Låt oss betrakta artikeln som om den utspelade sig i Lyrien–Arken, där man just hade lärt sig att frihet kräver maktdelning, institutionell självständighet och spärrar mot koncentration av makt.

Och så öppnar vi tidningen.

Där möts vi av budskapet: Sex av tio advokater anser att skatteprocesserna fungerar dåligt. Myndigheten som är motpart i dessa processer anser att de fungerar bra. Slutsats? Kritiken är “obefogad”.

Man kan nästan höra hur gamle Elion suckar i bakgrunden.

---

## Den som granskas granskar sig själv

Rättschefen på Skatteverket menar att systemet “på det stora hela fungerar bra”.

Det är en fascinerande konstruktion.

I Lyrien–Arken lärde man sig att:

* Den verkställande makten inte ska vara slutdomare över sin egen maktutövning.

* Den som anklagar inte samtidigt ska definiera rättssäkerhetens nivå.

Här har vi alltså:

* En myndighet som fattar beslut.

* Samma myndighet som driver processen.

* Ett system där över 60 % av de advokater som arbetar i det upplever bristande rättssäkerhet.

* Och myndigheten konstaterar lugnt att allt i huvudsak fungerar.

Det är nästan poetiskt.

---

## 15 % – frihetens matematik

Argumentet som återkommer är att cirka 15 % av besluten ändras i domstol.

Det används som bevis för att det inte är “omöjligt att vinna”.

I Arken hade domaren Selene förmodligen ställt en annan fråga:

> Om en part har expertstatus, informationsövertag, resurser och ett institutionellt förtroendekapital – vad säger då 15 % egentligen?

Är det:

* Ett tecken på balans?

* Eller ett tecken på att 85 % av besluten står sig i ett system där advokater i majoritet upplever strukturell slagsida?

Det intressanta är inte siffran i sig.

Det intressanta är att siffran används som retoriskt immunförsvar.

“Tänk om 50 % ändrades – då vore det ett problem.”

Ja.

Men tänk om problemet inte är ändringsfrekvensen utan bevisvärderingen, processbalansen och presumtionen om myndighetens korrekthet?

Maktdelning handlar inte om att felprocenten ska vara “lagom”.

Den handlar om att ingen institution ska kunna luta sig tillbaka och säga: “Vi tycker att systemet fungerar.”

---

## Expertmyndigheten och tilltron

När generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund varnar för en farlig övertro på myndigheten, avfärdas det som obefogat.

I berättelsen om Lyrien–Arken var detta exakt den punkt där system började glida:

> “Problemet är inte ledaren. Problemet är att ingen kan säga nej.”

Om domstolar – medvetet eller omedvetet – ger epistemisk förtur till expertmyndigheten, då uppstår en asymmetri.

Inte genom dekret.

Inte genom ond vilja.

Utan genom kultur.

Och kultur är svårare att överklaga än beslut.

---

## Den fiskala slagsidan

Advokaten som talar om “Kafka-känsla” hänvisar till en fiskal slagsida. Det är ett kraftigt ord. Men det är också ett konstitutionellt ord.

I en konstitutionell republik ska:

* Staten vara part.

* Inte norm.

* Inte sanningspresumtion.

Om processen upplevs som att staten är både utredare, motpart och trovärdighetsreferenspunkt, då är det inte bara en teknisk fråga. Då är det en maktfråga.

Och maktfrågor löses inte genom att makten själv säger att den används väl.

---

## Det mest intressanta i artikeln

Det mest talande är egentligen en bisats:

> “Domarna kan bli utförligare … bevisning kan bemötas tydligare … det finns en viss förbättringspotential.”

Översatt till Lyrien–Arkens språk:

* Transparensen är inte optimal.

* Motiveringarna kan vara bristfälliga.

* Argument bemöts inte alltid tydligt.

Men systemet fungerar “på det stora hela”.

I en konstitutionell analys är det just motiveringens kvalitet som är rättssäkerhetens syre.

En dom utan tydlig bevisvärdering är formellt giltig – men materiellt svår att kontrollera.

Maktdelning utan transparens är en kuliss.

---

## Det större mönstret

Om vi placerar detta i det tredje perspektivet – det ekonomiska – blir bilden ännu mer intressant.

Skattesystemet är statens livsnerv.

I ett skuldbaserat system där offentlig finansiering kräver stabila och växande intäkter ökar det strukturella trycket på uppbörd.

Ingen behöver vara illvillig.

Incitament räcker.

När statens finansieringsbehov är konstant eller ökande, och skattemyndigheten är central för detta, uppstår ett subtilt systemtryck:

* Effektivitet premieras.

* Intäktsstabilitet värderas.

* Processuella friktioner upplevs som hinder.

Då blir rättssäkerhetskritik lätt något “obefogat” – inte för att den är osann, utan för att den stör maskineriet.

Och här knyts säcken från Lyrien–Arken:

> Utan maktdelning – ingen spärr.

> Utan institutionell självkritik – ingen korrigering.

> Utan ekonomisk hållbarhet – ökat tryck på systemets ytterkanter.

---

## Den sarkastiska slutsatsen

Det mest betryggande i artikeln är alltså att:

* Majoriteten av skatteprocess-advokaterna upplever rättsosäkerhet.

* Myndigheten som är motpart upplever inte det.

* Och därför är kritiken obefogad.

Det är nästan rörande.

I Lyrien hade Tomas en gång sagt:

“Vi behöver bara en god ledare.”

I artikeln får vi den moderna versionen:

“Vi behöver bara en myndighet som anser att den fungerar.”

Skillnaden mellan en fungerande konstitutionell republik och en skenbart fungerande sådan ligger inte i om staten förlorar 15 % av målen.

Den ligger i om staten tar systemkritik som ett hot –

eller som ett test på om makten verkligen är begränsad.

Och det är just i den reaktionen som man ser hur djupt maktdelningen egentligen sitter.