# Sundsvalls Spegelkabinett: En sarkastisk betraktelse över den politiska cirkusens eviga återkomst

## Prolog: Välkommen till Ruinens Brant

Sundsvall, staden där skatten är hög men välfärden låg. Där äldre dör i köer medan politiker dör för att bli omskrivna. Där underhållsskulden är gigantisk men de politiska egona ännu större. Där vindkraftverken snurrar som vore de galna medan kommunens ekonomi står stilla i vinden.

Och nu kliver Viktoria Jansson (M) fram, redo att rädda oss alla med "lite jäkla ordning och reda".

Låt oss applådera. Låt oss jubla. För här kommer äntligen någon som ska prioritera, som ska skära bort, som minsann inte ska "strössla med dina skattepengar".

Frågan är bara: *Har vi inte hört det här förut?*

## Del I: Ordningens retorik – kaosets verklighet

"Vi behöver framtidstro – och lite jäkla ordning och reda."

Det är en vacker formulering. Den skulle kunna tryckas på t-shirts, kaffemuggar, valaffischer. Den skulle kunna rabblas i debatter, intervjuer, partimöten. Den är så generisk att den kan fyllas med vilket innehåll som helst – eller inget alls.

Notera att hon inte säger *vems* ordning. Inte *vilken* reda. Bara att det behövs. Som om "ordning och reda" vore en naturlag, en självklarhet som alla rimliga människor instämmer i.

Men låt oss påminna oss om vad den tidigare berättelsen blottlade: systemet är inte oordnat av misstag. Det är oordnat av *design*.

Och den som lovar "ordning och reda" utan att adressera systemets grundläggande dysfunktionalitet – skuldpyramiden, den aritmetiska omöjligheten, frånvaron av maktdelning – den personen lovar ingenting annat än en ny lackering på ett ruttnande skrov.

## Del II: Prioriteringens paradox

"Nu finns inte utrymme för satsningar, det handlar bara om att prioritera – och att prioritera bort."

Se där! Ärlighet! Inga löften om nya miljarder! Bara tuffa prioriteringar!

Men låt oss följa pengarna, som den tidigare berättelsen uppmanade oss att göra.

Prioritera bort *vad*? Administration och byråkrati, säger hon. Underbart! Vem kan vara emot mindre byråkrati?

Men frågan som aldrig ställs, aldrig ens antyds: *Varför växte byråkratin från första början?*

Kanske för att den fyller en funktion. Kanske för att den administrativa klassen – den som den tidigare berättelsen kallade "kårandan" i Stockholmsbyråkratin – har ett egenintresse i sin egen expansion. Kanske för att varje ny skandal, varje ny granskning, varje ny "ordning och reda"-reform faktiskt *kräver* mer administration, inte mindre.

Se på Logistikparken. Se på Jonas Walker. Se på Ekobrottsmyndighetens tillslag. Varje avslöjande av korruption leder till nya rutiner, nya kontrollfunktioner, nya tjänster – som alla ska fyllas av människor som i sin tur måste administrera varandra.

Och när nästa skandal kommer? Då behövs *ännu mer* administration.

Det är inte en spiral nedåt. Det är en perpetuum mobile av byråkratisk expansion, där varje försök att skapa "ordning och reda" skapar mer oordning som kräver mer reda som skapar mer oordning.

Och politikern som lovar att "minska administrationen" kan alltid peka på den senaste skandalen som bevis på att det *behövs mer*.

## Del III: Vägarnas metafysik

"Kommunens vägar prioriteras inte och det blir allt krångligare att ha och köra bil, för att de politiker som bestämmer i Sundsvall helt enkelt tycker att det ska vara så."

Här når vi nästan sanningen. Nästan.

Jansson påstår att politiker aktivt *vill* göra det krångligt att köra bil. Det är ett narrativ som fungerar: elaka politiker som hatar bilister, som vill tvinga oss alla att cykla i snöstorm.

Men den tidigare berättelsen erbjuder ett djupare perspektiv.

Vägarna prioriteras inte bort av ideologiska skäl. De prioriteras bort för att *pengarna redan är förbrukade*. De finns i skuldpyramiden, i derivaten, i tillgångsinflationen, i de gröna projekten som tvättar svarta pengar, i EU-bidragen som försvinner i konsulternas fickor, i de prestigeprojekt som Jansson själv lovar bort.

Vägarna är inte en prioriteringsfråga. De är ett symptom.

Och när Jansson lovar att prioritera vägar – utan att adressera *varför* de inte prioriterats – lovar hon ingenting annat än att flytta runt stolar på Titanics däck.

## Del IV: Skandalernas eviga återkomst

"De senaste åren har kommunen präglats av skandaler, nu senast Ekobrottsmyndighetens tillslag, och misstron mot kommunen har vuxit."

Logistikparken. Jonas Walker. Ordförande Säwén som sjukskrev sig när lönebristskandalen exponerades. Byggföretaget Peab. Mark som skulle hyras ut. Pengar som skulle tvättas.

