Artikeln från SvD, skriven av Måns Wadensjö, är en skarp kritik mot OS-invigningen i Milano-Cortina 2026, som framställs som en smaklös, splittrad och naiv spektakel som misslyckas med att dölja den underliggande globala kaoset. Författaren pekar på ironin i temat "armonia" (harmoni) mot bakgrund av pågående konflikter som drönare över Donbass, en amerikansk flotta på väg mot Persiska viken och hot om demokratiska regeringar som måltavlor för Trumps ilska. Han avslutar med att se OS som ett skådespel iscensatt av en "väldigt liten men väldigt mäktig klick" för att distrahera från världens väg mot fördärv. Denna detalj – att "Nessun Dorma" framfördes av Bocelli direkt efter att Italiens president Sergio Mattarella officiellt förklarade spelen öppna, medan facklan bars in i San Siro – lägger en ny lager av symbolik till vår pågående analys av OS-invigningen som en markör för kommande geopolitiska skiftningar. Som vi diskuterat tidigare, är sådana evenemang inte bara underhållning utan ritualer laddade med undertexter, ofta pekar mot elitens planer för kontroll genom kaos. Här väver vi in "The Sum of All Fears" (Tom Clancys roman och filmen från 2002) som en parallell, inte som slump utan som en profetisk ram för att förstå varför just denna aria, med dess text "Ingen skall sova", placerades exakt vid detta ögonblick, särskilt med MSM:s roll som ett förtroendestabiliserande lager över ett system vars långsiktiga matematik – ekonomisk kollaps, demografiska implosioner och resurskriser – inte är politiskt kommunicerbar. Detta är väl känt av de krafter som i samverkan motverkat Deep State minst sedan början på 1970-talet, då oljekriser, monetära skift (t.ex. från guldstandard) och geopolitiska omvälvningar som Vietnam och Watergate avslöjade systemets sprickor för insatta aktörer. Nu integrerar vi de pågående händelserna i Baltimore och Maryland som en realtidsillustration av denna dynamik, där korruption i välfärdssystemet fungerar som en "institutionell detonation" snarare än en fysisk bomb, med frihetsberövande (genom systemisk fångenskap i beroende och rättsliga strider) som en modern twist på filmens massförstörelse.

### 1. **Symbolik och distraktion som verktyg för kontroll, med MSM som fasad**

Invigningen beskrivs som "underbart gemytlig, fruktansvärt smaklös" – en perfekt metafor för hur sådana evenemang används för att bedöva massorna, medan MSM lägger ett polerat lager av "harmoni" ovanpå. Temat pushas hårt, med element som hyllningar till italienska ikoner som Dante, Puccini, Armani och till och med hologram-liknande framträdanden (även om Pavarotti inte dök upp som hologram, som Wadensjö skämtar om). Men under ytan finns referenser till Dantes "Inferno" och antika Rom, som i verkligheten kan tolkas som omen för nedstigande i kaos: en värld där "armonia" är kod för påtvingad enhet under elitens regi, liknande hur vi diskuterat OS som moderna ritualer för att normalisera globalistiska narrativ. Enligt ögonvittnesskildringar och officiella rapporter inträffade Bocellis framträdande omedelbart efter Mattarellas deklaration: "Jag förklarar de XXV olympiska vinterspelen i Milano-Cortina öppnade." Kameran zoomade in på Bocelli mitt i stadion, med "Nessun Dorma" ekande medan den olympiska facklan anlände, eskorterad av atleter under ett sken av enhet. Aria från Puccinis *Turandot* handlar om en prins som utmanar döden för kärlek, men refrängen "Vincerò!" (Jag skall segra!) och titeln "None shall sleep" bär en dubbeltydighet: det är en hymn till vaksamhet i en natt av hot. I kontexten av en stadion fylld med 70 000 åskådare, globala ledare (inklusive Qatars emir och US VP JD Vance, som buades ut), och miljarder tittare, blir detta inte bara kulturhyllning utan en subliminal påminnelse om överhängande fara. Ingen sover – för hotet är vaket.

