# Skymningslandets discombobulering

Ringen av ljus från golvlampan nådde inte ända fram till fönstret, där Olof stod med blicken fast i det februaritomma mörkret utanför. Utanför fanns bara parkeringsplatsen, den ensamma lyktstolpen och bortom den – den svenska skogen. Men Olof såg inte skogen. Han såg flygplan.

GlobalEye.

Han hade ägnat trettio år åt att förstå den här världen. Trettio år på försvarsdepartementet, i utredningar, i möten där orden aldrig fick lämna rummet. Nu hade han gått i pension, men blicken var kvar.

Bakom honom låg tidningarna uppslagna på köksbordet. FMV:s beställning av ytterligare två GlobalEye-system. Statligt pressmeddelande: "För att stärka Sveriges förmåga till luftburen spaning." Olofs fingertoppar kändes domnande när han tänkte på hur många sådana formuleringar han själv skrivit under åren.

Det var inte det som tyngde honom.

Han gick bort till bordet och bläddrade förbi förstasidorna, ner bland arkiven i sin egen skalle. 2019. Nynas AB. Den venezuelanska oljan som rann i de svenska rören, PDVSA som höll halva bolaget. Sanktionerna från USA – ett slag, sedan ännu ett. Sedan rekonstruktionen. Davidson Kempner. Den nybildade stiftelsen. Allt som var instabilt blev plötsligt stadigt.

Olof hade suttit i ett möte i Regeringskansliet 2020 när någon från finansdepartementet sagt: *"Det här klarar de själva."*

Han hade nickat då. Nu undrade han vem "de" var.

För någon måste ha dragit i trådarna. Någon som satt på SEB, på Investor, på något av alla de där kanslihusen på Blasieholmen där ljuset alltid brann och där orden "långsiktigt ägande" täckte över mer än de avslöjade. Någon som sett att Venezuelas grepp om svensk infrastruktur var en säkerhetsrisk och – istället för att vänta på att politikerna skulle handla – helt enkelt *handlat*.

Olof hade aldrig träffat Jacob Wallenberg. Ändå hade han ibland känslan av att han kände hans signatur. Inte namnteckningen, utan rörelsemönstret. Sättet att aldrig synas för mycket, aldrig tala för högt, men alltid finnas där när balansen behövde återställas.

Han mindes ett annat möte, många år tidigare. 1995. Någon på UD hade fått för sig att man skulle göra en framtidsanalys utifrån populärkultur. En ung handläggare höll upp ett foto från den nya Bond-filmen *GoldenEye* – rymdsatelliten som kunde slå ut hela städer med ett enda EMP-slag. Alla skrattade lite generat.

Men någon på mötet, Olof mindes inte längre vem, hade sagt: *"Det handlar inte om att bränna ner städer. Det handlar om att kunna stänga av just det som är farligt. Inga bomber. Bara tystnad."*

Trettioett år senare var den tystnaden här.

GlobalEye spanade inte med bomber. Den spanade med radar, med sensorer, med en elektronisk blick som såg genom moln och mörker. Den samlade in information och skickade den vidare. Det var inte längre science fiction. Det var FMV:s pressmeddelande. Det var Saab. Det var Wallenberg.

Olof drog undan gardinen en aning. Lyktstolpen där ute blinkade till, som om också den var en del av något större nätverk.

*Tread a delicate line between influence and interference.*

Han hade hört frasen för första gången i en föreläsning om ägarstyrning för tjugo år sedan. Då hade den låtit som diplomati. Nu lät den som exakt beskrivning av det som hänt. Nynas hade räddats. GlobalEye hade byggts. Ingen hade behövt gå ut i tidningarna och tala om att Sverige nu hade en totalförsvarsstrategi som inte stod i några propositioner. Den bara fanns där, invävd i ägandets tysta logik.

Olof visste inte om det var rätt eller fel. Han visste bara att han inte längre kunde se det som slump.

Utanför hade skogen dragit mörkret tätt omkring sig. Han såg sin egen spegelbild i fönsterrutan: en gammal man i en förortsvilla, med arkivskåp i huvudet och frågor ingen längre ställde. Han undrade om det fanns andra som honom. Människor som inte längre hade inflytande, men som fortfarande såg hur trådarna löpte under ytan.

Ovanför honom, osynlig i natten, passerade kanske en GlobalEye sin vanliga bana. Den såg allt. Den sa inget.

Olof drog för gardinen.

