Hur många har ens nämnt den ovillkorligt nödvändiga svenska självbildsrevisionen...

Åh, vilken skådespelarkvalitet. En svensk stormaktsdröm som vaknat med whiskyångor och en ilsken baksmälla, och nu står den där, blek och darrande, och pekar finger mot grannen som fortfarande har färg på kinderna. "Se på NORGE!" gastar den, med sådan rädsla i ögonen att saliven stänker. *Detta* är alltså det "nya och omvälvande uppslaget" för att pussa på den svenska folkjävlas-självbilden? Inte en inåtvänd, modig självrannsakan, utan att stirra sig blind på en spegelbild som plötsligt visar samma fina rynkor man själv suttit och kramat i tio år? Herregud, vilket patetiskt, cyniskt skådespel.

Låt oss dissekera detta mästerverk i projektion.

Först bygger man upp ett luftslott åt grannen: Norge, det *särskilt* självgoda landet, det som *ihärdigt viftar flagga* (som om detta vore en synd i sig, snarare än kompensation för att ha varit danskarnas och svenskarnas lilla pyssling i 400 år). Man citerar en Pew-studie där norrmännen erkänner en viss kulturell självsäkerhet – *skandalöst!* – och sätter det i kontrast mot det svenska, lägre siffran. Här i "Cyklopernas land", alltså. Det vill säga: medan vi svenskar är blinda enfaldiga jättar, är norrmännen de *blygsamt* arroganta. Ironin är så tung att den sjunker som en sten.

Sedan river man ner slottet, tegelsten för tegelsten, med en glädje som nästan är smittsam. Och med vilka redskap? En kronprinsessas privatmejl, hennes sons brottsliga beteende (som om barnets handlingar är moderns meritförteckning), och en diplomat som ärvt pengar. Helt plötsligt blir det enskilda människors – visserligen förkastliga – omdömen och handlingar till en "ruttenskap" i *hela kungariket*. Det är magiskt. Det är som att hävda att Sverige är en mördarnas och sprängämnesfantasternas ödemark för att några klaner i förorten skjuter och att någon SD-topp brukat narkotika. Absurt? Ja. Men *precis* samma logik.

Och mitt i alltihop, som en dyrbar, svettig pärla, lägger författaren in sin egen anekdot. Bilden av den leende avdelningschefen på fiskdisken – "Nå kommer storebror til lillebror for penger" – är så genomskinligt konstruerad att man blir mörkrädd. Den är *till för* att svenskläsaren ska få sin revanschfantasi uppfylld: den *nedlåtande* norrmannen. Men, käre Björn Werner, är det verkligen norrmännens fel att du, som 24-åring, "behövde cash" och tog ett slavjobb där du fick koka humrar? Eller är det möjligen så att den svenske "storebror"-komplexet sitter så djupt att vi tolkar varenda norsk min som hån, för att vi innerst inne vet att vår egen självbild som moralisk supermakt är skör som glas?

Huvudpoängen – den som ska vara så "ny och omvälvande" – är ju denna: "Här har vi ju sedan länge tvingats tona ner alla fantasier om vår egen förträfflighet. Folkhemmet har ersatts med privata sjukförsäkringar. Vi har Europarekord i dödligt vapenvåld. Och nu har den krassa verkligheten alltså börjat nå Norge."

**Där har vi den. Den svenska självbildsrevisionens nya parad: *Skadeglädje*.**

Vi kan inte reparera vårt eget rasande hus, så vi kastar sten på grannens fönster och hoppas att takpannorna faller av där också. Vi kan inte hantera att "folkhemmet" är ett köpcentrum med väktare och gated communities, så vi hejar när norska "Exit"-karaktärer råkar på riktigt. Vi kan inte lösa våra rekord i skolresultatens fall eller skjutningarna, så vi gnuggar oss i händerna åt att norska kommuner "brottas med sina ekonomier".

Artikeln är inte en analys av Norge. Det är ett slagsmål med en spegelbild. Varje anklagelse mot norsk "självgodhet" är en skrikande bekännelse om svensk *avundsjuka*. Varje glad uppräkning av norska skandaler är ett försök att måla upp ett *collective downfall*, så att vi inte ska känna oss så ensamma i vårt eget förfall.