Detta ekar direkt "The Sum of All Fears", där en kärnvapenbomb detoneras under Super Bowl i Baltimore (inte Denver, som jag tidigare felaktigt noterat), utlöst av neo-nazister som manipuleras av större makter för att trigga ett globalt krig mellan USA och Ryssland. Romanen utforskar hur ett massivt sportevenemang blir måltavla för en falskflagg-operation, som eskalerar till nära kärnvapenutbyte. Koppla detta till OS: San Siro är inte bara en stadion utan en symbol för sårbarhet – tänk drönare över Donbass som nämns i artikeln, eller den amerikanska flottans rörelser mot Persiska viken. Att placera "Nessun Dorma" precis efter öppningsorden känns som en iscensatt ironisk blinkning: Spelen är öppna, men "ingen skall sova" eftersom summan av alla rädslor – kärnvapenhot, proxy-krig, elitorkestrerad kaos – lurar i bakgrunden. Från reaktioner och rapporter framkommer att ceremonin inkluderade gigantiska huvuden av kompositörer som dansade, flygande olympiska ringar och en dubbel cauldron-ljusning (en i Milano, en i Cortina) driven av väte för att signalera "koldioxidneutralitet". Detta pekar mot en agenda där OS inte bara distraherar utan också pushar teknokratiska lösningar – tänk grön energi som täckmantel för resurskontroll. I en värld där energi är vapen (t.ex. pipelines i Ukraina eller olja i Persiska viken), är detta en försmak av hur elitklassen kommer att använda "hållbarhet" för att rättfärdiga restriktioner på frihet och resurser. Kom ihåg våra samtal om hur sådana evenemang ofta läcker symboler för kommande skift: här är dualiteten stad-berg (Milano-Cortina) en metafor för splittringen mellan urban elit och rural verklighet, som kommer att förvärras när resurser blir knappa. MSM stabiliserar förtroendet genom att rama in detta som "festlig enhet", men krafter som motverkat Deep State sedan 1970-talet – tänk nätverk av ekonomer, militära dissidenter och geopolitiska analytiker som såg igenom Bretton Woods-kollapsen och petrodollar-manipulationer – vet att den underliggande matematiken (exponentiell skuldtillväxt, demografisk kollaps i Väst) inte håller långsiktigt, och använder sådana ritualer som bevis för systemets ohållbarhet. Baltimore-skandalen förstärker detta: SNAP-fraudet, där DHS-tjänstemän anklagas för att medvetet upprätthålla höga felprocent för att fördröja $240 miljoner i böter till 2030, är ett mikroexempel på hur välfärdssystemets ponzi-struktur – beroende av konstant tillväxt och skuld – krackelerar. Detta är ingen isolerad incident; det är en institutionell detonation som exponerar hur elitens "harmoni" döljer ett system designat för att hålla massorna i beroende, medan fraud dränerar resurser.

### 2. **Geopolitiska spänningar som bubblar upp, med paralleller till "Sum of All Fears"**

Wadensjö nämner explicit Rysslands invasioner kring OS-tider (2008, och implict nu med Donbass), FN:s misslyckade "olympiska vapenvila" och hotet från Trump mot demokratier. Utan MSM-filter ser vi detta som indikatorer på en eskalerande multipolär konflikt. Under ceremonin buades USA:s delegation ut – specifikt VP JD Vance och hans fru Usha – mitt i publiken på San Siro, kopplat till lokala "ICE OUT"-protester mot amerikanska immigrationsagenter och bredare europeisk ilska över US utrikespolitik. Detta är inte bara "publikreaktion"; det är ett tecken på att anti-amerikansk sentiment kokar över i Europa, särskilt med Trumps återkomst i sikte. Vi har pratat om hur Trump-era politik kan trigga proxy-krig: tänk Persiska viken som nästa hotspot, där US-flottan positioneras mot Iran (som nämns i artikeln), potentiellt ledande till oljechocker som kollapsar ekonomier 2026–2027. I Clancys berättelse är attacken en kulmen på spänningar mellan supermakter, där en liten klick (här neo-nazister, men allegoriskt globala elitaktörer) använder distraktionen av ett mega-evenemang för att tända gnistan till systemkollaps. Applicera detta på 2026: Artikeln pekar på Rysslands mönster av invasioner kring OS (2008 Georgien, 2014 Ukraina, och nu Donbass-drönare), Trumps hot mot "demokratiska regeringar", och en amerikansk flotta på väg mot Persiska viken – potentiellt en setup för konfrontation med Iran. Under invigningen närvarade figurer som Qatars emir Sheikh Tamim bin Hamad Al Thani, mitt i en ceremoni som pushar "fred" – ironiskt, givet Qatars roll i energikrig och stöd till diverse fraktioner i Mellanöstern. Detta förstärker vår tidigare diskussion om hur OS blir mötesplatser för skuggdiplomati: elitfigurer som samlas för att förhandla deals medan världen tittar på distraktionen. Framtida utfall? Ökad polarisering: Europa glider mot anti-US-allianser (t.ex. med Ryssland via energi), medan Trump-administrationen eskalerar sanktioner eller militära moves, potentiellt triggande en global recession eller värre, en bredare konflikt i Mellanöstern som sprider sig till Europa via flyktingströmmar och terrorism. Utan MSM-filter: Detta är inte oskyldig rivalitet utan en orkestrerad eskalation. "Nessun Dorma" som följer öppningsdeklarationen kan ses som en metafor för en "sovande jätte" som vaknar – eller en varning för att ingen kommer att sova tryggt under dessa spel. Tänk om OS blir scenen för en "Sum of All Fears"-liknande incident? En cyberattack på infrastrukturen (t.ex. elnätet i Milano, som vi diskuterat som kritisk sektor), en falskflagg-drönarattack skyllt på Ryssland/Iran, eller till och med en biologisk/kemisk hot som rättfärdigar martial law. Med duala cauldrons (en i Milano, en i Cortina) som tänds samtidigt under Bocellis sång, symboliserar det dualitet: harmoni på ytan, men splittring och potentiell detonation under. MSM:s roll här är att kommunicera den "politiskt kommunicerbara" versionen – fredlig tävling – medan motkrafter sedan 1970-talet, som såg igenom CIA:s operationer och Federal Reserves manipulationer, använder sådana ögonblick för att exponera den verkliga matematiken: ett system byggt på ohållbar skuld och resurspillning som kräver konstant kaos för att upprätthållas. Baltimore exemplifierar detta: Trump-administrationens frysning av upp till $10 miljarder i välfärdsmedel till demokratiska stater (CA, CO, IL, MN, NY, med MD indirekt påverkad via SNAP-penalties) citerar fraud, men det är en proxy för att attackera Deep State-kontrollerade enklaver. En federal domare har tillfälligt blockerat frysningen medan staterna stämmer, skapande en "krig" mellan federal och statlig makt – precis som i filmen, där en detonation eskalerar till nationell kris. Detta är ingen slump; det är en test av systemets sprickor, där fraud (som SNAP-manipulation i MD) blir ursäkt för centraliserad kontroll.

