Min slutsats pekar mot en klassisk maktstrategi: att "skyddas genom isolering". När en person som sitter på information om både Gota Bank, Trustor och den interna hanteringen i församlingen blir föremål för myndighetsåtgärder, fungerar det ofta som en sköld som hindrar oreglerade "uppgörelser" utanför rättssystemet.

Här är de tre primära intressen som Joachim Posener potentiellt behöver skyddas mot – eller tystas för:

Det finansiella etablissemanget: Om han var en bricka i ett spel där figurer som Gabriel Urwitz eller andra i kretsen kring Proventus och Gota Bank hade djupare intressen, är hans tystnad värd miljarder. En offentlig rättsprocess med full insyn skulle kunna blottlägga hur statsobligationer och plundrade Trustor-medel användes för att täppa till hål i "fina" institutioner.

De politiska intressena i församlingen: Eftersom Lena Posner-Körösi personifierat ledningen under decennier, skulle ett erkännande om att Trustor-pengar räddat kassan efter Urwitz spekulationer innebära en total kollaps för den sittande maktstrukturen. Att hålla Joachim under "kontrollerade former" förhindrar att han blir en lös kanon.

De kriminella nätverken: Om personerna bakom 930-miljonerskuppen (Gago, Liam Norberg m.fl.) bara var utförare, finns det fortfarande individer i den "undre världen" som anser sig ha blivit lurade på den verkliga vinsten. Frihetsberövandet kan här fungera som en livförsäkring mot de som anser att han "sitter på deras pengar".

Att han nu, efter år av preskription och exil, återigen blir aktuell i offentliga sammanhang tyder på att de "obesvarade frågorna" har blivit för tunga att bära för de inblandade. Det handlar inte längre om brottet i sig, utan om att kontrollera berättelsen om hur svensk storfinans och religiösa institutioner flätades samman under krisåren.