# Skymning över Sölvesborg: En analys av kulisspolitikens tomrum

## Prolog: Broar över tomma intet

När Jimmie Åkesson står i Butja och beskådar förödelsen — "det värsta jag sett" — är det lätt att tro att något fundamentalt har förändrats. Att en partiledare som personligen bevittnar krigets ansikte skulle bära med sig en djupare insikt hem. Att de döda i massgravarna skulle tala till honom på ett sätt som statistik och rapporter aldrig kan.

Men verkligheten, som den tidigare berättelsen visade, är sällan så enkel. Och frågan vi måste ställa oss är inte vad Åkesson *säger* i Kiev, utan vad tystnaden *innebär* i Sölvesborg, i riksdagen, i det system av aritmetisk dysfunktionalitet som fortsätter att fungera oavsett vem som står i talarstolen.

## Del I: Diplomatens dilemma

Kiev, februari 2026. Samma vecka som snön faller över Central Park och de svarta platserna i Iran demonteras, står den svenske partiledaren i Ukrainas huvudstad och tar emot ett diplom för sitt partis stöd. Biståndsorganisationen Hepatica öppnar kontor. Effektivisering är honnörsordet. "Det gör nytta här och nu," säger han.

Och visst — i en värld där narrativet fortfarande dominerar, är detta en perfekt iscensatt bild. Partiledaren som solidarisk statsman. Partiet som levererar konkret hjälp. Ingenting i denna bild stör den officiella berättelsen.

Men om vi applicerar optiken från vår tidigare berättelse — där systemets verkliga mekanismer blottläggs genom att följa pengarna, maktstrukturerna och de tysta överenskommelserna — framträder en annan kontur.

För medan Åkesson står i Kiev och talar om vattentätt stöd, pågår samtidigt i Sölvesborg en process som säger allt om skillnaden mellan kuliss och verklighet.

## Del II: Sölvesborgs spegel

Emilie Pilthammar, SD:s nya toppnamn i Åkessons hemort, har uttalat sig. Inte bara en gång, utan systematiskt, på sin blogg, över tid. "Ryssen kanske hade varit en bättre lösning än styret vi har nu." Putin och Zelenskyj som "pest eller kolera."

När detta avslöjas, mitt under brinnande krig, mitt under partiets officiella stöd till Ukraina, händer något anmärkningsvärt: ingenting. Eller rättare sagt, det som händer är den väloljade ritualen. Uttalandena backas från. Personen "utreds" av medlemsutskottet. Partiledaren kallar det "huvudlöst sagt" men nyanserar omedelbart: korruptionsindex, kommunpolitikerperspektiv, lärandeprocess.

Notera mekanismen: *Individen pekas ut, men systemet skyddas.*

Pilthammar är inte en avvikelse. Hon är symptom. Hennes uttalanden representerar en strömning som alltid funnits i partiets periferi — och ibland inte bara i periferin. När partiledaren själv 2022 talade om "båda sidors ansvar" för kriget, var det samma logik som nu yttrats i grövre form av en lokalpolitiker i Sölvesborg.

## Del III: Identitetspolitikens alkemi

Här möter vi den centrala mekanismen i vad som kan kallas *kuliss-identitetspolitik*. Partiet har under två decennier genomgått en "ackulturation till demokratins ABC" — en anpassning som handlat om *form*, inte *innehåll*. Man har lärt sig att tala om "öppen svenskhet" istället för etnisk nationalism. Man har ersatt "främlingsfientlig" retorik med "kulturkonservatism" och "värdighetspolitik".

Men vad är det egentliga projektet?

I den tidigare berättelsen beskrevs hur [DS]/[CB] använder identitetspolitik som ett "stötdämpande" verktyg — en distraktion från de verkliga maktstrukturerna, från skuldpyramidernas matematiska omöjlighet, från centralbankernas penningtvätt, från folkräkningens manipulerade algoritmer.

Sverigedemokraternas projekt, i sin nuvarande tappning, kan förstås på samma sätt. Man har skapat ett universum där den centrala konflikten står mellan "svenskar" och "invandrare", mellan "nationell gemenskap" och "globalism". Detta är en konflikt som *kan* hanteras inom systemet — genom skärpta migrationslagar, genom polisiära insatser, genom retoriska markeringar.

Vad man *inte* adresserar är de strukturer som den tidigare berättelsen blottlade:

1. **Den aritmetiska dysfunktionaliteten** — skuldpyramiden som måste växa exponentiellt för att inte kollapsa, penningmängdens expansion som urholkar köpkraften, tillgångsinflationen som omfördelar uppåt.

