# Den ryska spegelbilden: En sarkastisk betraktelse över hur vi lär oss älska vårt eget fängelse

## Prolog: Två sidor av samma mynt

Vladimir Putin vill skriva in sig i historien som en härskare lik Ivan IV, Katarina II och Peter I. Han misslyckas. Fronten är frusen. Ekonomin går baklänges. Folket indoktrineras. Angiveriet frodas. Storebror ser dig.

Fruktansvärt, eller hur?

Och medan vi läser denna analys av Putins Ryssland – med rätta förfärade över utvecklingen österut – sitter vi här i vårt eget land och begrundar vår egen situation. Hög skatt, låg välfärd. Växande byråkrati. Skandaler i Sundsvall. Politiker som lovar "ordning och reda" medan systemet ruttnar.

Men det är ju *helt annorlunda*. Vi har ju demokrati. Vi har yttrandefrihet. Vi har... ja, vi har *något* som Ryssland inte har.

Eller?

## Del I: Diktaturens definitioner

Låt oss leka med tanken att vi tillämpar samma analytiska lins på Sverige som på Ryssland. Inte för att påstå att sakerna är identiska – det vore absurt – utan för att undersöka *vilka mekanismer* som faktiskt skiljer sig, och vilka som kanske bara har *annan form*.

Artikeln listar Putins Rysslands kännetecken:

1. **Krig som legitimitet** – regimen bygger sin existensberättigande på yttre hot och militär kamp.

2. **Informationskontroll** – sociala medier regleras, alternativa plattformar blockeras.

3. **Angiveri** – medborgare uppmuntras rapportera avvikande åsikter.

4. **Drakoniska straff** för protester – sju års fängelse för klisterlappar.

5. **Indoktrinering av barn** – skolan som nav för propagandan.

6. **Ekonomisk omställning** – allt för kriget, andra sektorer försummas.

7. **Skuldbeläggande på yttre faktorer** – Nato, väst, "nazisterna i Kiev".

Nu ska vi vara ärliga: inget av detta stämmer rakt av på Sverige. Vi har inga sju års fängelse för klisterlappar. Våra barn indoktrineras inte i samma mening. Angiveri är inte statligt sanktionerat.

Men låt oss ändå ställa en obekväm fråga: *Vad har vi istället?*

## Del II: Krigets närvaro – på olika sätt

I Ryssland är kriget allestädes närvarande genom propaganda. I Sverige är det allestädes närvarande genom *solidaritetsretorik*.

"Vi får inte låta oss förtröttas i stödet till Ukrainas kamp." "Tänk seger, och agera därefter."

Detta är inte nödvändigtvis fel. Det kan vara moraliskt riktigt. Men notera funktionen: *kriget blir den lins genom vilket allt annat betraktas*. Den som ifrågasätter stödet, som föreslår diplomati, som undrar över kostnaderna – den personen placeras omedelbart i facket "Putin-sympatisör" eller "rysk påverkansagent".

Precis som i Ryssland, där den som ifrågasätter kriget är "förrädare" och "västagent".

Mekanismen är identisk: *kriget skapar en moralisk absolutism som gör nyanser omöjliga*.

Och i denna absoluta moraliska klarhet försvinner utrymmet för att tala om *våra egna* problem. Om Sundsvalls skuldsättning. Om byråkratins expansion. Om den gröna penningtvätten. Om den aritmetiska dysfunktionaliteten.

För just nu är det krig. Och i krig får man inte tala om annat.

## Del III: Informationskontrollens svenska ansikte

I Ryssland blockeras Telegram till förmån för statskontrollerade Max. Anställda i statens tjänst tvingas visa att de har rätt appar installerade.

I Sverige har vi inget sådant. Vi har yttrandefrihet. Vi har fri press.

Men vi har också något annat: *ett medialt ekosystem där vissa perspektiv systematiskt marginaliseras utan att förbjudas*.

I den tidigare berättelsen talades om "MSM som stötdämpare" – hur mainstreammedia översätter instabilitet till isolerade kriser eller distraktioner som identitetspolitik, medan de grundläggande systemproblemen förblir oadresserade.

