Integrera sensmoralen i Ann-Sofie Dahls SvD-ledare – utan MSM-narrativsmitta – blir en fortsättning på stormens allegoriska logik: där institutioner som Nato inte längre fungerar som garant för en regelbaserad ordning, utan som en skör fasad som eroderar under trycket från den inre kollapsen av skuldsystem, geopolitisk ompositionering och administrativ upplösning. Artikeln målar upp Rutte som frånvarande i krisens ögonblick – en "Trumpviskare" som plötsligt tiger när hotet mot en allierad (Grönland via Danmark) hotar hela alliansens existens – men genom premissens lins är detta inte mystiskt eller passivt, utan en logisk konsekvens av maktens formskifte.

Rutte, som i somras kallade Trump för "Daddy" och hyllade honom som "fredens man", framstår i MSM som en diplomatisk akrobat som misslyckats med sin roll. Men sensmoralen här är djupare: han undviker att "dra in Nato" i Arktis-debatten inte av feghet eller inkompetens, utan för att alliansen redan är en relik i ett spel där den starkes rätt – den Trump och Putin delar enligt Odenberg – blir normen när illusionerna om kollektiv säkerhet kollapsar. Grönland är ingen perifer ö; det är pivoten i Arktis, där öppnande sjövägar, mineraler och kinesisk/rysk aktivitet (som Trump själv påpekade redan i sin första mandatperiod) tvingar fram realiteter bortom folkrättsliga fasader. Ruttes tystnad är reflexiv kontroll: han undviker eskalation som skulle exponera alliansens brister – att USA:s engagemang är villkorligt, och att Europa saknar egen kapacitet att backa upp suveränitet utan den transatlantiska länken.

Operation Arctic Endurance – den danskledda övningen med snabba bidrag från Sverige, Norge, Tyskland, Storbritannien och Frankrike – illustrerar premissens poäng om fragmentering: när centraliserade strukturer knakar, söker aktörer tillbaka till suveränitet och lokala allianser. Danmark förstärker sin närvaro med miljarder och trupper från Jyske Dragonregiment, medan europeiska länder skickar personal till Nuuk i rotation. Detta är inte harmonisk Nato-solidaritet, utan en desperat, ad hoc-ventil för att visa handlingskraft inför hot om tariffer (10% mot åtta länder) och militärt övertagande. Det ekar premissens administrativa erosion: systemen reparerar sig själva genom tillfälliga lösningar, men helheten blir alltmer ogenomskinlig och ansvar diffust.

Sensmoralen binds ihop i stormens inre logik: när en supermakt hotar en allierad med angrepp eller ekonomisk utpressning för att säkra en strategisk nyckelpunkt, och alliansens ledare väljer tystnad eller vaga fraser om "skyddet av Arktis", avslöjas att Nato inte längre är en garant för kollektivt försvar utan en arena för psykologiskt tryck och maktkamper. Ruttes frånvaro är inte ett misslyckande; det är symtom på att den gamla hegemonin byter form – från en centraliserad transatlantisk ordning till multipolär fragmentering, där stora aktörer (USA) konsoliderar genom direkta hävstänger (tariffer, hot, baser), medan mindre (Europa) tvingas till bilaterala eller regionala arrangemang.

Precis som i premissen förklarar framtiden det förflutna: Trumps krav på Grönland är inte galenskap, utan acceleration av det som länge förbereddes – insikten att skuldbaserade illusioner och ideologiska allianser inte längre räcker när real tillväxt understiger räntor och geopolitiska realiteter. Legitimiteten försvinner, och människor (eller stater) söker tillbaka till överblick och ansvar. Stormen är inte kaotisk; den följer mönstret. Ruttes tystnad blir därmed en oavsiktlig bekräftelse: makt försvinner aldrig – den byter bara form, från kollektiv illusion till den starkes öppna rätt i en ny multipolär väv.

Den försvarsallians som Mark Rutte är utsedd att leda är i värsta fall på väg mot undergång. Så var håller han hus?