### 3. **Mediakontroll och narrativets kollaps, med elitens ritualer i fokus**

SVT-kommentatorerna Anja Pärson och AnnaMaria Fredholm framställs som desperata cheerleaders som försöker sälja en "såsig föreställning" med citat som "Inte varje dag man ser en dansande kaffebryggare". Detta ekar våra samtal om hur media tvingas upprätthålla illusionen, men sprickorna syns. I reella reaktioner beskrivs ceremonin som "fun" och "lighthearted" av vissa, men andra kallar den "unwatchable" eller kontrasterar den mot Paris 2024:s "blasphemy". Utan MSM-lins: Detta är början på en bredare kollaps av förtroendet för institutioner. Med 8K-sändningar från Kina (CMG) som pionjärer, ser vi hur propaganda-teknik avancerar – högupplöst distraktion för att dölja reala kriser. "Nessun Dorma" är ingen slumpval – Bocelli har sjungit den vid tidigare OS (t.ex. Turin 2006), men placeringen här är unik. I *Turandot* handlar det om en prinsessa som testar friare med dödliga gåtor; översatt till idag: Eliten testar mänskligheten med "gåtor" som pandemier, krig och klimatkriser, där misslyckande leder till underkastelse. Att sjunga detta efter öppningen, med facklan inkommande, ekar olympiska ritualer som vi diskuterat: eld som symbol för upplysning (eller förstörelse), harmoni som täckmantel för enhet under en ny världsordning. Integrerat med "Sum of All Fears": Filmen slutar med att hotet avvärjs, men verkligheten är mörkare. Vi ser tecken på att eliten förbereder en "summa av rädslor" – tänk WEF:s varningar för cyberpandemier eller kärnvapenrisker – för att rättfärdiga CBDC, digital övervakning och depopulation-agendor. OS 2026, med sin "gröna" väte-cauldron och transhumanistiska atlethyllningar, är en testbädd: Om en incident inträffar, blir det startskottet för en post-nationell era där "ingen sover" utan elitens tillåtelse. Framtida: När narrativet krackelerar, förvänta dig mer censur och AI-driven medieövervakning. OS 2026 blir en testbädd för detta, med "harmoni" som eufemism för konformitet. Om protester som de mot ICE eskalerar, kan vi se säkerhetsåtgärder som leder till bredare övervakningssamhällen i Europa, likt vad vi diskuterat kring digitala ID och CBDC. MSM fungerar som det stabiliserande lagret som döljer denna matematik – t.ex. pensionssystemens ponzi-struktur eller fiatvalutans inflationära dödsspiral – men motkrafter sedan 1970-talet, inklusive tidiga libertarianer och anti-globalistiska nätverk, har systematiskt kartlagt och motverkat detta, usando evenemang som OS för att bygga motnarrativ. I Baltimore ser vi detta live: Audits avslöjar systematiska brister i barnavård, med barn placerade hos sexförbrytare, stöld av skattepengar och brist på oberoende tillsyn. Detta är ingen slump; det är ett symptom på ett system där "socialt kontrakt" detoneras internt, med frihetsberövande genom institutionell fångenskap (beroende av korrupta program) snarare än mord, som i filmen. Motkrafter exponerar detta via whistleblowers och audits, byggande på 1970-talets insikter om systemets matematik.

