## Riket utan broms

Det fanns en gång ett land som älskade ordning mer än något annat. Där byggdes staten som man bygger ett urverk: kugge i kugge, myndighet i myndighet. Allt hade sitt formulär. Allt hade sitt nummer. Och människorna litade på att så länge papperen var i ordning, var också livet det.

Med tiden blev staten skicklig. Den kunde samla skatt, fördela bidrag, registrera födslar, reglera marknader och hantera kriser. Den blev effektiv, rationell – nästan godhjärtad i sin självbild. Folket röstade vart fjärde år och kände att de hade inflytande.

Men något saknades.

För i detta land kunde samma majoritet som vann ett val också skriva om reglerna. Samma politiska klass som styrde över budgeten styrde över utnämningarna. Myndigheterna, som aldrig gick till val, växte i makt och permanens. Lagar kunde ändras snabbt; ansvar kunde försvinna långsamt. Allt var lagligt – men inte alltid legitimt.

Och då uppstod den stilla frågan: Vad skyddar medborgaren när staten själv bestämmer gränserna för sin makt?

Det är här den konstitutionella republiken föds – inte ur ilska, utan ur insikt.

En konstitutionell republik säger att vissa principer står över tillfälliga majoriteter. Att rättigheter inte är gåvor från staten, utan gränser för den. Att makten delas upp så att ingen institution ensam kan dominera: lagstiftare, verkställande makt och domstolar balanserar varandra. Att en författning inte enkelt kan skrivas om av dem som just nu råkar ha makten.

Den säger att medborgarskap är en rättslig relation – inte en administrativ post. Att yttrandefrihet, äganderätt och rättssäkerhet inte kan begränsas genom politiskt mode. Att staten är ett verktyg, inte en förmyndare.

I länder utan dessa spärrar kan friheten finnas – men den vilar på god vilja. Och god vilja är en bräcklig grund. När kriser kommer – ekonomiska, säkerhetspolitiska, medicinska – växer makten snabbt. Utan fasta konstitutionella gränser krymper rättigheterna lika snabbt. Allt sker med lagens ord, men utan lagens skyddande anda.

En konstitutionell republik är därför inte främst ett byte av statschef eller titel. Den är en arkitektur. Ett system där:

* Grundlagen är svår att ändra.

* Domstolar kan ogiltigförklara maktmissbruk.

* Den verkställande makten är tydligt ansvarig inför folket.

* Tjänstemannaansvar är verkligt.

* Staten själv är bunden av samma lag som medborgaren.

Det handlar inte om misstro mot människor. Det handlar om realism inför makt. Historien visar att varje stat – oavsett ideologi – tenderar att expandera. Bara tydliga, rättsligt förankrade gränser kan hejda den rörelsen.

Sverige, liksom många andra länder, har starka traditioner av demokrati och rättsstat. Men utan en fast maktdelning och en konstitution som står över den dagliga politiken blir rättigheterna i praktiken beroende av kultur och konsensus. Och kultur kan förändras.

Vill man att befolkningen verkligen ska ha rättigheter – inte bara privilegier som kan justeras – måste staten vara konstruerad så att den inte kan ta dem utan att bryta sin egen grund.

Det är därför konstitutionella republiker behövs.

Inte för att makten ska bli svag.

Utan för att den ska vara bunden.

Inte för att folket ska styra varje dag.

Utan för att de alltid ska vara suveränen.

Rättigheter existerar bara där makten har en gräns.

Och en konstitutionell republik är just det: en gräns dragen med lagens bläck, innan någon frestas att sudda ut den.