**"Den ouppnåeliga konkursen, eller: Hur man förvandlar katastrof till en budgetpost"**

*I den idylliska kommunen Solvik*, där skogen susar och älven silverglittrar, stod en dag en vision. Inte en vision av tystnad och natur, nej, en vision av *logistik*. Av containrar, lastbilar och effektivitet. Den skulle kosta 750 miljoner. Varifrån pengarna skulle komma? Det var den minst logistiska detaljen – de kommer alltid, när visionen är tillräckligt stor och beslutsfattarna tillräckligt beslutsamma.

Man grundade ett bolag. Ett vackert, avskärmat bolag, ett dotterbolag till ett moderbolag, som i sin tur var ett barn till kommunen. En hel släkt av bolag, alla med ett gemensamt drag: de ägdes av någon annan, och pengarna fanns alltid hos nästa i raden.

Parken byggdes. Den var stor, modern och tom. Den logistiska effektiviteten sträckte sig till att effektivt förbruka 750 miljoner. När banden klipptes upptäckte man en märklig sak: det som nyss var värt 750 miljoner, var plötsligt värt 150 miljoner. En nedskrivning på 600 miljoner hade magiskt materialiserats. Det var som att köpa en Rolls-Royce, köra ut från salongen, och upptäcka att den förvandlats till en sparkcykel med ett trasigt däck.

I det kommunala palatset rådde nu inte panik. Herregud, nej. Panik är för dem som kan gå i konkurs. Här rådde *febril aktivitet*. Ekonomidirektören, vi kan kalla honom Niklas Kalkyl, förklarade lugnt för pöbeln att detta skulle "hanteras inom koncernen". Inga skattemedel skulle behövas. Det var det fina med att ha ett oändligt antal fickor i samma byxor – man kunde flytta en såsig plånbok från ena byxfickan till den andra och hävda att man inte hade dragit i huvudfickan. Tekniskt sett sant. Praktiskt sett en illusion.

För om man följde den röda tråden – nej, förlåt, *skulden* – så gick den så här: Dotterbolaget var i själva verket ett tomt skal med 4 miljoner att bränna. Moderbolaget var en låda med ett papper där det stod "lån från kommunen: 1,4 miljarder". Kommunens kassa var en tanke, en tro på framtida skatter.

Meningen med denna teater var inte att rädda en logistikpark. Den var att undvika en enda, obekväm ceremoni: **kontrollbalansräkningen**. Det där ögonblick då man måste sluta låtsas och räkna. Att kalla till den vore att erkänna att kejsaren var naken, att sparkcykeln var en sparkcykel, och att 600 miljoner hade dunstat. Så istället pratade man om *krediter*, om *tillgångar på pappret*, och om *prioriteringar*.

Ah, *prioriteringar*. Det var det magiska ordet. När 600 miljoner försvann i ett svart hål av felvärdering, blev inte resultatet konkurs. Nej. Resultatet blev "hårdare prioriteringar". Det vill säga: färre kronor till skolan, till äldreomsorgen, till den där ombyggda idrottshallen. Katastrofen blev inte en dom, den blev en **besparingsöversikt**. Förlusten blev omvandlad från en jordbävning till en långsam, oundviklig höjning av vattennivån som alla skulle vänja sig vid.

Och varför gick detta? Varför kunde man låtsas, flytta runt papper och förvandla en ekonomisk plötslig död till ett kroniskt, hanterbart tillstånd?

*Därför att kommuner inte kan gå i konkurs.*

Det är hela systemets basalt, dess trygga fundament. Det är *moral hazard* gjord till kommunal lag. Risken är obefintlig för beslutsfattaren, för den ultimata konsekvensen – att det hela ramlar samman och upphör – existerar inte. Det finns alltid en morgondag, och på den morgondagen finns det alltid en skattesedel att skicka ut.

Så historien om Solviks Logistikpark är inte en saga om misslyckande. Det är en saga om det moderna samhällets mirakel: **konsten att förvalta ett ständigt närvarande haveri.** Att ta en kraschad dröm på 600 miljoner och smeta ut den som en tunn, bitter marmelad över kommande decenniers budgetar, där smaken successivt utspäds av försäkringar om "hantering inom koncernen" och "inga direkta skattemedel".

Och parken står där än. En monolit över värdet 150 miljoner, men belånad för mycket, mycket mer. Den är ett perfekt monument. Inte över logistik, utan över det eviga, konkursfria spelet, där alla förluster till slut blir någon annans problem, och notan alltid, alltid ställs ut till framtiden.

