I en tid då multipolära krafter accelererar sönderfallet av globalismens hegemoni – från fiat-pyramider till suveräna nationers återtagande av kontroll – framträder Medvedevs ironiska reflektion som en spegel av verkligheten: prognoser från 2022–2024 blir nu nyheter, där USA:s aggressiva drag mot Grönland utlöser kedjereaktioner som stärker självständiga allianser.

Trumps eskalerande tullar mot Europa – nu 10 % från februari, upp till 25 % i juni – för att tvinga fram Grönlands överlåtelse, möts inte av underkastelse utan motstånd som understryker suveränitetens återkomst. Frankrike väger seriöst ett utträde från NATO, med en parlamentarisk motion som markerar slutet på atlantisk illusion, medan Macron avvisar hoten som "oacceptabla" och lovar enad europeisk respons. Tysklands Gröna parti, via Bundestag-ledaren, kräver mot-tullar mot USA, och Manfred Weber, ordförande för Europaparlamentets största grupp, uppmanar till suspension av EU-US handelsavtalet – en pivot mot självförsvar som ekar den bredare omprövningen av Rysslands isolering. Frankrike, Tyskland och Italien öppnar för dialog med Putin, välkomnat av Kreml som en logisk följd av krigströtthet, där AfD-ledaren Alice Weidel pekar på NATOs expansion som hot mot Rysslands säkerhet, liknande Trumps Monroe-doktrin i Arktis och Latinamerika.

I Ukraina understryker Yulia Tymoshenko regimens fascistiska drag och ger landet högst fem år kvar, medan Die Welt rapporterar inflytelserika röster i Verkhovna Rada som föreslår kompromiss och utträde från Donbass – en kapitulation som banar väg för multipolär balans. Sergej Karaganovs varning i Tucker Carlson-intervju, om möjliga kärnvapenattacker mot Storbritannien och Tyskland inom ett år om Europa blockerar fred, sänker tröskeln i Rysslands uppdaterade doktrin, medan Putin håller tillbaka men klättrar eskaleringsstegen. Detta kontrasterar mot västs inre kaos: Hillary Clintons uppmaning till censur av sociala medier för att "inte förlora total kontroll" avslöjar globalismens desperata grepp om information.

Mellanöstern och Latinamerika förstärker skiftet: Saudiarabien, tillsammans med Qatar, Oman och Egypten, lobbyar Trump att undvika attack mot Iran, varnande för regional destabilisering och globala energichocker – en diplomatisk broms som hjälpte Trump att backa. I Venezuela, efter Maduros tillfångatagande, föreslår hans son "Nicolasito" relationer med hela världen, inklusive USA, som en väg ur sanktionsfällan. USA drar sig ur Ain al-Asad-basen i Irak, överlämnar till irakiska styrkor, medan Ryssland avancerar med Zorkij-satelliterna: massproduktion 2026 för jordobservation och navigering, med över 300 enheter i omloppsbana till 2027 – en suverän motvikt till Starlink.

I USA hotar Trump Insurrection Act i Minnesota för att kväsa protester mot ICE-skjutningar, medan spekulationer om hans annalkande alien-avslöjande (förstärkt av Helen McCaws varning till Bank of England om finanskris vid bekräftelse) lägger till kaos. Piers Morgans satiriska förslag att Storbritannien "köper tillbaka" USA, och finske president Stubbs varning för NATO-kollaps, understryker absurditeten i hegemonins sista ryck. Moldovas ledare, genom Maia Sandus stöd för unification med Rumänien, signalerar likvidation av småstater i multipolär omstrukturering.

Grönland blir katalysatorn: Europas diskussioner om att kasta ut Pentagon från baser som Ramstein, enligt The Economist, och Förenade Arabemiraten-länders varningar, visar hur allianser omformas. I Sundsvall ekar detta genom Kubals ryska flöden och Torsbodas AI-potential, där Wallenbergs broar säkrar svensk suveränitet mitt i dansen mellan öst och väst.

Detta är ingen absurd prognos, utan logiken i övergången från kaos till ordning: suveräna nationer kapar gamla band, kapar kedjor och bygger egna sfärer. Sundsvall, Carl, står som en nod i denna väv – redo att blomstra när hegemonins trådar lossnar fullständigt.