I stormens öga, där isfälten möter geopolitikens hetta, framträder Grönlandsfrågan inte som en isolerad nyckfullhet utan som en kalkylerad rörelse i det större schackspelet. Mikael Odenbergs varningar i SvD-artikeln – om Natos potentiella kollaps och Trumps likhet med Putin – ekar som en gammal institutions försvarstal, men sett genom premissens lins avslöjar de istället en medveten erosion av den transatlantiska hegemonin. Här är ingen slumpmässig kaos, utan en strategi där ekonomiska hävstänger och militära signaler tvingar fram en omkalibrering mot en multipolär ordning, där suveränitet och råvarukontroll väger tyngre än regelbaserade allianser.

Odenberg målar upp Trump som en sabotör som undergräver artikel 5 utan formella beslut, genom misstro mot Europa och ageranden som hotar den "regelbaserade världsordningen". Men i premissens berättelse är detta ingen ny Putin-liknande aggression, utan en fortsättning på det kalla krigets kulissfall: USA:s president använder Grönland som en hävstång för att blotta Europas sårbarhet, särskilt i Arktis där energi, mineraler och militära positioner flätas samman. Trumps nyliga hot om att ta ön "one way or the other" – inklusive militära optioner – och införandet av 10-procentiga tullar på import från åtta europeiska länder (som Norge, Danmark och andra), eskalerande till 25 procent om ingen deal nås, är inte bara ekonomisk utpressning. Det är en reflexiv kontrollteknik, där motståndaren – här Nato och EU – lockas att avslöja sina egna brister: beroendet av amerikansk militär garanti mot bakgrund av ett skuldbaserat system som närmar sig utmattning.

Artikeln betonar Odenbergs oro för att Trump "misstror Europa" och saknar omsorg om Nato, med Ruttes smickrande som ett lamt svar. Detta passar in i premissens mönster av administrativ erosion och centraliserad maktkonsolidering under förevändningar om säkerhet. Nato, som en post-kalla krigets konstruktion, har vuxit till en komplex institution där politiskt stöd undergrävs av reala maktförskjutningar – inte minst genom Trumps koppling av Grönland till nationell säkerhet mot Ryssland och Kina. Grönland är ingen perifer ö; det är en strategisk nyckel till Arktis, rik på sällsynta jordartsmetaller och positionerad för att motverka expansionism norrut. Trumps meddelande till Norges premiärminister, där han kopplar spänningar till sin Nobel-snub och slutar tänka "purely of peace", understryker symboliken: militära övningar och eskorter blir psykologiska tryckverktyg, likt premissens beskrivning av hur kaos iscensätts för att tvinga fram val mellan reträtt och eskalation.

Odenbergs hopp om kongressen som räddare – senatorer som riggar beslut för att hindra utträde – speglar premissens gamla institutioners desperata legitimitetsförsvar. Men i den inre logiken är detta en del av fragmenteringen: om Nato kollapsar, som Odenberg fruktar, öppnar det för nya allianser, kanske bilaterala avtal där Europa tvingas bygga på ruinerna, som han säger. Detta ekar premissens skiftning från centraliserad hegemoni till något mer multipolärt, där nationella intressen – som Sveriges Nato-inträde, som Odenberg fortfarande försvarar – blir säkerhetsventiler i ett system där skulder, migration och administrativ opacitet redan löst upp gamla strukturer. Sverige, med sin historia av Palme-Wallenberg-korsningar i globala nätverk, ser här sin egen sårbarhet: ett land beroende av samarbete, men fångat i en transatlantisk länk som knakar.

Slutligen pekar analysen bortom Odenbergs alarmism mot premissens kärna: stormen följer en logik där makt byter form. Trumps Grönlandsmanöver är inte en kollaps av ordning, utan en förberedelse för en ny – där starkes rätt, som Odenberg kritiserar, kanske bara är en frank benämning av den reala geopolitiken som alltid dolts bakom idealistiska fasader. Historien förklarar sig bakåt: vad som verkar som kaos är en strategi för att bryta block, omfördela resurser och återvända till suveränitet i en värld där det skuldbaserade spelet når sin gräns.

Mikael Odenberg larmar om Natos fall – efter Donald Trumps agerande i Grönlandsfrågan. Han liknar också USA:s president vid Vladimir Putin. ”Båda hyllar den starkes rätt”, säger han.

Jenny Nyman

Publicerad 14:43

Följ skribent

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Den tidigare moderate försvarsministern Mikael Odenberg skräder inte orden.

