Jag minns vad jag tänkte när jag i september 2020 såg bilden av Villa Solbacken och Villa Grankulla, på väg bort över havet på en pråm.

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Villa Grankulla från 1909 och Villa Solbacken från 1870-talet är fraktade till vattnet – klara för att lastas ombord på den pråm som ska flytta de båda omdebatterade husen till sin fortsatta tillvaro söderut.

Det första var att dem är det i alla fall någon som tar hand om.

Det andra var att måtte nu logistikparken, som är orsak till att den här delen av vårt kulturarv förstörs, bli den ekonomiska och tillväxtmässiga succé som tillskyndarna målar upp. Om inte har de här husen, en del av vår gemensamma historia, offrats förgäves. Vilket vore det sämsta tänkbara scenariot.

Just nu ser det ut som om det är precis där vi är.

Bevarandestriden om ”träpatronernas sommarvillor” pågick som vi minns i mer än tio år. I Petersvik, just på området där Sundsvalls kommun ville bygga en logistikpark, stod ju de vackra sommarhus som träpatroner och andra ur förra sekelskiftets samhällselit hade skapat.

Även om de förblivit privatägda och lite undanskymda, och därmed inte lika kända för allmänheten som till exempel Stenstan, blev de i och med debatten riksbekanta. Och kopplingen till sågverksepoken gjorde dem till något mer än vilka tjusiga villor som helst.

Sågverksepoken är avgörande för dagens Sundsvall. Utan den kan vi inte förstå varför vi blev det vi är. Men de synliga resterna av den, sådant som gör den greppbar, är få. Till exempel är Svartvik den enda plats där man någotsånär kan föreställa sig hur det såg ut kring ett sågverk vid förra sekelskiftet, även om mycket är borta också där.

Sommarhusen var, liksom Stenstan, en boendemiljö och ingen industrimiljö. Men de tillförde ändå en egen aspekt på den tidens samhällsliv. Och när slaget om Petersvik var över, med Sundsvalls kommun och den blivande logistikparken som segrare, blev det smärtsamt att läsa om nedstängningen av husen, vandaliseringen och plundringen – det kändes så ovärdigt.

Inget av dem flyttades till Norra berget eller någon annan plats där historien vårdas. Det enda som lämnades kvar på området som kulturminne, Villa Kaptensudden, har fått förfalla.

Villa Kaptensudden i augusti 2025: Utslagna fönster, igenvuxen trädgård, flagnande färg och snickarglädje som fallit sönder. Rötan går att se med blotta ögat.

Vad gäller logistikparken vet vi i dag att flera lovande företagsetableringar har uteblivit, som ST:s politiske redaktör Marcus Backholm Bohlin listar i sin ledare den 5 februari. Den senaste tiden har det dessutom framgått att värdet på den måste skrivas ner till 150 miljoner, att jämföra med byggkostnaden på 750 miljoner.

Att enstaka gamla byggnader rivs, brinner eller på något sätt stryker på foten och nya växer upp i dess ställe, är naturligt. Det är en organisk samhällsomvandling. Men när moderniseringen skövlar hela kulturmiljöer, för att något nyare och lönsammare behöver platsen, uppstår ett sår hos medborgarna. Ett som kan vara svårläkt.

Än i dag pratar äldre Sundsvallsbor om rivningen av Norrmalm. Också utplåningen av det gamla Skönsberg framstår i backspegeln som brutal. Båda ligger 60-70 år tillbaka i tiden, men för den som är det minsta lokalhistoriskt intresserad kommer dessa händelser upp gång på gång, som sorgsna skuggor över dåvarande tidsanda och beslut.

Frågan jag ställde mig när jag såg de två husen lämna Sundsvall var: Kommer Petersvik att bli ännu ett sådant sår?

Ingen vet hur det ser ut om tio, tjugo eller femtio år. Om logistikparken vid det laget har blivit den framgång som ändå på något sätt kan rättfärdiga att ett av de få minnena av Sundsvalls sågverksepok revs eller tilläts stäva iväg över havet söderut.

Ingen vet. Men just nu ser det inte så ut.