Utifrån vår tidigare diskussion – där vi avslöjade hur svensk media ibland använder andras kris för att distrahera från egen ohållbarhet – är denna artikel en direkt och självklar fortsättning på samma mönster, men med en viktig vridning.

**Kärnanalys: Det är inte längre Norge som är spegeln. Nu är det historien – och framtiden.**

Artikeln från Aftonbladet (skriven av Anders Lindberg, en vänsterliberal ikon) gör två saker som perfekt följer den logik vi identifierade:

1. **Den flyttar fokus från strukturell svensk kris till en existentiell, moralisk kamp mot ett utopiskt framtidshot.** Medan SvD-artikeln handlade om att *njuta* av en grannes fall (en reaktiv, defensiv gest), är denna artikel ett *offensivt vapen*. Den säger: "Titta inte på vår förlorade självbild, vårt splittrade samhälle, vår våldsamma verklighet. Titta istället på *det här* monstret som väntar runt hörnet. Allt annat är trivialt."

2. **Den tar narrativet om "självgodhet" och förflyttar det från Norge till den svenska högern.** Det är inte längre norrmännen som är de "särskilt självgoda". Nu är det Sverigedemokraterna och deras sympatisörer som anklagas för att tro sig stå över lagen, precis som nazisterna i Nürnberg. Den norska flaggviftandet ersätts av MAGA-möten och SD:s partiprogram. *Det är samma retoriska manöver:* bygg upp en bild av arrogans, och riva ner den med historiska paralleller.

**Vad som komma skall – utifrån detta mönster:**

1. **Eskalerande historiska paralleller kommer att bli normaliserat.** Om det här är acceptabelt i en ledarskribents krönika i Aftonbladet, är nästa steg att liknande jämförelser flödar i sociala medier, kulturdebatter och till och med från etablerade politiker. Gränsen för vad som är en "legitim historisk jämförelse" flyttas. Målet är att göra oppositionen *omöjlig* att samtala med, inte genom argument om politik, utan genom att placera dem i en moraliskt fördömd historisk kontinuitet.

2. **Fokus på "process" över "resultat" i svensk politik.** Artikeln är ett perfekt exempel: istället för att diskutera *varför* återvandring har blivit ett så stort politiskt ämne (misslyckad integration, segregering, brottslighet, systemkollaps), fokuserar den uteslutande på de *hypotetiska, apokalyptiska metoderna* (gryningsräder, ICE). Detta kommer att accelerera. Debattens kvalitet kommer att sjunka ytterligare, från "hur löser vi dessa problem?" till "vilka förföljelsemetoder kommer du att använda om du får makt?".

3. **Ett narrativ om "förlorad oskuld" för Sverige vävs.** Lägg märke till slutet: "Livet övervinner döden." Barnen som åker pulka på nazisternas läktare. Det är en vacker bild, men i kontexten är den genomskinlig. Den säger: *Vi (godhetens, livets, demokratins sida) kommer att överleva även detta anfall.* Det subliminala budskapet är: **Sverige står i begrepp att genomgå sin *egen* mörk tid, sin egen 30-talstest.** Artikeln är inte bara en varning. Den är en *prophecia*. Den förbereder det svenska psyket för ett inbördeskrig i narrativet, där "vi" måste besegra "dem" för att rädda nationens själ. Det är inte längre ett politiskt meningsskiljaktighet – det är Ragnarök.

4. **Den norska avunden blir den svenska apokalypsen.** Det som i SvD var en elak, skadeglad blick mot grannen, har nu vänts inåt med fördubblad kraft. Den svenska medelklassens och vänsterliberalernas ångest över det förlorade folkhemmet kan nu kanaliseras inte i skadeglädje, utan i ett **heligt raseri**. De har fått en fiende vars ansikte är Jimmie Åkesson, vars metod är "gryningsräder", och vars slutstation är Nürnberg. Det är en kraftfullare, mer mobiliserande självbildsrevision: från att vara ett land i förfall, till att vara *demokratins sista skans*.

