Låt oss då återvända till Lyrien–Arken – men denna gång med en miniräknare i handen.

För om den första artikeln handlade om hur makt beskriver sig själv, så handlar denna om vad som händer när makt kombineras med aritmetik.

Och aritmetik är obarmhärtig.

---

## Från “hellre fria än fälla” till kassadifferenser som moralisk dom

Advokaten beskriver en förskjutning: från oskuldspresumtion till presumtionsbeskattning.

I praktiken:

* Det finns en differens.

* Differensen antas vara oredovisad inkomst.

* Du får bevisa motsatsen.

Det är nästan vackert i sin enkelhet.

I en konstitutionell republik är tanken att staten ska bevisa sin sak.

I ett fiskalt stressat system är tanken att differensen ska förklara dig.

Och när differensen är matematisk blir moralen mekanisk:

> 2 314 kronor saknas.

> Alltså har någon tagit dem.

> Alltså är det du.

Att restaurangbranschen har svinn, spill, kassafel och mänskliga misstag är mänskligt.

Att systemet föredrar aritmetisk symmetri är institutionellt.

Och institutioner älskar symmetri mer än de älskar människor.

---

## 90-talskrisen – när siffror blev viktigare än principer

Advokaten pekar på 90-talskrisen som brytpunkt.

Det är intressant.

I Lyrien–Arken såg vi hur ekonomisk kris nästan alltid leder till samma reflex:

> “Driv in mer. Centralisera mer. Effektivisera mer.”

När statens finanser pressas uppstår ett strukturellt incitament:

* Skatteintäkter är stabilitet.

* Stabilitet är politisk överlevnad.

* Processuella garantier är friktion.

Det krävs ingen konspiration.

Det räcker med budgetunderskott.

Om staten samtidigt verkar i ett system där pengar skapas genom skuld och ränta, då är intäktsströmmar inte bara önskvärda – de är nödvändiga för att hålla hela konstruktionen stabil.

Den aritmetiska dysfunktionen är enkel:

* Skulder kräver betalning.

* Räntor kräver överskott.

* Offentliga åtaganden kräver inflöde.

När tillväxten inte levererar i den takt modellen förutsätter, måste någon annan göra det.

Gärna den som har en kassadifferens.

---

## Fallet Rousk – proportionalitetens matematik

När Sverige fälldes i Europadomstolen i det så kallade Rousk-fallet handlade det om proportionalitet.

En skuld på 6 790 kronor.

En såld villa.

En vräkning.

Det är svårt att hitta en mer pedagogisk illustration av vad som händer när indrivningsmaskineriet blir självändamål.

I en strikt ekonomisk modell är det logiskt:

* Fordran finns.

* Säkerhet realiseras.

* Processen fullföljs.

I en rättsstatlig modell ställs en annan fråga:

> Är åtgärden rimlig i relation till skulden?

När systemets reflex är att fullfölja flödet snarare än att väga konsekvensen, då har aritmetiken prioritet över proportionaliteten.

Och det är där det börjar bli allvarligt.

---

## Equality of arms – på pappret

Principen om “equality of arms” låter vacker.

Men låt oss göra den konkret:

* Ena parten: en myndighet med skattejurister, utredare, interna resurser och oändlig processkapacitet.

* Andra parten: en företagare som finansierar sitt försvar med redan beskattade pengar.

Om processen drar ut i fem år – som i exemplet med momsärendet – är det inte bara en juridisk fråga.

Det är en likviditetsfråga.

Och likviditet är överlevnad.

Ett system där staten kan vänta hur länge som helst, men den enskilde inte kan det, är asymmetriskt även om reglerna formellt är neutrala.

Aritmetiken igen:

* Staten: oändlig tidshorisont.

* Företagaren: månadsvisa kostnader.

Det är inte ond vilja.

Det är kassaflöde.

---

## Presumtioner som budgetinstrument

När advokaten talar om en “fiskal slagsida” låter det ideologiskt.

Men man kan också se det strukturellt.

Om:

* Staten är beroende av stabila och växande intäkter.

* Skattesystemet är centralt för finansiering av åtaganden.

* Offentliga utgifter är politiskt svåra att minska.

Då är det rationellt att bygga ett system där:

* Presumtioner underlättar beskattning.

* Bevisbördan i praktiken förskjuts.

* Domstolar visar institutionell tillit till expertmyndigheten.

Det är mycket enklare att ge Skatteverket rätt.

Inte för att någon sitter i ett mörkt rum och planerar det.

Utan för att hela systemets stabilitet lutar åt det hållet.

I Lyrien–Arken hade Selene kallat detta för incitamentskonstitution.

---

## “George Orwell har vänt sig i graven”

Referensen till George Orwell och *1984* är förstås retorisk.

Men när sekretess luckras upp, uppgifter delas och flera myndigheter samverkar i namn av effektivitet, uppstår ett välbekant mönster:

* Effektivitet ökar.

* Integritet minskar.

* Rättelsemöjligheter blir diffusa.

Och återigen: det är krisen som legitimerar åtgärden.

Organiserad brottslighet.

Skattefusk.

Systemhot.

Kris är alltid den verkställande maktens bästa argument.

---

## Den verkliga frågan

Det mest intressanta i artikeln är inte dramatiken.

Det är normaliseringen.

När advokater slutar ta mål för att de upplever dem som hopplösa, är det inte ett individuellt problem.

Det är ett systemtecken.

När processer pågår i fem år och myndigheten till slut “ändrar sig”, är det inte bara en lättnad.

Det är en kostnad som aldrig bokförs i statens resultaträkning:

* Förlorade investeringar.

* Förlorad hälsa.

* Förlorad tid.

Den aritmetiska dysfunktionen är här dubbel:

1. Ett monetärt system som kräver stabila och växande intäkter.

2. Ett rättssystem som pressas att inte störa inflödet.

Det är då presumtioner blir praktiska.

Det är då proportionalitet blir besvärlig.

Det är då rättssäkerhet blir något man får i Strasbourg.

---

## Den sarkastiska slutsatsen

I teorin:

* Skatteverket utreder objektivt.

* Domstolarna är oberoende.

* Bevisbördan är korrekt fördelad.

* Proportionalitet upprätthålls.

I praktiken, enligt advokaten:

* Presumtioner ersätter bevis.

* Processer knäcker företag.

* Europadomstolen blir sista skyddsnätet.

* Det är “mycket enklare att ge Skatteverket rätt”.

Och mitt i allt detta tickar räntan.

Frihet i Lyrien–Arken vilade på tre pelare:

* Konstitution.

* Maktdelning.

* Ekonomisk hållbarhet.

Om det ekonomiska fundamentet kräver ständig och förutsägbar intäktsström, kommer varje rättssäkerhetsprincip som stör flödet att uppfattas som friktion.

Inte som tyranni.

Som ineffektivitet.

Det är det som gör det hela så elegant – och så oroande.

För när aritmetiken börjar forma rättsstatens reflexer, då är det inte längre bara en juridisk debatt.

Då är det systemets matematik som skriver juridiken.