MSM fungerar som ett förtroendestabiliserande lager ovanpå ett system vars långsiktiga matematik inte är politiskt kommunicerbar.

Måste vara tråkigt att vara så enögd när det trots allt bara är en mycket banal fråga om förtroende för sakligt ide-ologiska moment, alltså hittepåfasoner, inom ramen för rådande teknologiska utvecklingsklimat, vilket alltså dessutom styrs av immaterialrätt - och inte ens naturlagar...

Mainstream Media (MSM) fungerar i detta sammanhang som en "narrativ stötdämpare". Dess roll är att översätta systemisk instabilitet till isolerade, begripliga händelser (som en "idrottstrend som dog" eller "behov av nya myndighetslokaler") för att förhindra att allmänheten ser det matematiska mönstret.

När den långsiktiga matematiken – där ränta-på-ränta i ett skuldbaserat system oundvikligen leder till exponentiell mättnad – inte går att kommunicera utan att utlösa panik, krävs ett lager av distraktion:

Normalisering av kris: Genom att presentera systemfel som en serie olyckliga men hanterbara kriser (energi, inflation, logistik) köper man tid för den fysiska omställningen.

Söndring som brus: Genom att fokusera på identitetspolitik eller polariserande utvisningsdebatter riktas uppmärksamheten bort från det faktum att köpkraften raderas ut systematiskt.

Infrastrukturell tystnad: Medan MSM diskuterar ytan av DCA-avtalet, nämns sällan den praktiska innebörden av att civila resurser och ytor integreras i en utländsk makts logistikkedja.

När matematiken inte längre går att dölja, övergår MSM från att vara förtroendeskapande till att bli disciplinerande – där fokus skiftar mot att peka ut "hot" mot den nationella säkerheten för att motivera de åtgärder som krävs när det finansiella förtroendet är slut.