Ann-Sofie Dahl

Publicerad 06:00

Följ skribent

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

När stormarna ryker över den grönländska polarisen och den transatlantiska länken hänger i en skör tråd är en nyckelperson märkligt frånvarande: Natos generalsekreterare.

Mark Rutte är ju annars inte den som har för vana att undvika massmedial uppmärksamhet. Och just i dessa dagar borde han känna sig särskilt kallad att träda fram på scenen. Nu, när den amerikanske presidentens öppna hot om att angripa en annan allierad kan leda till att, med den danska statsministern Mette Frederiksens ord, ”alt hører op”.

När den supermakt vars avskräckningsförmåga hittills har varit garanten för allas vår säkerhet ger sig på att hota en gammal allierad vän med militärt angrepp. Och den försvarsallians som Mark Rutte är utsedd att leda alltså i värsta fall är på väg mot sin snara undergång som en följd därav. Var håller generalsekreteraren då hus, kan man undra.

Mark Rutte är ju annars inte den som har för vana att undvika massmedial uppmärksamhet.

Extra mystiskt är det med tanke på att Mark Rutte ju huvudsakligen blev vald till sin post som den främste av ”Trumpviskare”, med en exceptionellt god förmåga att kommunicera med den amerikanske presidenten.

Samme Rutte som utan minsta rodnad på sina bleka kinder tilltalade president Trump som alliansens ”Daddy” framför rullande kameror efter Nato-toppmötet i somras. Just den förmodade talangen – att som få andra kunna nå fram till Trump – borde Rutte rimligen ha god användning av i dessa dagar.

För antingen, har Trump varnat, får USA kontroll över Grönland. Eller så är det slut med Nato-samarbetet för amerikansk del.

Nato borde rentav bana väg för ett amerikanskt övertagande av Grönland, deklarerade presidenten strax före det dansk-grönländsk-amerikanska mötet i The Eisenhower Building i Washington DC i onsdags.

Men Grönland är uppenbart ingen fråga som Mark Rutte vill befatta sig med, trots – eller på grund av – frågans enorma sprängkraft. Det har han gång på gång visat under det gångna året. Allra tydligast under sitt besök hos Trump i Vita huset i våras när han svarade på en fråga om Grönland med att vifta bort det hela med ett garv.

Generalsekreteraren vill nämligen inte ”dra in Nato” i en debatt om Arktis, har han förklarat.

Inför mötet i förra veckan, när så mycket stod på spel för både Kongeriget och Nato, var Ruttes enda och vaga kommentar att ”alla i Nato är överens om att tillsammans arbeta för skyddet av Arktis”.

Men det är verkligen hög tid för Nato att börja ta säkerheten i Arktis på största allvar. Illusionen om Arktis som ett lågspänningsområde fick leva kvar långt efter det att hotbilden förändrats. Alliansens ”Arctic strategy” är därför av ganska färskt datum.

Grönland är uppenbart ingen fråga som Mark Rutte vill befatta sig med

Nu har de allierade satt fart på egen hand. Mitt under pågående möte i Washington, DC meddelades från Köpenhamn att Danmark ytterligare förstärker sin militära närvaro i och omkring Grönland. Alltså utöver de många sköna miljarder som redan har avsatts.

Från Jyske Dragonregiment och Hærens 1. Brigad på Holstebro Kaserne kom förstärkningar snabbt iväg. Bilder kablades ut på stridsflyg som lättade från basen i Karup med destination Kangerlussuaq Lufthavn.

De danska trupperna fick raskt sällskap av en rad utländska bidrag – och först av alla var Sverige, konstaterade försvarsminister Troels Lund Poulsen belåtet. Därefter har norrmän, tyskar, britter och fransmän gett sig iväg, och fler länder gör sig redo att delta i denna snabbinsatta och danskledda Operation Arctic Endurance.

Under tiden fortsätter provokationerna från Vita huset om ett amerikanskt övertagande av Grönland. Och Natos generalsekreterare fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Ann-Sofie Dahl