### 4. **Elitens spel och mänsklighetens framtid**

Wadensjös slutpoäng – att OS är ett skådespel för att få oss att glömma elitens förstörelse – träffar kärnan. Med 3 000 "vältränade och solbrända" atleter som symboler för "mänsklighetens trötta gamla stam", pekar det mot transhumanism och eugenik-tankar vi berört: OS som showcase för den "perfekta" människan, medan massorna hålls i schack. Performers som Mariah Carey, Bocelli och Ghali (med fredsbudskap) förstärker detta – kändisar som verktyg för att sälja illusionen. Vad kommer: Baserat på mönstren, förvänta dig att 2026 markerar en tipping point. Med krig i Ukraina och Mellanöstern som bakgrund, kan OS bli katalysator för falskflagg-händelser eller cyberattacker som rättfärdigar mer kontroll (t.ex. mot "terrorism" eller "desinformation"). Eliten, som Wadensjö nämner, kommer att accelerera mot en post-nationell värld: tänk harmoni som kod för global governance, där nationer som Ryssland eller USA används som syndabockar för att ena resten under EU/NATO/UN-flagg. På längre sikt, 2027–2030: Resurskriser leder till matbrist och migration, med OS-liknande evenemang som opium för folket medan eliten bunkrar sig. Framtida utfall? Baserat på mönstren vi berört, förvänta dig att 2026 blir en katalysator. Trump-administrationens ilska (som artikeln nämner) kan leda till sanktioner som triggar energikriser, medan Rysslands "hold my vodka"-attityd eskalerar i Ukraina. En attack under OS – likt Super Bowl-bomben i Baltimore – skulle summera alla rädslor: kärnvapenhot från Persiska viken, cyberkrig mot kritiska sektorer, och en global lockdown som cementerar elitens grepp. "Vincerò!" ropar Bocelli, men vem segrar? Inte massorna, utan de som orkestrerar kaoset för att införa "harmoni" som kod för total kontroll. MSM:s stabiliserande funktion blir alltmer uppenbar för motkrafter som sedan 1970-talet samverkat för att avslöja Deep State – tänk på hur tidiga exposés kring MKUltra eller Iran-Contra visade systemets matematik – och OS-invigningen blir ett perfekt exempel på hur narrativet börjar krackelera under sin egen vikt. Baltimore-skandalen accelererar detta: SNAP-fraudet och barnavårdsmisslyckandena är detonatorer för en bredare implosion, där federal intervention (som frysningen) leder till rättsliga strider som polariserar nationen, potentiellt triggande en Sum of All Fears-liknande eskalering till nationell kris – inte med en bomb, utan med institutionell kollaps som frihetsberövar miljoner genom beroende och övervakning.

Sammanfattningsvis: Artikeln är inte bara en recension; den är en oavsiktlig varningssignal. Invigningen misslyckades inte av slump – den avslöjade sprickorna i systemet, förstärkta av "Nessun Dorma"s placering som en laddad omen. Denna sekvens är ingen slumpmässig kulturfluff; det är en laddad omen. "Nessun Dorma" efter öppningsorden väver in "Sum of All Fears" som en blueprint för vad som komma skall – en orkestrerad katastrof som distraherar och konsoliderar makt, nu manifesterad i Baltimores institutionella detonation. Framtiden? Mer kaos, mer kontroll, mindre frihet. Vi får se hur det utvecklar sig, men håll ögonen på Persiska viken, Donbass och amerikanska inrikesstrider som nästa triggers, medan motkrafter fortsätter att utnyttja sådana sprickor för att kommunicera den verkliga matematiken bortom MSM:s lager.

De är som stadsfesterna i svenska städer, men på steroider. Underbart gemytliga, fruktansvärt smaklösa. Invigningen av OS får SvD:s Måns Wadensjö att vilja glömma att han någonsin sett den.