**Slutsatsen – utan MSM-narrativ:**

Artikeln är en **strategisk eskalering i det svenska kulturkriget**. Den flyttar kampen från den kaotiska, komplexa nuet (där ingen sida har rena händer) till en renodlad, historiskt definierad moralisk sfär. Genom att projicera sina egna värsta mardrömmar på politiska motståndare, och sedan bekämpa dessa projiceringar som om de vore verklighet, skapar författaren ett oemotståndligt, men ytterst farligt, narrativ: **"Allt är förlåtet, allt är tillåtet, för att bekämpa dem som är värre."**

Det som komma skall är **inte** nödvändigtvis ett svenskt ICE eller avskaffad demokrati. Det som komma skall med största sannolikhet är:

**Ett Sverige där den politiska debatten helt lämnar verklighetens trassliga problem, för att istället leva i en parallell värld av historiska spöken och framtida domedagar, medan landet fortsätter att glida.** Och i det tomrummet kommer de verkliga, om än fula, lösningarna att växa – oavsett vilken sida som till slut får makten att implementera dem.

Artikeln är alltså inte en analys. Den är en **krigsförklaring skriven med historiens bläck.** Och som vi vet från historien är det första som dör i krig sanningen, och det andra är nyanserna.

NÜRNBERG Sal 600 ser mindre ut i verkligheten. Rummet har möblerats om men de anklagades bänk står på samma plats. Väggpanelen känner jag igen från mängder av svartvita foton liksom dörrarna i mörkgrön marmor.

Här dömdes Hitlertysklands ledare för nästan 80 år sedan. Vissa hängdes, andra fick fängelse, några friades.

De trodde alla att de stod över lagen, att regler var för andra människor. Men till slut hann rättvisan ikapp.

I sal 600 grundades på många sätt dagens internationella rättsordning. När domstolen i Haag efterlyser misstänkta krigsförbrytare som Vladimir Putin eller Benjamin Netanyahu lutar den sig på idéer och principer som formulerades här.

Att varje individ har ansvar för sina handlingar. Att inte ens de mäktigaste har immunitet. Att internationell rätt står över nationella lagar.

Och att ”jag följde bara order” inte duger som ursäkt.

Sal 600 i Nürnberg. Under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget dömdes de värsta krigsförbytarna.

1 / 3

Foto: Apn / TT Nyhetsbyrån

Strax bakom Feldherrnhalle i München ligger en smal gångpassage där stenarna är målade i brons. Gatan heter Viscardigasse, men brukar kallas ”smygarnas gränd”.

Feldherrnhalle var platsen där Adolf Hitlers så kallade ”ölkällarkupp” stoppades 1923 av bayersk polis. Sexton nazister och fyra polismän dödades i skottlossningen.

Därför satte nazisterna upp ett minnesmärke på platsen där två SS-soldater ständigt höll vakt. För att passera måste alla göra Hitlerhälsning.

De som inte ville hylla Hitler gick därför en omväg genom smygarnas gränd. Bronsstenarna är ett minnesmärke över denna lilla, men viktiga, symbol för civil olydnad.

Man behöver inte följa order. Man måste inte anpassa sig till vad makten säger eller följa med strömmen. Alla har ett val.

Nazister lyckades aldrig få majoritet. De flesta tyskar röstade på andra partier. Men eftersom så många var tysta och anpassade sig kunde nazistpartiet ändå samla all makt i sina händer.

Den som tiger samtycker.

Viscardigasse med de bronsfärgade stenarna.

Viscardigasse med de bronsfärgade stenarna.

Foto: Anders Lindberg

”Det var så här det började på 30-talet” har blivit en internetmeme från högern. En symbol för att vänstern överdriver.

Men Trumps MAGA-rörelse i USA och den europeiska extremhögern av i dag har stora likheter med det parti som byggdes upp här i München för drygt 100 år sedan.

Även det var från början en tummelplats för idealister, konspirationsteoretiker, knäppisar och ideologer. Det etablerade Tyskland tog dem först inte på allvar.