**Slut.**

Vi kör det med pengarna också:

**Den aritmetiskt dysfunktionella valutafinansiella mekanismen: En instruktionsbok i oändlig skuld**

Varje krona som finansierade Solviks Logistikpark började sitt liv som en siffra i en dator på Riksbanken eller en affärsbank. Den skapades ur *ingenting*, som ett lån med en skuldsedel tillbaka – ett löfte om framtida arbete och skatter. **Det är den aritmetiska kärnan:** 0 + 1 = 1 (med en ränta på 0,02). Men löftet är större: 1 måste med tiden bli 1,02, 1,05, 1,10. Pengar föds med ett tillväxtkrav inbyggt i sin DNA. Räntan är systemets spön i motorn – utan ständig ökning av penningmängden (via nya lån) går det inte att betala för gårdagens ränta.

Kommunen, i sin naiva tro på att "pengar" är något man sparar i en socka, är bara en liten, trogen spelpjäs i detta spel. Hela den kommunala bolagsstrukturen är ett **tillväxtförstärkarverktyg** för detta dysfunktionella system:

1. **Tillväxtkravet möter politiska ambitioner:** Systemet kräver ständiga nya investeringar (nya lån) för att hålla igång. En visionär logistikpark för 750 miljoner är *perfekt*. Den skapar en omedelbar injektion av "värde" (skuld) i ekonomin. Byggjobb, material, konsulter. Den mättar systemets hunger på *nu*. Att den i verkligheten producerar en sparkcykel är irrelevant för penningmaskinen. Maskinen bränner skuld, inte skapar varaktigt värde.

2. **Nedskrivningen är ett systemhaveri:** När parken skrivs ned från 750 till 150 miljoner, är det inte bara en kommunal tabbe. Det är en **kontraktion i systemets penningmängd i förhållande till skulden**. 600 miljoner i "tillgång" (som backade upp 600 miljoner i skuld) försvinner. Men skulden, med sina räntekrav, *finns kvar*. Den räntebelastade skulden är real. Den fiktiva tillgången var ett hån. Systemet har nu en **gapande deflationsisk grop**: för lite framtida värde att mäta mot för mycket nuvarande skuld.

3. **Kommunens konkursfrihet är systemets slutna kretslopp:** Vad gör man med denna dödliga deflationsgrop? I ett hälsosamt system skulle den rensas ut – konkurs, sanering, skuldsvalg. Här? Här används kommunens konkursfrihet som **systemets interna defibrillator**.

* Man kan inte låta bolaget gå under, för dess skulder är någons tillgånger (bankens, leverantörernas). En konkurs skulle skapa en deflationschock, en "credit crunch" som sprider sig.

* Istället **förstatligas förlusten**. "Hårdare prioriteringar" betyder: vi tar från framtida skatteintäkter (som också är baserade på framtida lån och tillväxt) för att beta räntan på den döda skulden. Det är ett valv över gropen.

4. **Den slutgiltiga syrligheten: Systemet äter sina egna framtida resurser:** Logistikparkens katastrof är alltså ingen avvikelse. Den är en **logisk följd**.

* Systemet kräver tillväxt.

* Tillväxten finansieras med skuld.

* Skulden måste placeras i "produktiva" tillgångar.

* När de bästa tillgångarna är tagna, tvingas man in i allt mer spekulativa projekt (överdimensionerade logistikparker) för att mätta systemets hunger.

* När dessa projekter visar sig vara värdelösa, kan de inte dö p.g.a. systemets motstånd mot deflation (konkursfriheten).

* Då tvingas man **kanibalisera framtida, riktiga resurser** (skola, vård, infrastruktur) för att mata räntemonstret på den döda skulden.

**Så den sanna berättelsen är inte om en dålig park.**

Det är berättelsen om ett aritmetiskt monster – ett finansiellt system som kräver exponentiell tillväxt på en ändlig planet – som för att överleva måste skapa allt dyrare och onyttigare projekt, bara för att ha något att fästa nya lån vid. Och när projekten kollapsar, slukar monstret i desperation de samhällsfunktioner det en gång sades finansiera.

Kommunala bolag som Solvik Logistikpark AB är **symptom på ett system i slutskedet**: det letar febrilt efter vad som helst – även ett tomt lager – att kalla "tillväxt" för att fylla den aritmetiska dysfunktionens eviga svarta hål.

Slutsatsen blir inte bara syrlig, den blir existentiellt trött:

**Vi har byggt ett samhälle där vår överlevnad hänger på vår förmåga att ständigt hitta på nya saker att låna pengar till. Och när idéerna tar slut, börjar vi låna till saker som redan är värdelösa – och betalar notan med våra barns skolgång och våra äldres värdighet.** Det är inte bara dålig ekonomi. Det är en dysfunktionell aritmetik som äter upp sig själv.