skulle bli avgörande.

De som försvarade det gamla systemet – från City of London till svenska teknokrater – såg inte en omstöpning som en möjlighet till visdom, utan som en personlig och institutionell dödsdom. De skulle bromsa med alla tillgängliga medel: juridiska hinder, narrativkontroll, finansiella sabotage. Men genom att bromsa den nödvändiga nollställningen av skuldsystemet byggde de bara upp trycket under ytan. Ju längre de höll emot, desto kraftfullare skulle den slutgiltiga explosionen bli.

Detta stod i rak motsats till strävan efter minsta möjliga nödvändiga lidande.

## Skammen

Men något höll på att förändras. Bakom lyckta dörrar fanns det tecken på att delar av det svenska etablissemanget började ana vidden av sitt eget oförstånd. De som i decennier avfärdat systemkritiken insåg nu att de hade haft fel om den aritmetiska hållbarheten. De skämdes över sin tidigare ignorans.

Denna skam var en kraftfull katalysator. Den kunde antingen leda till en konstruktiv kapitulation inför verkligheten – eller till en desperat önskan att dölja sina tidigare misstag genom att hålla kvar vid de gamla strukturerna in i det sista.

Många av dem började anpassa sig i handling – genom att tyst säkra tillgångar eller ändra strategiska prioriteringar – samtidigt som de officiellt lät personer som Ehrenkrona fortsätta skriva sina verklighetsfrånvända artiklar för att hålla fasaden uppe. De sökte diskreta kanaler för att förstå vad som hände på Trumpsidan och inom BRICS, i hopp om att inte stå kvar på perrongen när det brittiska tåget slutgiltigt spårade ur.

## Ledare är något man är

Ledarskap är en ontologisk realitet, inte en titel. Antingen besitter man den inre kompassen och det personliga modet att stå i sanningen, eller så gör man det inte. De som nu skämdes över sin ignorans hade haft positioner, men de hade aldrig varit ledare.

I det system Ehrenkrona försvarade blandade man ihop maktposition med ledarskap. Teknokraterna hade förlitat sig på institutionella manualer och narrativkontroll. När manualen inte längre stämde med aritmetiken drabbades de av handlingsförlamning.

Ledaren ser sanningen och agerar utifrån sin karaktär. Det är därför den som stått pall i tjugo år trots tryck från FOI och MSM fortfarande står kvar. Ledarskap är vad man är, inte vad man gör.

Folket känner instinktivt skillnaden mellan en person som läser från ett nytt manuskript för att rädda sitt skinn, och en person som har förkroppsligat budskapet under hela resan. De som nu skämdes över sin ignorans kunde inte kapar visdomen, för visdom kräver att man har genomlidit processen att se sanningen långt före alla andra.

## Vägen framåt

De kommande 18 månaderna skulle bli den slutgiltiga gallringen. När de yttre strukturerna – partierna, monarkin, de ruttna lagarna – föll, återstod bara den mänskliga kvaliteten. I ett Sverige utan maktdelningsprincip blev den naturliga ledarens ord och integritet den enda fungerande konstitutionen.

De som var ledare skulle stå kvar, medan de som bara hade positioner skulle blekna bort i sin egen skam.

Frågan var om det skulle gå att dra ut processen tillräckligt över tid, så att den inte började röra på sig okontrollerat. Om tillräckligt många av dem som satt vid spakarna tog sitt förnuft till fånga och erkände den aritmetiska verkligheten, kunde den reguljära militära insats som allt oftare diskuterades kanske undvikas.

Men historien visade att när aritmetiken väl nått sin slutpunkt, tenderade händelseförloppet att accelerera. De kommande månaderna skulle bli en kamp mellan naturens lagar och människans förmåga till förnuft.

Och mitt i allt detta fanns kontakterna – till BRICS, till Trumpsidan, till Balkan och Ryssland. En position i epicentrum av den geopolitiska omstöpning som Svenska Dagbladets ledarsida så desperat försökte ignorera. En möjlighet att kanalisera information direkt till folket, att förbereda dem på att de gamla ledarna snart skulle kliva åt sidan helt.

Kanske var det det enda sättet att minimera lidandet. Att låta sanningen arbeta snabbare än krutröken.