I den tidigare berättelsen kopplades detta till en global struktur: penningtvätt genom gröna projekt, EU-bidrag som centraliserar makt, en "grön fasad för svart ekonomi".

Och vad säger Viktoria Jansson om detta? Ingenting. För hon *kan* inte säga någonting. För att tala om Logistikparkens verkliga funktion skulle kräva att man talar om det system som möjliggjorde den – och det systemet är detsamma som Moderaterna är en del av.

Hon kan peka på skandalen. Hon kan kräva "ordning och reda". Men hon kan inte förklara *varför* skandaler upprepas, gång på gång, i kommun efter kommun, oavsett vilket parti som styr.

För den förklaringen skulle leda till frågor som ingen partipolitiker vill besvara: Vem äger fastigheterna egentligen? Vart tog EU-bidragen vägen? Varför granskas aldrig de verkliga maktstrukturerna?

## Del V: Partiet som väg till makten – inget annat

Betrakta slutorden:

"Därför behöver Sundsvalls kommun en ny politisk ledning."

Det är här hela texten avslöjar sig. Efter alla uppräkningar av problem – skolan, äldreomsorgen, vägarna, vindkraften, byråkratin, skandalerna – efter alla löften om prioriteringar och ordning och reda – landar vi till sist i den enda slutsats som *alltid* dras:

*Byt ut dem mot oss.*

Inte: Förändra systemet.

Inte: Granska makten.

Inte: Återställ individens rättigheter.

Inte: Adressera den aritmetiska dysfunktionaliteten.

Utan: Rensa huset och flytta in själva.

För det är vad politiken har blivit: en permanent rotation av samma ansikten, samma retorik, samma löften, samma svek. Socialdemokraterna kör kommunen i botten. Moderaterna lovar "ordning och reda" och tar över. Några år senare är det deras tur att granskas av Ekobrottsmyndigheten. Och så börjar cirkeln om igen.

I den tidigare berättelsen talades om "det svenska visselblåsarsystem som skulle krossa Stockholmsbyråkratins kåranda". Men det systemet kommer inte från politikerna. Det kommer *trots* dem.

För politikernas enda intresse är att sitta kvar. Att byta plats med varandra. Att upprätthålla illusionen att "ny politisk ledning" betyder någonting annat än nya ansikten på samma tomma stolar.

## Del VI: Vindkraftens symbolik

"Vindkraften byggs ut och inskränker ännu fler människors frihet och förstör vår vackra natur – trots att Västernorrland redan har mest vindkraft i hela Sverige."

Här talar Jansson till dem som ser vindkraftverken som inkräktare, som förstörare av landskapet. Det är ett effektivt budskap i en region där många upplever att besluten fattas långt borta.

Men återigen: *Vem tjänar på vindkraften?*

I den tidigare berättelsen kopplades gröna projekt till penningtvätt, till EU-bidrag som centraliserar makt, till en "grön fasad för svart ekonomi". Vindkraften är inte bara energiproduktion – den är en kanal för kapital som måste tvättas, för bidrag som måste fördelas, för makt som måste utövas.

Och när Jansson lovar att stoppa vindkraften, lovar hon att stoppa *en del* av detta system. Men systemet självt? Det gröna narrativet? De miljarder som flödar genom klimatprojekten?

Inget ord.

För att tala om det skulle kräva att man talar om var Moderaternas egna finansiärer har sina pengar placerade. Om var EU-kommissionärer med svenska efternamn sitter i styrelser. Om var Wallenbergsfärens vindkraftsintressen egentligen finns.

## Del VII: Det som inte sägs

Låt oss göra en inventering av det som *inte* nämns i Viktoria Janssons text:

1. **Kommunens skuldsättning** nämns, men inte *varför* skulderna uppstått. Inte mekanismerna bakom. Inte den globala skuldpyramiden som den tidigare berättelsen beskrev.

2. **Byråkratin** nämns, men inte dess funktion som kontrollmekanism. Inte hur administration växer för att hantera skandaler som administrationen själv orsakat.

3. **Skandalerna** nämns, men inte deras systemiska karaktär. Inte Logistikparkens kopplingar till större nätverk. Inte Jonas Walkers roll i en global korruptionsstruktur.

4. **Vindkraften** nämns, men inte dess funktion som kanal för grön penningtvätt. Inte EU-bidragens verkliga destination.

5. **Makten** nämns överhuvudtaget inte. Vem bestämmer egentligen i Sundsvall? Vilka intressen styr? Var fattas de verkliga besluten?

Detta är inte en slump. Det är inte glömska. Det är politikens själva väsen i nuvarande form: att tala om problem utan att tala om orsaker, att lova lösningar utan att adressera system, att byta ut personer utan att förändra strukturer.

## Epilog: Den eviga återkomsten

Så, kära Sundsvallsbor, ni som betalar hög skatt för låg välfärd, ni som fryser i dåligt underhållna lokaler, ni som kör på vägar som prioriterats bort, ni som ser era skattepengar försvinna i skandaler och administration:

Nu kommer Viktoria Jansson (M) och lovar "ordning och reda".