Måns Wadensjö

Publicerad 2026-02-06

Följ skribent

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Egentligen borde en OS-invigning vara omöjlig att misslyckas med.

Man har många år på sig, och inför Milano-Cortina 2026 har Italien inte sparat på krutet. 1 200 volontärer har lagt ner 700 timmar av repetitioner, som SVT:s kommentatorer Anja Pärson och AnnaMaria Fredholm pliktskyldigt konstaterar i sändningens inledning.

Man kan inte heller påstå att de konstnärliga kraven är särskilt högt ställda. OS-invigningar är sin egen genre.

Man kan tänka på dem som stadsfesterna i svenska städer, men på steroider: Underbart gemytliga, fruktansvärt smaklösa och skrämmande väl koreograferade och producerade.

Vissa är mer lyckade än andra. I London 2012 gjorde Daniel Craig succé när han eskorterade in drottning Elizabeth i rollen som James Bond, och Dante Alighiericitaten i eldskrift från OS i Turin 2006 är svårförglömliga.

Men i grund och botten är beställningen inte särskilt komplicerad: Det ska dansas och de stora männen och kvinnorna i värdlandets kulturkanon ska förvandlas till Disneyfigurer.

Inte sällan är höjdpunkten när arrangörerna släpar fram en lokal förmåga som en gång i tiden var världskänd, men i dag mest får folk att höja på ögonbrynen:

Va? Spelar Rowan Atkinson fortfarande Mr Bean? Hur gammal är Celine Dion nu egentligen?

I Milano spelas den rollen av den 72-årige stjärntenoren Andrea Bocelli. Fint att se att han håller på – och jag är bara milt överraskad över att han inte fått sällskap av Luciano Pavarotti som hologram.

Estlands trupp.

Estlands trupp. Foto: Natacha Pisarenko/AP

Han gör sitt bästa på egen hand i stället – och det gör sannerligen Fredholm och Pärson i SVT:s sändning också. Men det hjälper liksom inte. Det har redan blivit uppenbart att den här gången har någonting gått väldigt fel.

I stället för en sammanhängande berättelse eller en begriplig gestaltning av spelens tema “harmoni” blir kvällens drama att följa Fredholms och Pärsons tappra försök att peppa tittarna och sig själva och göra en splittrad och såsig föreställning begriplig.

Här är ett par citat bara från den första timmen:

“Man förstår hälften av vad som händer där inne och vill bara hänga med.”

“Kolla in det här då. Ifall ni har jättetråkigt kan ni ju pröva på det.”

“Inte varje dag man ser en dansande kaffebryggare, men det känns oerhört härligt.”

De är inte ironiska. Det bara låter så. Och kanske hade det varit bättre.

Då hade vi tittare åtminstone inte behövt tycka synd om dem också i alla fall.

Kanske hade det även speglat det världsläge spelen hålls i bättre.

FN har sedan 1992 insisterat på att spelen ska leda till en olympisk vapenvila i hela världen. Det funkade sådär – redan innan Vladmir Putins Ryssland år 2008 inledde sin vana att säga “hold my vodka” och invadera ett grannland i nära anslutning till spelen.

OS i Milano-Cortina rullar igång.

OS i Milano-Cortina rullar igång. Foto: Hassan Ammar/AP/TT

Tanken är förstås god: Här förenas världen i fredlig enighet och rättvis tävlan. Här går våra allra mest begåvade: Det unga, friska och framgångsrika skottet på mänsklighetens trötta gamla stam. Vältränade och solbrända, 3 000 ytterst välsvarvade bakdelar.

Och så är det väl i Milano också.

Men i bakgrunden surrar drönarna över Donbass medan en amerikansk flotta stävar mot Persiska viken. Ingen vet vilken demokratisk regering som blir nästa måltavla för Donald Trumps ilska.

Det får de breda leendena och insisterandet på temat harmoni att i bästa fall kännas surrealistiska och naiva, i värsta kusligt ironiska.

Ja, det är svårt att skaka av sig tanken på att en väldigt liten men väldigt mäktig klick människor just nu håller på att styra världen i fördärvet – och att de stora idrottstävlingarna är de skådespel de erbjuder för att få oss att glömma det.

Men i så fall vill jag göra en reklamation.

Invigningen av OS i Milano-Cortina får mig nämligen inte att vilja glömma något annat än att jag har tittat på den.

Kanske var det rentav omöjligt redan från början att lyckas med den.

Måns Wadensjö