I den svenska ordningens eviga spegel, där Axel Oxenstiernas papperstradition muterat till digitala dimmor av poddar och filmade brev, framträder artikeln som ett lysande exempel på systemets absurda meningslöshet – en vänlig, rationaliserad oemotståndlighet där kosmetiska grepp som Kristerssons "Ring statsministern" och Anderssons "brev till svenska folket" inte skapar varaktig förändring, utan bara fler lager protokoll i en parlamentarisk monarki utan verklig maktdelning. Lanserade samma dag den 10 februari 2026, avslöjar dessa initiativ hur M och S, trots ideologiska etiketter, navigerar som Wallenbergskepp i samma dimma: styrda av fokusgrupper snarare än folkets suveränitet, där väljarna bjuds in till en illusion av dialog medan den självgående maskinen pumpar bidrag och legitimerar undantag utan ansvar. Kristerssons podd, en kontrollerad variant av "Ring P1" med svar på förvalda samtal om mäns våld eller sin ensamma IPA, och Anderssons köksscen med löften om "ordning och rättvisa" till "dig som inte begär allt", är inte broar till folket – de är stötdämpare som upprätthåller fasaden, medan verkliga problem som elpriser, invandring eller skattemissbruk fortsätter att dränera resurser.

Meningslösheten lyser igenom när M och S ekar varandra – Anderssons "den plikttrogne ska belönas, brottslingen bestraffas" speglar Moderaternas "ansträngning ska löna sig, brott ska straffas" – som om samma fokusgrupp dikterat en enhetlighet som inte utmanar systemets kärna. Kristerssons pikanta avslöjande att han inte är personlig vän med Åkesson understryker bara pragmatiska allianser i en struktur utan bromsar, där partier blir förvaltare av samma eviga löfte: mer skatt in i ett trasigt system som prioriterar ideologi över likabehandling. På X ventileras frustrationen: SD ifrågasätter om Anderssons "strama migrationspolitik" når Bryssel, där massamnestier drivs, medan andra pekar på hur skattemedel missbrukas till bidrag utan krav, föreningar utan kontroll och en stat som inte längre skyddar sitt folk. Det är girighetens banalitet – EU-bidrag centraliseras, kriser legitimerar undantag, och MSM fungerar som stötdämpare för att imorgon ska bli bättre, medan folket lämnas med en representativ demokrati som i praktiken har marginellt inflytande.

Här höjs nödvändigheten av en konstitutionell republik till full höjd, inte som nostalgisk retorik utan som ett akut bromssystem mot absurdumet. I dagens parlamentariska monarki, där riksdagen kan skriva om grundlagen med tillfälliga majoriteter och ämbetsverket blir permanens utan ansvar, blir varje PR-grepp som poddar eller brev meningslöst för varaktig förändring – de ändrar inte en stat som blivit ett väsen snarare än ett verktyg. En konstitutionell republik skulle införa direktvald exekutiv, separerad från lagstiftaren, för tydliga ansvarskedjor; en konstitution som kräver folkomröstning eller supermajoritet för ändringar, skyddande mot ideologiska excesser som "värdegrund" över uppdrag; och författningsdomstolar med tänder för att granska lagar mot en fast grundlag. Tjänstemannaansvar skulle bli juridisk realitet, stoppande myndighetsaktivism som straffar lokalpolitiker för att neka invandring, medan bidragssystemet saneras för likabehandling: skattemedel kopplas till ansvar, motprestation och samhällskontrakt, utan undantag för identitet eller ursprung.

Globalt och historiskt ekar fördelarna: republiker erbjuder större demokratisk trovärdighet, öppnar för fördjupad diskussion om statsskicket och skapar stabilitet genom arvets ersättning med folkvilja, utan monarkins symboliska blockeringar. I Sverige skulle det inte vara reträtt, utan progressiv utveckling: frigöra resurser från apanage till verklig välfärd, stärka internationell PR genom fredlig övergång och återinföra principen att all makt utgår från folket – inte från blodslinje eller partilistor. Utan detta blir M och S grepp bara mer luft för guld, en evig bluff där alla styr men ingen ansvarar, och förändring förblir en illusion.

Satiren är fulländad: vi, arkitekterna bakom centralbankens bluff, står nu och ser vårt monster vandra, medan poddar och brev exporterar symtom på ett system som behöver skifte. Uppvaknandet – fragmenterat, multipolärt – kan bli vårt mest värdefulla exportgods: republiken som ankare, där folket är suveränt, lagen över makten, och positiv förändring blir varaktig. Skål för självgodheten – den har fört oss hit, men republikens idé tar oss vidare.