Och det slutliga, sarkastiska uppropet – "Det är dags att börja stycka dina egna valar nu, lillebror." – är genialt i sin omedvetenhet. För vad säger det om "storebror" Sveriges mentalitet? Att vår enda tröst, vårt enda "omvälvande uppslag", är att hoppas att *lillebror* också ska få det taskigt? Att vår självrespekt är så bräcklig att den kräver att andra faller djupare?

Nej, herr Werner. Det är inte Norge som skakas av den här artikeln. Det är den svenska självbilden som, i brist på verkligt mod, har sökt sig till det billigaste och mest ynkliga botemedlet som finns: att peka finger och skratta, medan huset brinner. Det är inte omvälvande. Det är bara sorgligt.

Norge skakas av Mette-Marits vänskap med Jeffrey Epstein och hennes våldtäktsanklagade son. Men handlar detta om en omdömeslös mor och en svår uppväxt? Björn Werner anar något mycket mörkare.

Kronprinsessan Mette-Marit har tråkigt. Drar iväg ett mejl till Jeffrey Epstein.

”Kommer du hit och hälsar på mig snart? Jag saknar min galna vän.”

Epstein hade några år tidigare dömts för sexköp av minderårig. Det visste hon om.

Och det är inte bara Mette-Marits långtgående, småflirtiga vänskap med miljardären, människohandlaren och serievåldtäktsmannen Jeffrey Epstein som har avslöjats i dagarna. Samtidigt står hennes son, ”bonusprinsen”, Marius Borg Høiby, också åtalad för 38 olika brott. Bland annat för våldtäkt och kvinnomisshandel.

En omdömeslös kvinna och resultatet av en svår uppväxt säger några. Alldeles säkert. Men det finns tecken på att läget är värre än så. Att något är ruttet i hela kungariket Norge.

För samma vecka har ytterligare skandaler radats upp. Förre statsministern Thorbjørn Jagland utreds för grov korruption efter avslöjande i samma Epsteinfiler, för gåvor och lån han misstänkts ha tagit emot samtidigt som han suttit som ordförande för Nobelkommittén. En av landets högsta toppdiplomater, Mona Juul, har också blivit avstängd efter att det framkommit att hennes vän (!) Epstein testamenterat 10 miljoner dollar till hennes barn.

Detta står i bjärt kontrast till den norska självbilden. Inte olikt Sverige ser man gärna på sig själv som ett rimligt, tillitsfullt och hederligt folk. Något man, till skillnad från i Sverige, dessutom gärna manifesterar med ett ihärdigt flaggviftande.

Som svensk har det varit lätt att bli provocerad. Hur stolt kan man egentligen vara över att vara ett välmående land när man badar i svart guld?

Jag har själv upplevt känslan, när jag var 24 och behövde cash. Jag gjorde som alla andra gjorde då. Åkte över gränsen. Den norska kronan var urstark och i Oslo fanns det jobb.

Jag hamnade snabbt i fiskdisken i en stor matbutik vid Slependen, ett köpcenter utanför staden. ”Nå kommer storebror til lillebror for penger”, smilade avdelningschefen förnöjt. Jag fick hjälpa till med att sälja stora stycken valkött. När jag ifrågasatte om det ens var lagligt skrockade han bort det med ett ”ja, det spiser dere jo ikke i Sverige” och bad mig släppa ner levande humrar i en enorm kastrull med kokande vatten.

De sprattlade innan de dog.

Nej, en matbutik är inte ett helt land. Inte heller ett kungahus. Men ihop med bonusprinsens våldsamma beteende och Mette-Marits öppenhjärtliga relation med Jeffrey Epstein är det svårt att inte dra paralleller.

Efter högmod kommer, som bekant, fall.

Norrmännen – bäst på självgodhet

Att norrmännen är alldeles särskilt högmodiga är dessutom statistiskt belagt. För medan Sverige och Norge båda gärna hänvisar till Jantelagen som nationell moral, skiljer man sig avsevärt vad gäller en sak. Självgodheten.

Enligt Pew Research Center svarar nära 60 procent av norrmännen ja på frågan om deras kultur är överlägsen andras (att jämföra med runt 25 procent, här i Cyklopernas land). Det är den högsta siffran i hela Västeuropa.

Det har sina förklaringar.