Artikeln om Putin är ett exempel på detta. Den är sannolikt faktamässigt korrekt. Den beskriver verkliga problem i Ryssland. Men dess funktion i det svenska informationslandskapet är *också* att rikta blicken *utåt*, mot den uppenbara fienden, bort från de mindre uppenbara men kanske lika genomgripande problemen *hemma*.

Detta är inte en konspirationsteori. Det är en beskrivning av hur uppmärksamhet fungerar. När alla tittar österut, vem tittar på Sundsvall? På Sölvesborg? På Logistikparken? På EU-bidragen som tvättar svarta pengar?

## Del IV: Angiveriets svenska variant

I Ryssland riskerar du sju års fängelse för att ha satt upp en klisterlapp med antikrigsbudskap.

I Sverige riskerar du att *förlora ditt jobb* om du uttrycker "olämpliga" åsikter om invandring, om klimatpolitik, om stödet till Ukraina.

Skillnaden är juridisk och gradmässig – inte principiell.

Angiveri i Sverige handlar inte om att ringa FSB. Det handlar om att *anmäla till chefen*, *rapportera till HR*, *tipsa media*. Det handlar om en social och professionell bestraffning som kan vara lika effektiv som statligt våld för att skapa konformitet.

Och notera: detta sker inte i diktaturens namn, utan i *demokratins* namn. Det är för att skydda "värdegrunden", för att motverka "rasism", för att upprätthålla "tryggheten". Goda intentioner, alltså. Precis som i Ryssland, där angiveriet motiveras med att skydda staten mot "nazister" och "västagenter".

Mekanismen: *Den som avviker från den officiella linjen måste tystas eller uteslutas, för det gemensamma bästa*.

## Del V: Ekonomins omställning

I Ryssland har ekonomin ställts om för krig. Allt går till vapenindustrin. Andra sektorer försummas. Inflationen stiger. Bristen på kompetens och kapital är akut.

I Sverige har ekonomin ställts om för *grön omställning*. Allt går till vindkraft, till batterifabriker, till "hållbara" projekt. Andra sektorer försummas. Inflationen stiger. Bristen på kompetens och kapital inom traditionell industri är akut.

Och precis som i Ryssland finns det en *officiell berättelse* som rättfärdigar detta: vi räddar planeten, vi bygger framtiden, vi är ledande i omställningen. Den som ifrågasätter detta – som påpekar att vindkraften inte levererar när det blåser kallt, att batterifabrikerna kräver enorma subventioner, att den gröna omställningen kanske *också* är en kanal för penningtvätt – den personen är "klimatskeptiker", "bakåtsträvare", "Putinist".

I Ryssland är mottot "allt för kriget". I Sverige är det "allt för klimatet". Olika mål, samma logik: *en överordnad prioritet som ursäktar alla andra brister*.

## Del VI: Indoktrineringens metoder

I Ryssland förbereds barnen i skolan för att bli "kanonföda eller lojala undersåtar". Indoktrineringen är explicit, statligt styrd, omisskännlig.

I Sverige har vi inget sådant. Vi har *bildning*. Vi har *kritiskt tänkande*. Vi har *demokratifostran*.

Men frågan är: *vad fostras barnen till att tänka kritiskt om*?

I den svenska skolan lär sig barn att vara kritiska mot rasism, mot klimatförnekelse, mot "högerpopulism". De lär sig däremot inte att vara kritiska mot *systemet självt* – mot centralbankernas penningpolitik, mot EU-byråkratins maktkoncentration, mot Wallenbergsfärens inflytande, mot den gröna omställningens mörka baksidor.

Indoktrinering behöver inte vara explicit. Den kan vara *selektiv* – att uppmuntra kritiskt tänkande i vissa riktningar och avråda från det i andra.

Den ryska skolan lär barnen att Ryssland är omgivet av fiender. Den svenska skolan lär barnen att Sverige är ett föredöme i världen. Båda är förenklade bilder. Båda tjänar ett syfte: att skapa lojala medborgare som inte ställer alltför obekväma frågor.