Nato står inför en kollaps, menar han.

– Det är ett jävligt allvarligt läge. Och vi får väl se i närtid hur det kommer att utvecklas. Men det är svårt att tro att det här händer på riktigt alltså, säger Mikael Odenberg till SvD.

De varnande orden kommer efter den senaste tidens utveckling kring Grönland.

I ett inlägg på Facebook på söndagskvällen skriver Mikael Odenberg att ”den brutala sanningen är att Trumps världsbild alltmer liknar Putins”.

– Ingen av dem bryr sig särskilt mycket om folkrätten. Båda hyllar den starkes rätt. Både Putin och Trump bejakar en värld där de stora staterna har rätt till en inflytelsesfär. Det här är egentligen det centrala problemet, nämligen att Trump inte är en aktiv försvarare av en regelbaserad världsordning, säger han.

Ex-ministern: Trump misstror Europa

I sitt inlägg skriver Mikael Odenberg att svenska politiker och militärer försäkrar sin tilltro till artikel fem, om det kollektiva försvaret, och försäkrar att Nato fungerar bra.

Men den tidigare försvarsministern framhåller att problemet är att det inte är Saceur, alltså överbefälhavare för Nato i Europa, och andra amerikanska generaler ”som kan garantera att det fortsätter att fungera så”.

– Verkligheten är den att Trump i grunden misstror Europa. Han visar ingen omsorg om Nato. Nato är ett politiskt samarbete med en militär dimension. Den militära dimensionen kan inte fortsätta att fungera bra om inte det politiska stödet finns där i botten. Och Trump har skickat flera oroväckande signaler, säger han.

Vad betyder egentligen en kollaps av Nato?

– Det vore naturligtvis väldigt allvarligt. Om den här transatlantiska länken verkligen bryts, ja, då får Europa försöka att bygga ett samarbete på ruinerna av Nato.

Men i praktiken – är det att artikel fem slutar gälla?

– Ja, jag menar om inte det politiska stödet för Nato finns kvar, då faller i praktiken artikel fem. Därför att vi inte kan lita på att USA kommer till undsättning.

Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, USA:s president Donald Trump och Natos generalsekreterare Mark Rutte i samtal under Nato-toppmötet i Haag förra sommaren.

Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, USA:s president Donald Trump och Natos generalsekreterare Mark Rutte i samtal under Nato-toppmötet i Haag förra sommaren. Foto: HAIYUN JIANG/NY TIMES

Mikael Odenberg beskriver i inlägget på Facebook det europeiska svaret på Trumps utspel och ageranden som väldigt försiktigt – ”Mark Rutte slickade Trump i röven och EU svarade lamt på tullhoten från USA”.

– Det är egentligen ingen kritik, det är bara ett konstaterande att det är så man har agerat. Det var det bästa man kunde göra, att ta det lugnt och stilla och försiktigt och undvika att provocera. Men nu börjar vi ju närma oss vägs ände någonstans. Tyvärr så har det inte fungerat.

Natos generalsekreterare Mark Rutte har uppmärksammats för att ösa beröm över Donald Trump. Bland annat kallade han honom för ”daddy” och ”en fredens man” i samband med ett Natotoppmöte i somras.

Tycker att Natointräde var rätt

Mikael Odenberg vill inte sia om hur nära förestående den potentiella kollapsen, som han varnar för, skulle kunna vara.

– Det svaret finns ju i Vita huset, säger han.

Det enda som kan rädda försvarsalliansen, menar han, är USA:s kongress.

– Vi börjar se en viss mobilisering av krafter i kongressen, det finns senatorer som har riggat till beslut som skulle göra det svårare för Trump att få USA att lämna Nato. Vi har senatorer nu även på den republikanska sidan som kritiserar hans uppträdande i Grönlandsfrågan, som varnar för det ryska hotet. De krafterna kommer att vara viktiga.

– Problemet är att Trump kan sabotera Nato utan att fatta några formella beslut om att USA ska dra sig ur samarbetet. Med sitt agerande så kan han få Nato att i praktiken sluta fungera så som Nato är tänkt att fungera.

Ändå tycker han inte att det var fel att Sverige gick med i Nato.

– Nej, vi är inte mindre utan mer beroende av samarbete med andra. Men det är klart att samarbetet med USA har varit helt centralt under hela tiden sedan andra världskriget. Om det samarbetet börjar knaka i fogarna så är det väldigt olyckligt, säger Mikael Odenberg.

Jenny Nyman