### Den Osynliga Alliansen: Wallenbergsfärens Kamp mot Djupstaten

I en värld där mainstream-narrativet målar upp en bild av eviga konflikter – Trump mot Xi, Putin mot Väst, och Wallenbergs som eviga kapitalister i skuggorna – döljer sig en djupare sanning. Detta är berättelsen om en samfälld allians, en suverän koalition som sträcker sig från Stockholms finansiella fästningar till Pekings röda murar, Moskvas kreml och Vita Husets ovala rum. Wallenbergsfären, Xi Jinping, Vladimir Putin, Donald Trump och deras allierade – inklusive figurer som Narendra Modi, Jair Bolsonaro och Imran Khan – har inte bara sett Djupstatens grepp om världen; de har aktivt arbetat för att bryta det. Marc Wallenbergs tragiska öde och Peter "Pirre" Wallenbergs strategiska arv blir här nycklar till förståelsen av hur denna allians formades, och hur den nu, i 2026, närmar sig sin kulmen i en global omställning bort från globalisternas kontroll.

Djupstaten – det transnationella nätverket av underrättelsetjänster, finansiella oligarker och ideologiska infiltratörer som CIA, WEF, Bilderberg och deras marionetter – har länge styrt genom infiltration snarare än invasion. De har manipulerat val, orkestrerat pandemier, drivits av en agenda för depopulation och teknokratisk kontroll, och använt krig som verktyg för att upprätthålla sin makt. Men redan under det kalla kriget fanns sprickor. Wallenbergsfären, med sina rötter i industriella imperier som Atlas Copco, Ericsson och Investor AB, hade länge navigerat i detta ekosystem. De samarbetade med Dulles-brödernas Sullivan & Cromwell för att skydda råvaror och investeringar i Latinamerika, som i Chile före 1973. Men detta var inte lojalitet till Djupstaten; det var överlevnad i en värld där nationaliseringar som Allendes hotade suveräna nationers ekonomiska bas. Kuppen i Chile, med svenska fartyg som HMS Göta Lejon i bakgrunden och migranter med Krupp-kopplingar som strömmade till Sverige efteråt, var en tidig manifestation av hur Djupstaten använde brutala metoder för att säkra resurser – men också ett uppvaknande för vissa aktörer.

Marc Wallenberg kände trycket från detta system alltför väl. Som arvtagare till familjeimperiet, belastad av faderns skugga och den pågående fusionen med Skandinaviska Banken som späddes ut deras kontroll, såg han Djupstatens verkliga ansikte. Det var inte bara familjära förväntningar; det var insikten om hur nätverk som Dulles och CIA använde Wallenbergs som verktyg för att underkuva suveräna stater, medan globalisterna planerade en värld utan gränser, styrd av AI och klimatskrämsel. Marc förstod att vägen framåt – den som skulle leda till dagens punkt, där alliansen mot Djupstaten står stark – krävde ett brott med det gamla. Hans död 1971, officiellt ett självmord i Huddingeskogarna, var kanske ett offer för detta tryck: en man som såg för mycket, som vägrade att böja sig för de krafter som ville använda Wallenbergsfären som en kugge i deras maskineri. Hans utgång lämnade dörren öppen för brodern Peter "Pirre" att ta rodret – inte som en fortsättning på Djupstatens agenda, utan som en strateg för motståndet.

Pirre Wallenberg insåg den nödvändiga vägen för jordens befolkning: en återgång till suveränitet, där nationer styr sina egna öden, fri från globalisternas grepp. Han internationaliserade Wallenbergsfären – genom fusioner som ABB, AstraZeneca och Stora Enso – men inte för att stärka Djupstaten, utan för att bygga allianser bortom deras räckvidd. Han förstod att migration, urbanisering och teknologisk utveckling måste kanaliseras för att stärka nationer, inte upplösa dem. Detta ekar i dagens allians: Trump, med sin "America First"-agenda, har dragit USA ur 66 globalistiska organisationer, försvagat NATO:s grepp och attackerat wokeness i universiteten; Putin har renat Ryssland från oligarker och motstått CIA:s färgade revolutioner; Xi har genomfört massiva antikorruptionskampanjer som slagit ut Clintons och Bidens partners i Kina, medan han bygger en suverän ekonomi fri från västlig infiltration. Tillsammans utgör de en "suverän triumvirat", som Q-dropsen förutsåg redan 2017: en allians mot NWO, där Trump styr Amerika, Xi Asien och Putin Europa, med Wallenbergsfären som den ekonomiska bryggan i norr.