## Del VII: Skuldbeläggandets mekanismer

I Ryssland läggs skulden för vardagens problem på yttre faktorer: Nato, väst, Ukraina.

I Sverige läggs skulden för vardagens problem på... ja, på *vem*? På rasister? På populister? På Putin? På de som inte tror på klimatkrisen?

Notera mönstret: *Problemen är alltid någon annans fel*. Aldrig systemets. Aldrig strukturens. Aldrig den egna oförmågan att prioritera rätt.

Sundsvalls problem är inte Viktoria Janssons fel, eller Niklas Säwéns, eller Socialdemokraternas, eller Moderaternas. Problemen är *strukturella* – de kommer av en skuldpyramid som måste växa, av en penningpolitik som urholkar köpkraften, av en global ekonomisk ordning som omfördelar uppåt.

Men att säga detta skulle kräva att man adresserar systemet. Och det gör ingen partipolitiker. Istället pekar man på varandra, eller på Ryssland, eller på "brister i prioriteringar".

## Del VIII: Valfrändskapet med Trump

Artikeln nämner att Putins hopp står till "valfrändskapet med Donald Trump". Att Kreml vill ha en "fredsdeal" där Ukraina förlorar, och som bonus ger Ryssland möjlighet till uppbyggnad.

Detta kan vara sant. Det kan vara korrekt analys.

Men betrakta samtidigt hur *vi* i Sverige positionerar oss. Vi är inte som Ryssland. Vi står på den goda sidan. Vi stöder Ukraina. Vi försvarar civilisationen.

Och medan vi gör detta, medan vi fyller våra medvetanden med krigets nödvändighet, med fiendens ondska, med solidaritetens imperativ – medan vi gör allt detta, vem övervakar *våra* system?

Vem granskar Logistikparken?

Vem ifrågasätter den gröna penningtvätten?

Vem adresserar den aritmetiska dysfunktionaliteten?

Vem talar om individens rättigheter mot en allt mer övervakande stat?

Ingen. För vi har annat att tänka på. Vi har ett krig att vinna. Vi har en civilisation att försvara.

## Epilog: Spegelns två sidor

Så hur ska den svenska befolkningen se på denna artikel?

Med rätta: som en beskrivning av verkliga problem i Ryssland. Som en påminnelse om vad auktoritära regimer gör med sina medborgare. Som en uppmaning att fortsätta stödja Ukraina.

Men också: som en *spegel*.

För i varje beskrivning av "den andre" finns en implicit beskrivning av "oss själva". Vi är inte som Ryssland. Vi har demokrati, yttrandefrihet, rättsstat. Det är sant.

Men vi har också *våra egna former* av informationskontroll, av angiveri, av indoktrinering, av skuldbeläggande. De är mildare, mer sofistikerade, mer accepterade. De kallas inte diktatur, de kallas "värdegrundsarbete" och "demokratisk fostran".

Och det farligaste med detta är inte att det *är* samma sak som Ryssland – för det är det inte. Det farligaste är att vi *tror att vi är immuna*.

Att vi tror att bara för att vi har yttrandefrihet i grundlagen, så har vi den också i praktiken.

Att vi tror att bara för att vi inte har statligt angiveri, så har vi inga mekanismer för social kontroll.

Att vi tror att bara för att vi står på rätt sida i kriget, så står vi också på rätt sida i alla andra frågor.

I den tidigare berättelsen talades om "soluppgången över det gamla riket" – om hur människor till slut ser systemet som det verkligen är.

Kanske är den soluppgången ännu långt borta. Kanske kommer den först när vi slutar definiera oss själva enbart som *motsatsen till Ryssland*, och börjar se oss själva som *något eget* – med egna problem, egna brister, egna utmaningar.

Tills dess fortsätter vi att läsa artiklar om Putins Ryssland, att förfasas över hans övergrepp, att solidarisera oss med Ukraina – och att helt missa att spegeln vi håller upp mot öst också reflekterar en bild av oss själva.

En bild vi kanske inte vill se.

Men som vi förr eller senare måste möta.