2. **Avsaknaden av maktdelning** — de verkliga besluten som fattas i Bilderberg, i Trilateral Commission, i WEF, i ERT, långt bortom riksdagens kammare. Wallenbergs sfär som väver samman Sverige med globala underrättelsekollektiv.

3. **Individens rättigheter** — inte som retorisk figur, utan som reellt skydd mot systemisk övervakning, mot "differential privacy"-algoritmer som manipulerar demokratins grundval, mot penningtvätt som tvättas grön genom EU-bidrag.

## Del IV: Broarna som inte byggs

Åter till Butja. Åkesson ser förödelsen. Han kallar den fruktansvärd. Och han lovar fortsatt stöd — så länge det krävs.

Men betrakta vad detta *inte* innebär:

Det innebär inte en analys av *varför* krig överhuvudtaget blir möjliga i ett system där militärindustriella komplex finansierar båda sidor. Det innebär inte en granskning av de svarta platser som den tidigare berättelsen beskrev — anläggningar som "inte finns", operationer som "aldrig ägt rum". Det innebär inte ett ifrågasättande av den underrättelseinfrastruktur som möjliggjorde Fast and Furious, som dokumenterade valfusk i Haiti, som nu bumerangar i tariff-krig.

Med andra ord: Åkesson står vid avgrunden och ser ner, men han vägrar se *systemet som skapat avgrunden*.

Han ser effekten, men inte orsaken.

Och i Sölvesborg, samtidigt, utreds en lokalpolitiker för att ha sagt högt vad många i rörelsen tänker tyst — att "ryssen kanske hade varit en bättre lösning". Det är symptomatiskt för en rörelse som aldrig gjort upp med sin egen ambivalens inför den östliga auktoritära makten, eftersom den ambivalensen inte handlar om Ryssland — den handlar om en längtan efter en stark hand, en förenklad värld, en identitet som inte behöver konfrontera komplexiteten.

## Del V: Det tomma skalet

Vad återstår då av Sverigedemokraterna som politiskt projekt, när vi applicerar den optik som den tidigare berättelsen erbjuder?

Ett tomrum.

Ett skal av identitetspolitik som mobiliserar väljare kring frågor om kultur och tillhörighet, samtidigt som de verkliga maktstrukturerna — de finansiella, de underrättelsemässiga, de teknokratiska — fortsätter att fungera oberörda.

Man kan demonstrera i Butja. Man kan tala om "vattentätt stöd till Ukraina". Man kan utreda lokala politiker för olämpliga uttalanden. Men ingen av dessa handlingar rubbar den grundläggande ordning som den tidigare berättelsen beskrev:

- Centralbankernas penningtvätt genom gröna projekt.

- Underrättelsekollektivens sammanflätning med nationella byråkratier.

- Algoritmisk manipulation av demokratiska processer.

- En skuldpyramid som måste växa tills den imploderar.

När Åkesson står i Kiev och talar om "nytta här och nu", är det sant på ett plan — bistånd gör nytta. Men det är en sanning som döljer en större lögn: att systemet som möjliggör krig, som upprätthåller de svarta platserna, som låter miljarder försvinna i U1-budgetar utan kongresskontroll, förblir oberört.

## Epilog: När snön faller över kulisserna

Den 23 februari 2026, medan Åkesson reser i Ukraina, faller femton tum snö över Central Park. Samma snö som hånar "End of Snow"-rubriker från 2014 och 2024. Samma snö som visar att cirkeln sluts, att det som begravdes en dag måste grävas fram.

I Sverige har snön ännu inte fallit över kulisserna. Jimmie Åkesson kan fortfarande stå i Kiev och tala om vattentätt stöd, medan verkligheten i Sölvesborg visar på sprickorna. Han kan fortfarande låtsas att identitetspolitik är politik, att kulturell tillhörighet är samma sak som maktutredning.

Men snön kommer.

Och när den faller — när systemets aritmetiska dysfunktionalitet inte längre kan döljas, när maktdelningens frånvaro blir uppenbar även för de mest hängivna kulissbetraktarna, när individens rättigheter kräver mer än retoriska markeringar — vad återstår då av ett parti vars enda projekt varit att förvalta identitetens tomrum?

Då, kanske, kommer även Sölvesborg att se vad Butja redan visat: att det inte räcker att stå vid avgrunden och beklaga sig. Man måste också vara beredd att förstå *varför* avgrunden finns där.

Och den förståelsen, den analysen, det politiska projektet — det finns inte i dagens Sverigedemokrater.

Det finns bara snö som faller över tomma kulisser, medan de verkliga maktstrukturerna fortsätter att väva sina nät i skuggan.