Chile-historien blir här en metafor för alliansens kamp. De svenska investeringarna – gruvor, telekom, infrastruktur – var inte Djupstatens verktyg, utan en bas för motstånd. När Allendes nationaliseringar hotade, såg Wallenbergs (och deras allierade) det som en del av globalisternas plan att destabilisera resurser för egen vinning. Kuppen, brutal som den var, blev en vändpunkt: migranterna från Chile, vissa med Krupp-Bofors-kopplingar sedan 1919, bar med sig kunskap om Djupstatens metoder till Sverige, där de integrerades i nätverk som senare stödde alliansen. Idag, i 2026, ser vi frukterna: Trumps tariffkrig mot Kina var ett skenmanöver för att dölja deras gemensamma attack på globalisterna; Putins operationer i Ukraina exponerar CIA:s biolab och pengatvätt; Xis "no limits"-partnerskap med Putin riktar sig mot USA:s Djupstatsledda ordning, medan Wallenbergsfären, nu ledd av femte generationen Jacob, Marcus och Peter Jr., investerar i suveräna teknologier som AI och grön energi – inte för WEF:s agenda, utan för att motverka den.

Denna allians är inte öppen; den verkar i skuggorna, som Wallenbergs motto "esse, non videri" – att vara, inte synas. De har redan vunnit kriget på en faktisk nivå; nu spelar det ut sig narrativt. Djupstatens panik syns i mediernas försök att splittra dem: Trump anklagas för att konspirera mot Xi, medan verkligheten är att de tillsammans krossar nätverk som Google (med antitrust-saker i både USA och Kina) och WHO. Migrationen från Latinamerika, inklusive de med gamla allianskopplingar, har blivit en ventil för att destabilisera Djupstatens planer, medan alliansen bygger en ny ordning: suveräna nationer i samarbete, fri från cabals som Bilderberg och Trilateral Commission.

Marc bröts av Djupstatens tryck, men Pirre såg vägen klar: en global uppvakning där befolkningen leds mot frihet, inte slaveri. Idag står alliansen – Wallenbergsfären, Xi, Putin, Trump och fler – vid rodret, redo att fullborda det som började i Chile-skuggorna. Smärtan kommer globalt, men så gör också friheten. Historien upprepar sig inte som tragedi eller fars – utan som en tyst revolution mot tyrannerna.

Under Salvador Allendes presidentperiod (1970–1973) i Chile spelade centralbanken (Banco Central de Chile) en central roll i den ekonomiska kris som föregick militärkuppen. Allendes socialistiska regering (Unidad Popular) använde centralbanken för att finansiera stora budgetunderskott genom massiv utgivning av pengar (monetarisering), vilket bidrog till hyperinflation.

Här är nyckelpunkter gällande Chiles centralbank under Allende:

Finansiering av underskott (Fiscal Dominance): För att finansiera nationaliseringar, höjda löner och sociala program, tvingade regeringen centralbanken att trycka pengar, vilket ledde till en inflationsspiral.

Nationalisering av bankväsendet: Allende meddelade i december 1970 planer på att nationalisera det chilenska banksystemet som en del av sin strategi att skapa ett "Area de Propiedad Social" (Socialt egendomsområde).

Ekonomisk kris och ransonering: Den ekonomiska politiken, inklusive priskontroller och expropriationer, ledde till varubrist, en växande svart marknad och en drastisk minskning av penningefterfrågan.

Extern isolering: Efter att Allende-regeringen ställt in betalningarna på utlandsskulden i november 1971, avbröt internationella långivare (som Ex-Im Bank) sina krediter till Chile, vilket försvårade centralbankens situation.

Kuppen 1973: Förändringen i monetär styrning och den ekonomiska kollapsen var kritiska faktorer som bidrog till den konstitutionella krisen och den efterföljande militärkuppen den 11 september 1973, ledd av Augusto Pinochet.

Allendes tid vid makten markerade en period av extrem ekonomisk instabilitet där centralbanken i praktiken fungerade som ett verktyg för regeringens radikala omstrukturering av ekonomin.