Åtta psykiskt friska personer (inklusive Rosenhan själv) sökte in till 12 psykiatriska sjukhus i USA.

År 1973 gick åtta fullt friska personer in på psykiatriska sjukhus runt om i USA.

Ingen av dem var sjuk.

Ingen där inne förstod det.

Detta var ingen olyckshändelse.

Det var ett experiment som psykologen David Rosenhan utformade för att besvara en oroande fråga:

Kan experter på ett tillförlitligt sätt skilja mellan psykisk hälsa och psykisk sjukdom?

För att ta reda på det rekryterade Rosenhan åtta vanliga människor: en målare, en hemmafru, en barnläkare och en doktorand.

De ljög bara om en enda sak. De sa att de hörde röster. Bara tre ord:

”Tomt.” ”Ihåligt.” ”Dovt.”

Det var tillräckligt.

Alla åtta blev inlagda.

Så fort de kom in på sjukhusen slutade de låtsas. De betedde sig normalt. De samarbetade. De bad om att bli utskrivna.

Det fungerade aldrig.

Varje normal handling tolkades om som ett symtom.

Att skriva anteckningar blev tvångsmässigt beteende.

Att sitta tyst och vänta blev patologiskt uppmärksamhetssökande.

Artighet blev ett kontrollerat beteende i linje med diagnosen.

Sju av dem diagnostiserades med schizofreni.

En med manodepressiv sjukdom.

Ingen i personalen identifierade dem som friska.

Men patienterna gjorde det.

Riktiga patienter kom fram till dem och viskade:

”Du är inte som de andra. Du hör inte hemma här.”

De som betraktades som sjuka såg det som utbildade professionella inte kunde se.

Den genomsnittliga vistelsen var 19 dagar.

En person var inlagd i 52 dagar.

De skrevs ut med formuleringen “schizofreni i remission” – alltså inte som helt friska.

Varje dag förstärkte samma sanning: när någon väl hade blivit märkt spelade verkligheten inte längre någon roll.

När Rosenhan publicerade artikeln ”On Being Sane in Insane Places” exploderade den psykiatriska världen. Ett sjukhus utmanade honom att skicka nya pseudopatienter, övertygat om att de skulle avslöja dem.

Rosenhan gick med på det.

Under de följande månaderna identifierade sjukhuset 41 påstådda bedragare.

Rosenhan hade inte skickat någon. Inte en enda person.

Slutsatsen var oundviklig.

Diagnoser var inte alltid grundade på fakta. De formades av sammanhang och förväntningar.

Detta experiment krossade det blinda förtroendet för kliniska etiketter och ledde till stora förändringar i hur psykiska sjukdomar diagnostiseras och behandlas. Men dess djupare lärdom är fortfarande oroande.

Perception kan förvränga verkligheten mer än själva galenskapen.

Och ibland tillhör den farligaste illusionen dem som tror att de inte kan ha fel.