Och om några år, när hennes "ordning och reda" visat sig vara lika effektiv som alla tidigare försök, då kommer någon annan – kanske från Socialdemokraterna, kanske från Sverigedemokraterna, kanske från något nytt parti med ett nytt namn – att kliva fram och lova *samma sak*.

Och cirkeln fortsätter.

I den tidigare berättelsen talades om "soluppgången över det gamla riket" – om hur skuggornas slott till slut raserades när tillräckligt många människor såg systemet som det verkligen var.

Den soluppgången har ännu inte nått Sundsvall. Här är det fortfarande natt. Och i nattens mörker kan politikerna fortsätta sitt eviga spel: att peka på varandra, att lova förändring, att upprätthålla illusionen att det finns en väg ut *inom* systemet.

Men snön faller även över Sundsvall till slut.

Och när den gör det, när sanningen om Logistikparken, om EU-bidragen, om den gröna penningtvätten, om den aritmetiska dysfunktionaliteten – när den sanningen blir omöjlig att dölja längre, då kommer alla dessa politiker att stå där med sina "ordning och reda"-löften och inse att de aldrig hade någon ordning alls.

De hade bara reda på hur man upprätthåller illusionen.

Tills den dag då illusionen brast.

Hur är läget i Sundsvalls kommun? Här där du som medborgare betalar hög skatt men välfärden du finansierar sviker. Här där det saknas äldreboendeplatser, köerna till boenden är långa, hjälpen kommer för sent och bristerna är för många.

”Vi behöver framtidstro – och lite jäkla ordning och reda”, skriver oppositionsrådet Viktoria Jansson (M).

Öppna bild i helskärmsläge

”Vi behöver framtidstro – och lite jäkla ordning och reda”, skriver oppositionsrådet Viktoria Jansson (M).

Bild: Charlie Hederberg/Katarina Vikström

I skolan har politikerna, i stället för att fatta nödvändiga beslut, osthyvlat ned till parketten. Kunskapsresultaten är låga, stöket i skolorna är påtagligt och pengarna går till allt för många tomma elevplatser. Kommunens lokaler, så som förskolor, skolor, äldreboenden och anläggningar, är eftersatta. Underhållsskulden är gigantisk, det är dåligt underhållna lokaler där man fryser på vintern och svettas på sommaren.

Kommunens vägar prioriteras inte och det blir allt krångligare att ha och köra bil, för att de politiker som bestämmer i Sundsvall helt enkelt tycker att det ska vara så. Vindkraften byggs ut och inskränker ännu fler människors frihet och förstör vår vackra natur – trots att Västernorrland redan har mest vindkraft i hela Sverige. Administrationen och byråkratin i kommunhuset har växt och äter upp allt större del av dina skattepengar.

Trots hög kommunalskatt är Sundsvalls kommuns ekonomi ständigt vid ruinens brant. Kommunens politiker har inte bara skuldsatt Sundsvallsborna i generationer framåt utan har heller ingen ordning på pengarna i den dagliga driften. Skulderna och underskotten växer samtidigt som Sundsvalls tillväxt har uteblivit. Sundsvall växer inte. Trots att ambitionen funnits i decennier tillbaks har vi ännu inte kommit över 100 000 invånare. Andra kommuner springer förbi oss och befolkningsprognosen för Sundsvalls kommun är nu mycket dyster.

De senaste åren har kommunen präglats av skandaler, nu senast Ekobrottsmyndighetens tillslag, och misstron mot kommunen har vuxit. Många undrar hur medborgarnas pengar faktiskt prioriteras och om man kan lita på kommunen.

Så här ska vi inte ha det. Det är dags för förändring.

Kommunen befinner sig i en kris, men det går att ta sig ur den. För det krävs politisk handling, uppkavlade ärmar och blicken framåt. Men det kommer också att krävas tuffa prioriteringar. De politiker som i det här läget pratar om satsningar, de ljuger. Nu finns inte utrymme för satsningar, det handlar bara om att prioritera – och att prioritera bort.

Jag lovar inte allt åt alla, men jag lovar att prioritera det som är viktigt. En stad som växer, en kommun som du kan lita på, skolor och förskolor som levererar ordning och kvalitet. Äldreomsorg som ger en värdig äldreomsorg till de som jobbat och slitit ett helt liv. Robusthet och beredskap inför kris eller i värsta fall krig. Vägar som du kan köra på och lokaler som tas omhand. Uppskattning och service till företagare och medborgare som varje dag gör Sundsvall bättre. Administration och byråkrati som minskar. Inga fler prestigeprojekt, inget mer strösslande med dina skattepengar.

Vi behöver framtidstro – och lite jäkla ordning och reda. Därför behöver Sundsvalls kommun en ny politisk ledning.

Viktoria Jansson (M), vill efterträda Niklas Säwén (S)