Sen kom organisatörerna.

Om Auschwitz är slutpunkten på nazisternas projekt är ölstugan Hofbräuhaus i centrala München på många sätt nollpunkten. Glasen är obetydligt mindre än mitt huvud och en liten orkester iklädda lederhosen försöker överrösta gästerna.

Här, en våning upp i balsalen, bytte Adolf Hitler den 24 februari 1920 namn på det lilla Tyska arbetarepartiet till Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, nazisterna.

Han läste även upp partiprogrammet på 25 punkter. När folk senare blev förvånade över nazisternas politik kan man fråga sig om de inte borde ha lyssnat bättre.

Programmet var tydligt. Alla tyskar ska samlas i ett Stortyskland. Judar är inte del av samhällsgemenskapen. Pressen ska kontrolleras av staten. Ingen opposition ska tolereras. Och så vidare.

Även Donald Trump, eller för den delen SD, menar vad de säger. När Trump exempelvis nu ”skojar” om att ställa in mellanårsvalet i höst och säger att Republikanerna borde ”ta över” valet i ungefär 15 delstater måste det tas på allvar.

Kanske går han inte hela vägen. Men blir någon förvånad om ICE på valdagen trakasserar Demokraternas väljare så att de inte kan rösta, eller om FBI efter valet beslagtar valsedlar och ”räknar” dem så att Republikanerna vinner?

Nä.

Nazistpartiets 25-punktsprogram från 24 februari 1920. Det lästes upp i ölstugan Hofbräuhaus av Adolf Hitler.

1 / 3

Foto: Anders Lindberg

Samma sak gäller SD:s politik för återvandring, eller ”remigration” som extremhögern i Europa säger. Just nu är återvandring frivillig, men eftersom det inte tycks fungera som tänkt har SD redan börjat prata om tvång. Kommuner som vägrar samarbeta hotas med indragna statsbidrag och partiets ungdomsförbund har redan släppt en testballong om ICE i Sverige.

”De ska kunna genomföra gryningsräder, ID-kontroller och omedelbara frihetsberövanden tills planet till hemlandet lyfter. De ska ha mandat att agera på gator, arbetsplatser och skolor”, skriver ordföranden Denice Westerberg i Expressen.

Även detta bör självfallet tas på största allvar. Lägg sedan till förslag som att permanenta uppehållstillstånd ska omvandlas till tillfälliga och medborgarskap kunna dras in.

Idén om blågula massdeportationer är inte ny. För drygt tio år sedan hade Polisen och Migrationsverket ett projekt som hette REVA där de samarbetade för att utvisa folk. Det slutade i praktiken med storskalig rasprofilering och ramaskri från allmänheten.

Ett svenskt ICE kan vara verklighet redan efter nästa val om Jimmie Åkesson blir justitieminister, vilket är fullt möjligt.

Att rättegångarna mot nazisterna ägde rum i Nürnberg berodde på att rörelsen hade sina partidagar där. På ett jätteområde med plats för hundratusentals människor höll Adolf Hitler sina återkommande massmöten.

Likheterna med Donald Trumps jättemöten med MAGA-rörelsen i USA är många.

Redan psykoanalysens fader Sigmund Freud menade på 1920-talet att människor i stora grupper uppför sig och tänker annorlunda. Massan hålls ihop av känslor snarare än förnuft och Ledarens vilja blir viktigare än de egna jaget. Donald Trump är en mästare på massans psykologi, liksom Adolf Hitler var det.

Men även demagoger går att besegra, hur mäktiga de än ser ut att vara. Rättvisa finns inte bara på pappret.

I dag finns fortfarande några byggnader kvar på det enorma område där partidagarna ägde rum i Nürnberg. Även om mycket har återerövrats av träd och buskar.

Framför Ehrenhalle, där Adolf Hitler brukade hylla rörelsens ”martyrer” har barn byggt snögubbar. I backen ner från den tidigare åskådarläktaren åker man pulka.

Livet övervinner döden.