Som författaren och ekonomen Martin Bech Holte skriver i nyligen översatta ”Landet som blev för rikt” var Norge fram till början av 2010-talet faktiskt ett ovanligt välmående land. Även utan oljan. En kombination av social ingenjörskonst, investeringar i infrastruktur och ett klokt förvaltande av de omfattande oljepengarna, gjorde att Norge 2013 hade högre inkomst per capita än till och med USA:

”Vi var rikast, lyckligast och friskast i världen. Med det nybyggda Oslokvarteret Barcode som silhuett välkomnade vi nyfikna utlänningar och med en stark krona tog vi flyget och tåget åt andra hållet, för att resa ut i världen. Där ute, i Indien, blev Magnus Carlsen till och med världsmästare i schack.”

Så är det inte riktigt längre.

Knausgård förutsåg fallet

Det Norge jag jobbade i 2010, skulle det visa sig, var själva peaken.

Sedan dess har landet gått i stå. Enligt Holte beror det på oljan. I stället för att – som svenskarna – reformera sitt system till en mer konkurrenskraftig plats, har man täppt igen landets många brister med oljepengar. Konsekvensen är att tillväxten har saktat in. Kommuner brottas med sina ekonomier. Kapital och innovation flyr landet. Den norska kronan är nu svagare än den svenska. Till och med de svenska ungdomarna har slutat komma.

Schismen mellan verkligheten och bilden märktes tidigt i kulturen.

Landets största kulturexport, Karl Ove Knausgård, ägnade perioden under dessa norska glansår åt att hacka på självgodhetens baksida. Strax under den lyckliga ytan, sjuder också Norge av skam, förnedring och aggressivitet. I autofiktion-bokserien ”Min kamp” utforskar författaren naket en förbjuden kärlek till en minderårig och berättar om konsekvenserna av en våldtäktsanklagelse riktad mot honom.

En mer banaliserad form på samma tema återfinns (och, typiskt nog, mer nära dagens utveckling) i serien ”Exit” om den norska finansvärlden. Här är förljugenheten själva grundackordet – vi ser en elit helt obrydd om alla former av moraliska betänkligheter, marinerad i sex, kokain och våld.

Det är alltså inte konstigt att de nuvarande kriserna för det norska hovet är så skakande för hela landet. Det är inte bara en skandal i mängden, utan en på riktigt smärtsam uppenbarelse.

Vad ska hända med vårt stolta grannland?

Det norska kungahuset har i det unga landet länge varit en viktig del av att bygga ”norskhet”. I en studie från 2018 visas exempelvis hur kungens årliga tal från 60-talet och framåt konsekvent har förändrats för att formulera och omförhandla vad ”norskhet” är och kan vara.

Mette-Marits resa in i kungahuset går därmed att se som en allegori.

Hon – ensamstående mamma, skilsmässobarn, med en bakgrund som festtjej i Oslos housescen och några struliga relationer med dåliga killar i bagaget.

Han – prinsen som föll för en flicka av folket.

En klassisk askepott-saga, som norrmännen säger, som till en början inte var helt lättsmält. Många var skeptiska. Skulle verkligen kungahuset släppa in denna enkla människa i det allra heligaste?

Men, med tiden vann Mette-Marit mångas kärlek, inte minst genom att ta avstånd från sitt förflutna och visa upp ett allt mer städat och värdigt yttre. Ett nära på övertydligt, modernt budskap om Norge som ett land där den upphöjda monarkin och det vanliga folket går hand i hand. Och gör varandra bättre.

Så vad ska egentligen hända med det stolta grannlandet i väst nu, när allt man varit stolt över står på skakig grund. En blivande drottning som mejlflirtar med Jeffrey Epstein. En bonusprins som ser ut att få skaka galler. En före detta statsminister som kan ha utnyttjat rollen som ordförande för Nobels fredspris för egen vinning? Det skär sig betänkligt mot den spridda fantasin om norsk kultur som särskilt överlägsen någon annan.

Som svensk är det lätt att vara lite, lite skadeglad. Här har vi ju sedan länge tvingats tona ner alla fantasier om vår egen förträfflighet. Folkhemmet har ersatts med privata sjukförsäkringar. Vi har Europarekord i dödligt vapenvåld. Och nu har den krassa verkligheten alltså börjat nå Norge.

Ekonomisk kräftgång. Moraliskt förfall. Vad ska man säga.

Det är dags att börja stycka dina egna valar nu, lillebror.