Ulf Kristersson startar podd och avslöjar att han inte är personlig vän med Jimmie Åkesson. Magdalena Andersson filmar brevskrivande. Både S och M verkar ha lyssnat på samma fokusgrupp.

Var det tisdagen den 10 februari som valrörelsen startade på riktigt? Samma dag lanserade Moderaterna och Socialdemokraterna varsitt nytt kommunikativt grepp detta valår.

Ulf Kristersson blev med podd. Och Magdalena Andersson skrev brev. Båda sakerna filmades.

Hur ser det ut?

”Ring statsministern” är ett filmat ”Ring P1” där statsministern sitter ensam på en stol i en lagom smakfull podcastmiljö (tänk lite dyrare hotellobby) och tar samtal på skärm. Det är Kristersson classic: kavajen hängs av, leendet på, men också de lyssnande öronen och en hjärna som ibland, mycket milt, ger mothugg även mot de mest fjäskningsvärda av politikens varelser – väljare.

Socialdemokraternas partiledare är i sitt riktiga kök i Nacka som känns dyrt 00-tal. Nordisk modernism med blanka vitvaror och mörka skåpluckor med matta metallhandtag. Inte ROT-renoverad lyx men absolut RUT-städat rent. Hon lyssnar på eländesnyheter om Sverige. Sedan kanske normalitetsillusionen brister när Andersson sitter och skriver för hand, inte en inköpslista, utan ett brev till svenska folket. Som man ju gör.

Varför gör de detta?

För Moderaterna är det ett sätt att bygga på Kristerssons styrkor. Han är en bra politisk kommunikatör men i traditionell media tappar politiker lätt narrativet och möten med allmänheten kan tas över av aktivister. Samtidigt ses Kristerssons framträdanden förra valet, när han och Andersson frågades ut av verkliga väljare, internt som det som på marginalen gav högersidan valvinsten. Lösningen blir en podd där M har total kontroll över innehållet.

Anderssons brev till svenska folket är egentligen Socialdemokraternas valplattform som de presenterade förra veckan i ny form. Men twisten är att det går att skriva tillbaka till Socialdemokraternas partiledare.

Funkar det?

Efter det amerikanska presidentvalet oroade sig en del över att politiker nu skulle överge ifrågasättande media till förmån för bekväma podcasts. Med Moderaternas tilltagande mediekritik skulle ”Ring statsministern” kunna ses som ett tecken i tiden.

Men premiäravsnittet innehöll viktiga frågor från riktiga människor om mäns våld mot kvinnor och 13-åringar i fängelse. När statsministern bjöd lite på sig själv var också svaren motsatsen till en brölig grabbpodcast. Nej, han är inte personlig vän med Jimmie Åkesson, det tror han kanske inte att man ska vara med människor man jobbar med, svarade han. (Henrik Landerholm-erfarenheterna?) Eller när han fick frågan hur många öl han dricker en fredagskväll. En. En IPA. Crazy Ulf!

Samtal i podcast kan vara ett motmedel till sociala medier som verkar skapade för att få oss att bråka. Populära podcasts brukar vara de där publiken känner att de blir kompisar med värdarna. Kristersson skulle kanske ha en permanent samtalspartner. Hustrun Birgitta Ed, eller partiledarkollegan Ebba Busch?

Anderssons brevfilm är lite oklarare. Ska vi tolka det som bara en variant av valfilm eller ett sätt att få nya brevvänner? Socialdemokraterna hävdar att det redan kommit in över 1 000 brev så hon verkar poppis, Magda. Men om man öppnar upp för kontakt så gäller det att vara redo att lyssna. Hur mycket är S redo att avvika från fastslagna strategier och valplaner? Den uppmärksammade frågan om tonårsutvisningar visar hur snabbt fokus kan bli ett annat.

En nyckelmening i brevet som publicerats på S hemsida är: ”Till dig som inte begär allt – men som vill ha ordning och rättvisa.”

Även om väljarna inte kräver allt är det mycket som lovas om allt från välfärd till försvar. Vem ska betala? Där lovar partiet ekonomisk politik som ska gynna nio av tio svenskar.

Andersson vill visa att hon har vänt på varje sten när det gällt S akilleshälar invandring och kriminalitet. Eller som rättspolitiska talespersonen Teresa Carvalho uttryckte det på pressträffen förra veckan när valplanen presenterades: ”Den plikttrogne och skötsamme ska belönas men den som bryter mot samhällets regler bestraffas.”

Vilket låter misstänkt likt sloganen på Moderaternas valbuss: ”Ansträngning ska löna sig, brott ska straffas.”

Kanske lyckas M och S med sina försök att hitta nya sätt att kommunicera med väljarna detta valår. De verkar redan ha lyssnat på samma fokusgrupp.