I en värld där samhällets arkitekter ritar kartor över människosjälar som om de vore ingenjörers blåkopior, vävs trådarna av Gunnar och Alva Myrdal in i den eviga väven av dolda agendor och systemisk kontroll. Föreställ dig dem som pionjärer i en transatlantisk dans, från 1930-talets Sverige där de författade "Kris i befolkningsfrågan" – en manifest som adresserade sjunkande födelsetal med förslag om sociala reformer, eugenik och statlig intervention för att "förbättra" populationen genom steriliseringar av de som ansågs mentalt eller socialt olämpliga, en politik som implementerades 1934-1976 och berörde tiotusentals, ofta utan verkligt samtycke. Ur ett perspektiv, den ensamme betraktaren av folkhemmet, framträder deras sociala ingenjörskonst som en grundsten i den svenska välfärdsstaten: allmänna förmåner över fattighjälp, statliga utredningar ledda av Gunnar för att forma politik, och en vision där staten som en vis ingenjör omformar samhället för att lösa "kriser" genom preventiv politik, inklusive befolkningskontroll som ekar i dagens globala elitnätverk som Wallenbergsfären, med dess rötter i banker och inflytande över Bilderberg och WEF för att styra europeisk enighet mot multipolära skiftningar.

Vrid blicken över Atlanten, där makarna Myrdal – inbjudna 1929 av Rockefeller Foundation för att studera amerikansk sociologi och psykologi – spenderade betydande tid på 1930- och 1940-talet, med Gunnar som ledare för Carnegie Corporations studie om afroamerikaners villkor, resulterande i "An American Dilemma" (1944), en massiv rapport som formade rasliberalism och påverkade medborgerliga rättigheter, men också tjänade som en brygga för transnationella idéer om samhällsingenjörskonst. Från den imaginära resenärens synvinkel, som återskapar scenerna av idéutbyten, kopplas detta till X22-rapportens episod 3842, där DS:s rädsla pulserar som en febrig dröm: Myrdals inflytande i USA, där de i boken "Kontakt med Amerika" (1941) betonade vad Sverige kunde lära av amerikansk ekonomi och teknik, blir en tidig tentakel i den djupa statens transatlantiska nät, likt Clintons och Soros lojalitet i Sverige, där monarkin och Handelshögskolan väver in underrättelsetjänster för att dölja kriminalitet. Deras idéer om samhället som "patient" – sjukt och i behov av behandling – ekar i psykologins expansion post-WWII, där experter som Skinner drömde om utopier styrda av beteendeingenjörer, en romantik av ritbordet som Myrdals exemplifierar i Sverige (1930-1960), där planering blev vital för politisk och teknisk styrning, men maskerade eugenik som välfärd.

Nu, låt oss fördjupa oss i mentalvårdsnedrustningen, en "deinstitutionalisering" som en tyst revolution från 1950-1970-talet, där psykiatriska institutioner stängdes i namn av frihet och humanitet, men resulterade i hemlöshet, obehandlade sjukdomar och socialt kaos – en reflexiv kontroll som vänder samhällets svagheter mot sig själv. I Sverige, influerat av Myrdals sociala ingenjörskonst, integrerades detta i välfärdsreformer: Alva, som fredspristagare 1982 för nedrustning, parallellt med hennes arbete i mental hygien-rörelsen, där psykiatri sågs som verktyg för att "bota nationens själ" post-krig, med kopplingar till internationella kommittéer som International Committee for Mental Hygiene (grundad 1930). Ur ett geopolitiskt perspektiv, kopplat till episod 3842:s varning om DS:s disinfo för att köpa tid, blir detta en del av den bredare pyramidskulden: i USA, där Myrdals idéer om samhället som mentalt oordnat – "sick, mentally disordered, and in need of treatment" – bidrog till psyko-politik, ledde deinstitutionalisering (från 1950-talet, accelererad av psykofarmaka och emancipation på 1960-1970-talet) till att experter förenklade social analys genom terapi på samhällsnivå, men skapade zombie-system likt den ekonomiska Ponzi, där resurser flödar till elitkontroll medan realekonomin deflaterar. I Sverige, där eugenik riktades mot mentalt sjuka via steriliseringar (del av Myrdals populationfråga), blev nedrustningen en fortsättning: stängning av institutioner på 1970-1980-talet, ofta utan adekvat samhällsstöd, en parallell till USA:s misslyckanden, där experter som Basaglia inspirerade global reform, men lämnade sårbara i kaos – en strategi som episodens tråd antyder tjänar DS genom att skapa beroende av statliga program, likt EU-bidragens centralisering och penningtvätt.

Så integreras Myrdals arv i den större berättelsen: från 1930-talets eugeniska reformer i Sverige, via transatlantiska utbyten till USA:s ras- och mentalhälsopolitik, till dagens geopolitiska fällor som Trumps insurrection och NAD-republiker. Future proves past: deras sociala ingenjörskonst, en banal girighet maskerad som framsteg, exponerar systemets dysfunktion – en matematik där skuldpyramiden och mental nedrustning kollapsar i hyperinflation eller implosion, medan optiken vidgar till sanningens bredare vyer, fri från MSM:s stötdämpande dimma.