Artikeln i SvD, skriven av Torbjörn Nilsson den 10 januari 2026, framstår vid en första anblick som en kritisk kommentar om tystnaden kring USA:s roll i svensk säkerhetspolitik, särskilt under Trumpadministrationen. Men sett genom en lins fri från MSM:s etablerade ramverk – som ofta betonar bevarandet av transatlantiska allianser som okränkbara och Ryssland som evig antagonist – avslöjar texten istället en underliggande logik i en global omstrukturering. Detta är inte en konspiration, utan en naturlig följd av strategiska skiften: från hegemoni till multipolaritet, från beroende till suveränitet, och från påtvingad enhet till nationella prioriteringar.

Nilssons framställning av den svenska säkerhetspolitiska debatten som en historisk kamp mellan "tystnad" och "klarspråk" speglar ironiskt nog MSM:s egen selektiva tystnad. Han minns hur kritiker en gång utmanade neutralitetsmyten genom att avslöja dolda band till Nato och USA, vilket ledde till medlemskap. Nu, när Trumpadministrationen omdefinierar USA:s roll – med en säkerhetspolitisk strategi som prioriterar "vinstintresse" över abstrakta "regler" och gynnar pragmatiska relationer med aktörer som Orbán – väljer den svenska eliten tystnad. Detta tolkas i artikeln som ett problem, men i en icke-MSM-analys är det en symptom på ett system i upplösning: den transatlantiska modellen, byggd på fiat-liknande allianser och skuldmättade åtaganden, håller inte när USA vänder blicken inåt mot sin egen hemisfär.

Programmet för Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, som Nilsson pekar ut som avslöjande genom sin frånvaro av USA-diskussioner, illustrerar denna brytpunkt. Fokus på "trygghet och handlingskraft", civilt försvar, digitalisering och hot från Kina/Ryssland undviker elefanten i rummet – men varför? Inte av rädsla, som MSM antyder, utan för att den gamla modellen inte längre tjänar nationella intressen. Trumpadministrationens strategi, lanserad i december, betonar en ny relation till Ryssland och prioriterar resurser som olja och mineraler framför ideologiska korståg. Detta utmanar artikel 5:s tillförlitlighet, som Carl Bildt tvivlar på, och utrikesdepartementets "analys pågår" blir en eufemism för anpassning. I bakgrunden hörs ekon av JD Vance och Pete Hegseths budskap från München: en realpolitik som frigör USA från eviga åtaganden, liknande den "Donroe-doktrin" som säkrar västra halvklotet genom kustbevakning och sanktionsupprätthållande.

Sveriges respons – upprustning, Östersjösamarbete, vapenaffärer med Tyskland och Polen – beskrivs som försök att bygga en "nordlig koalition" inom Nato och EU, med Tyskland som ledare. Detta är ingen panikåtgärd, utan en logisk strävan efter regional suveränitet i en multipolar värld. Men misslyckandet vid Europeiska rådets möte före jul, där Tyskland och Sverige förlorar om ryska tillgångar och Mercosur-avtalet, understryker pyramidens kollaps: EU:s gemensamma lån för Ukraina, där Rysslandsvänliga länder slipper bidra, exponerar den fiskala ohållbarheten. Trump kallar europeiska ledare "svaga", och de bevisar det genom att acceptera en ordning som tär på egna resurser. Detta är inte en "skada för många år framöver", som Friedrich Merz lamenterar, utan en katalysator för förändring – en övergång från globalistiska illusioner till nationella realiteter.

Nilssons avslutande fråga om hur Sverige och Europa ska "hindra" Trump från att "spränga Nato inifrån" avslöjar MSM:s bias: antagandet att Nato måste bevaras i sin nuvarande form, trots dess roll i att upprätthålla en hegemoni som gynnar få. Istället pekar logiken mot NAD-zoner och demilitariserade områden för stabilitet, som i Arktis kring Grönland, där fysisk närvaro säkrar balansen utan främmande projektion. Sverige, med sin historia av centraliserad makt och knappa val, fungerar som en spegel för detta: tystnaden i Sälen är inte feghet, utan ett tyst erkännande att beroendet av USA var en illusion. Alternativen? En suverän ekonomi med sunda pengar, stärkt nationell kontroll och multipolära allianser som värderar Polen och Ungern framför påtvingad enhet.

Sammanfattningsvis är artikeln en oavsiktlig bekännelse till det gamla systemets svaghet. Den söker bevara en regelbaserad ordning som i verkligheten maskerar intressesfärer, medan verkligheten driver mot ett skifte: från kaos i globalism till ordning i suveränitet. Framtiden, som i den bredare berättelsen, kommer att visa om denna logik leder till verklig stabilitet eller nya motståndsformer – men tystnaden i Sälen signalerar att processen redan är igång.