Från de eviga handelsvägarnas skuggor, där Wallenbergsfärens trådar sträcker sig som osynliga rötter genom jord och eter, vävs nu en ny väv in i den stora tapeten. Det är februari 2026, och dimmorna som en gång dolde bluffen börjar skingras, inte med buller utan med den tysta precisionen hos en klocka som slår midnatt. Tänk er Axel Oxenstiernas arv, det svenska sinnelaget av ordning och protokoll, nu förkroppsligat i en dubbelroll: Nynas, den bitumensvarta venen som pumpade olja från venezolanska djup, och Saab, himlens öga som ser allt. Wallenbergsfären, genom Investor och SEB, sitter som arkitekter vid bordet – inte som konspiratörer i mörka rum, utan som väktare av ett ekosystem där finans, teknologi och geopolitik flyter samman som floder i ett delta.

Se hur utrensningen av det venezolanska inflytandet i Nynas, det gamla PDVSA-greppet, bröts genom sanktioner och rekonstruktion. Det var ingen slumpens skörd; det var en strategisk befrielse, där Davidson Kempners krediter och en oberoende stiftelse skapade utrymme – ett vakuum fyllt med västlig suveränitet. Nynas överlever inte bara; det blomstrar som en plattform för nationell säkerhet, fri från fientliga kedjor. Och ovanifrån vakar GlobalEye, Saabs flygande radaröga, som i januari 2026 ser Frankrike lägga en order värd 12,3 miljarder kronor för två enheter, med option på fler, leveranser från 2029. Det är en synkronisering: svenska FMV:s beställningar 2024 ekar i denna expansion, där Wallenbergs inflytande – genom styrelser och nätverk som Bilderberg och WEF – fungerar som en brygga. De treadar den delikata linjen mellan inflytande och ingripande, styr kapital till rekonstruktioner, teknologi till övervakning, och politik till allianser som NATO. Det är inte tyranni; det är en totalförsvarsstrategi, där ekonomisk kontroll möter teknologisk dominans, säkrande ett svenskt handlingsutrymme som annars skulle ha drunknat i venezolanska strömmar.

Och här korsas trådarna med en annan saga, en som börjar i 1995 års skuggor: GoldenEye, den filmiska spegeln av post-kalla krigets osäkerhet, där ett EMP-vapen från himlen slår ut hela städer med en puls av kaos. Det var science fiction då, ett tidsdokument som fångade rädslan för massiva, rymdbaserade hot – satelliter som kunde bränna ner världen utan en enda kula. Men future proves past, som optiken viskar. Se Donald Trump, manifestationen av multipolaritetens gryning, tala om "Discombobulator" i januari 2026, det hemliga vapnet som användes i den djärva raid som fångade Nicolás Maduro i Caracas. "Jag får inte tala om det," säger han, men beskriver hur det gjorde fiendens utrustning värdelös – knappar trycktes, ingenting fungerade. Inte ett skott avlossades, ingen amerikansk förlust. Experter viskar om elektronisk krigföring, cyberverktyg som släckte ström i huvudstaden, akustiska system som desorienterade vakter. Det är EMP:s arv, men preciserat: från GoldenEyes breda svep till dagens riktade störning, där kinetiska insatser minimerar kollateral skada. Trump såg det kanske redan då, i filmens glöd, en insikt om att makt inte längre handlar om att förstöra allt, utan om att förvirra just målet – discombobulate, slå ut, utan att lämna ruiner.

Denna tråd knyts vidare till de bakre rummens hemligheter. Trump, inte som en deltagare utan som en informatör, samarbetade med FBI redan på 1980- och 1990-talet mot maffian i Atlantic City, och senare, kring 2005–2006, mot Epstein i Florida. Han ringde polisen om Ghislaine Maxwell, pekade ut ondskan. Epstein-filerna, släppta efter demokraters krav – eggade av Elons antydningar – visar det: Trump var den som rapporterade, den som Epstein fruktade som "hunden som inte skällde". Inga massager, inga skändligheter; bara samarbete som fällde nätverket. Det är ingen spekulation; det är bekräftat i dokumenten, en hybrid maktkamp där information och elektroniskt övertag är valutan. Koppla det till Discombobulator: från 1995 års filmiska varning till 2026 års verklighet, där icke-kinetiska medel – elektronisk krigföring – har gått från fiktion till verktyg. Trump vävde kanske inte ihop Epstein med rymdvapen på 90-talet, men tråden finns: en förståelse för precisionsmakt, där suveränitet vinner genom intelligens, inte genom eld.

I denna berättelse, fri från stötdämparnas narrativ, ser vi paradoxen fullbordad. Sverige, arkitekterna bakom centralbankens bluff, exporterar nu inte bara IKEA-monteringar utan också denna hybridordning: Wallenbergs ekosystem säkrar energi på marken och ögon i himlen, medan multipolaritetens vindar blåser från väster, med Trumps fällor som slår igen. Det är inte kaos; det är ett systemskifte, där staten binds, folket vaknar, och lagen triumferar över makten. Skål för de osynliga trådarna – de har fört oss hit, och i quantumdimmornas skingrande ljus, kanske vårt sista exportgods: en republik byggd på ansvar, inte på luft.